Ett halvfullt glas

Precis vad jag väntat mig, men inte vad jag ville

En veckas arbetslöshet kvar. Jag har skrivit noll ord på den roman jag har i mitt huvud. Jag har övat minimalt på saxofonspelandet. Jag har inte gått till gymmet en enda gång. Det här var precis vad jag visste skulle hända, eller snarare inte hända. Jag har fått gjort en del här hemma, men inte tillräckligt. I en ideal värld hade lägenheten typ varit helt i ordning nu.
 
Om ca två veckor fyller jag år, och jag har bjudit hit folk för lite low key häng. Detta är en extra sporre för att faktiskt få saker ordentligt i ordning till dess, och jag hoppas för sjutton att det händer. Allt annat känns så himla pinsamt.
 
Jag har nyss varit uppe hos farmor och druckit kaffe och småpratat om böcker, matlagning och hur fantastiskt kortison är, haha! Nu ska jag iväg och träffa en kompis som jag inte sett på länge. En del av mig viskar till mig att jag inte förtjänar att dsticka iväg när det fortfarande är så mycket oreda här hemma. Jag försöker ignorera den delen så gott jag kan. Den gör ingen nytta.
 
Jag har inte lika mycket ord som jag behöver få ur mig idag märker jag. Vet inte ens varför jag skriver över huvud taget. Kanske är det bara för att slippa göra något produktivt med minutrarna som är kvar innan jag ska gå (ca 10), utan at för den skull sitta och titta på gamla youtube-klipp, vilket får mig att känna mig ännu mer värdelös.
 
Jag har inte ätit någon lunch idag. Det var kanske inte så smart.
 
Igår, eller om det var i förrgår, märkte jag att en mina kläder sitter lite tightare än jag hade önskat. Jag har ingen våg, men jag fattar ju att det innebär att jag har lagt på mig. Jag förmanade mig själv att jag måste börja träna nu. Hatar att det alltid blir utseendedrivet för mig, snarare än hälsodrivet. Hatar att jag inte är en sån där morotsjuiceperson som gillar att träna. Kanske kan jag förmå mig själv att gå till gymmet imorgon. Än är inte undrens tid förbi, hoppas jag.
 
Varför är jag så jävla värdelös som människa? Jag åstadkommer aldrig någonting nuförtiden. Det känns som att jag är trasig. Tänk om det aldrig blir bättre än såhär.
 
Barn är något jag tänker på mycket nuförtiden, mer än jag skulle vilja. Det känns inte som att barn är något för mig. Jag kan knappt ta hand om mig själv och min katt. Men det känns som en sån där grej som man "ska ha", och "tänk om jag ångrar mig när det är för sent"? Saken kompliceras ytterligare av att jag inte vill skaffa barn "naturligt", utan vill göra IVF av medicinska skäl. Då måste det liksom vara ett så himla aktivt beslut, inget som känns lite "meh". Och just nu har jag ingen stark barnlängtan, så det känns liksom inte rätt. Men tänk om jag inte får det förrän det är för sent? Vad gör jag då? Varför tänker jag ens på detta? Så himla onödig och värdelös sak att ha ens lite ångest över.
 
Nu har jag fördrivit tiden jag hade. Dags att upptäcka att det är en massa grejer jag glömt och i slutändan behöva springa till bussen.

Halvtid

Den första tiden målade jag väggarna, listerna, fönsterkarmarna och köksluckorna. Men sen då? Jag passade in hyresgästs hund, vilket var ett bra vsepskäl för att inte få särskilt mycket gjort eftersom jag behövde vara en timme hemifrån mitt på dagen, vara där i någon timme och sedan ta mig hem. Det tog ju minst tre timmar. Exkluderat all tid jag fönstershoppade eller faktiskt shoppade på väg hem igen.
 
Sedan en helg där ena dagen fylldes av jubileumsfirande och glädje, och andra dagen drunknade i sömnbristinducerad ineffektivitet.
 
Jag har försökt packa upp några av alla de flyttlådor som fortfarande står överallt i lägenheten. Möjligheterna begränsas av att vi inte har några bokhyllor... och att ett av rummen fortfarande inte är tapetserat. Jag har försökt titta på tapeter för både det rummet och för en eventuell fondvägg i köket, men hela tiden glömt att kolla med min sambo var han vill ha. Jag har glömt att svara på min mailkompis mail (jag tog en paus i att skriva det här på att faktiskt skriva till henne innan jag glömmer det igen). Jag har lappat mina "hammafixarbyxor". Jag har gjort en del "scrapbooking", som inte är riktig, facy, artistisk scrapbooking utan bara jag som klistrar in saker i en anteckningsbok. 
 
Jag har också beställt kläder till min sambo, för att se hur bra jag skulle lyckas med att köpa grejer han (och jag) gillar. Jag lyckades bra och känner mig mycket nöjd med detta. Nu ska han göra samma för mig så småningom, det blir spännande att se vad han väljer att klä mig i.
 
Jag har inte skrivit, som jag hade tänkt, på den bok jag har bitar av i huvudet. Jag har inte övat på att spela saxofon. Jag har inte tränat. Jag har inte fått ordning här hemma.
 
Det är så mycket jag skulle vilja fixa här, men som liksom inte blir av. Jag orkar inte. Ingenting blir gjort. Allt får bara stå. Och nu har vi bott här i två månader. Två månader är väl ingenting i oceanen av tid som finns framför och bakom oss, och på båda sidorna om oss och under oss också. Två månader är ingenting. Men två månader är också allt jag ahr just nu. Två månader är hela tiden vi för närvarande har bott här. Så det är hela världshistprien av den här världen som vi delar. Fast det där är väl ett orimligt sätt att resonera förstås. Jag lyssnade precis på en "självhjälpsbok" som handlade om att man inte ska oroa sig eller bry sig så himla mycket om allt hela tiden. Jag borde kanske lyssna på den igen. Jag skulle ha den på repeat i mina öron. Då kanske jag kan bli påmind om att det är jag själv som väljer att se detta som ett misslyckande.
 
En sak jag tänkte på häromdagen är det här med ideal. Skönhetsideal. Framgångsideal. Personlighetsideal. Livsideal. Skönhetsideal känns som det mest uppmärksammade, och alla vet det. Alla vet att i princip varenda bild i nästan varenda tidning är photoshoppad. Vi vet att alla människor har lite ringar under ögonen, någon ojämnhet i hyn, "generande" hårväxt (vad fan betyder ens det och vem bestämmer att den är generande?), och att mellanrummet mellan modellens lår förmodligen har ökats åtminstone en liten aning med redigeringens hjälp. På instagram läggs filter på selfies för att ögonen ska se klarare ut, skuggan under kindbenen framträda lit tydligare, håret få lite mer lyster. Till och med solnedgångar, utsikter över städer, måltider, böcker och husdjur förbättras med ett filter och lite mistrande med skärpa och högdagrar. Men sen finns de där andra filtren, överallt på sociala medier. De som inte läggs på foton, utan på statusuppdateringar och blogginlägg. De som filtrerar bort allt som är ointressant, grått, halvt misslyckat eller livskrisigt. Allt vi får se är de perfekta ögonblicken, som gärna förstärks med fler superlativ än de egentligen förtjänar. Vi ser bara hur alla runt oss har så jävla trevligt, är lyckliga, lyckade och lever spännande jävla liv. Ingen gör en statusuppdatering om att de inte tömde diskmaskinen idag heller eller att de i hemlighet misstänker att deras vänner tycker att de är jobbiga. Ingen skriver "var det här allt?" om livet. Ingen berättar att de bara suttit i soffan hela dagen, scrollat på telefonen, tittat på gamla youtubeklipp utan att ens riktigt veta varför. Inte ens de "relaterbara" och "verklighetsförankrade" kändisarna delar med sig av känslan av att majloriteten av livet är transportsträcka och ganska tråkigt. Så det känns om att man gör något fel när det är så man känner. "Varför är inte mitt liv så spännande/roligt/kärleksfullt/lyckat/skimrande som alla andras? Varför är jag helt värdelös och ointressant och oproduktiv? Det måste vara något fel på mig!" - vi vet egentligen att folk bara visar valda delar av sitt liv, men vi fattar inte det ändå. Kanske vill vi inte fatta. Att detta är "allt" det är.
 
Jag har ingen hoppingivande slutkläm. Detta är allt det är.

En månad med kraven på min/max

Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle vara i den här situationen efter min examen. "Mellan jobb", eller arbetslös, med osäker framtid. Jag som har examen inom ett bristyrke. Jag som inte kan föreställa mig att misslyckas. Jag som aldrig tidigare varit på en anställningsintervju utan att få jobbet. Hur hamnade jag egentligen här?
 
Jag tror att mitt problem, som för många andra "högpresterare", är att jag aldrig kan göra någonting "lagom". Fast det är inte riktigt sant, för jag kommer nuförtiden sällan till "göra"-stadiet. Jag kan inte TÄNKA lagom. Ett exempel: Jag ska vara arbetslös i en månad (hoppas jag, jag tror i alla fall inte att det blir mer). Genast börjar jag tänka på var jag ska göra med all denna tid då jag inte arbetar. Jag ska öva på att spela sporansaxofon varje dag! Jag ska äntligen komma igång och träna - minst fyra gånger i veckan! Jag ska klä om Emma-fåtöljen nere i garaget! Jag ska läsa massor av böcker! Jag ska börja skriva min egen bok! Jag ska se till att det blir helt färdigfixat i nya lägenheten! Jag ska baka bröd! Jag ska engagera mig fackligt! Jag ska fota alla böcker jag läst sedan i våras!
...jag blir genast överväldigad. Jag låser mig. Alla föreställda framgångar känner ouppnåeliga och jag tänker att om jag inte klarar att genomföra allt det där så kan jag lika gärna skita i allt. Då är jag ändå misslyckad. Idag är det onsdag, min tredje vardag "mellan jobb", och det jag har åstadkommit är att måla väggar och lister i vardagsrummet och att ta bort tejp och täckpapp efter det. Jag har också varit en sväng på köpcentret och köpt maskeringstejp. Och så har jag beställt doftljus via internet. Det där sista var kanske inte så produktivt, men det är åtminstone en mer aktiv handling än det jag gjort i övrigt, vilket mest har varit att titta på klipp på Youtube som jag redan har sett.
 
Såhär blir det alltid nuförtiden. Jag målar upp scenarion där jag genomför diverse uppgifter med bravur, och är en mycket mer framgångsrik och produktiv version av mig själv än vad som kanske är realistiskt. Sedan inser jag att jag inte kommer att klara det, och istället för att då sänka förväntningarna/föreställningarna om mina egna prestationer klamrar jag mig fast vid drömmen och tänker nedslaget att om jag inte klarar att genomföra det så är det ingen mening alls. Jag har inte alltid varit sådan. Rättelse: Jag har alltid varit ambitiös. När jag gick i grundskolan satt jag inne på någon rast för att göra färdigt en skoluppgift. Den var säkert redan klar, men jag ville förbättra den, göra den perfekt. En lärare gick förbi där jag satt och kommenterade att "flitens lampa lyser över Josefins skrivbord". Jag har alltid haft större planer än vad jag kanske kunnat uppnå, men jag har inte alltid givit upp på förhand. Jag har inte alltid varit rädd för att misslyckas. Jag har inte alltid vetat hur det känns att misslyckas.
 
När jag gick i gymnasiet och ville börja ta danslektioner igen valde jag inte att ta en danslektion i veckan. Nej, nej. Jag valde att ta fem danslektioner i veckan. Min dåvarande pojkvän frågade om det kanske inte var lite mycket, och jag blev arg. Jag skulle göra detta! Och det gjorde jag, och det gick bra. Senare i gymnasiet ville jag läsa extra biologi och extra matte - något som egentligen inte gick att lösa schematekniskt och som innebar att jag var tvungen att läsa matten på egen hand utanför lektionstid. Min dåvarande pojkvän ifrågasatte om det verkligen var en så bra idé, när jag redan var stressad, men jag svarade sammanbitet att jag ville göra det här och jag hade ju redan gjort klart mitt projektarbete, så jag hade ju extra tid ändå. Och så gjorde jag det, och det gick bra. Under min universitetstid engagerade jag mig huvudsakligen i studentspex, men när jag var som mest engagerad var jag utöver spexet också engagerad i studentorkestern, förvaltningen av kårhuset, arrangerade en bal, en resa och ett jubileumsfirande. Samtidigt som jag hade uppehåll från studierna och arbetade studentfackligt på heltid. Min dåvarande pojkvän frågade om jag inte borde sakta ner och jag fräste att nej, jag ville göra allt det här. Och jag gjorde det. Och det var då allt började rämna. Sakta, sakta, långsamt älskling.
 
Under andra året av studieuppehåll och studentfackligt arbete på heltid sprack det slutligen för mig. Jag "misslyckades" egentligen inte med någonting. Allt som jag hade tagit mig för genomfördes och blev åtminstone acceptabelt bra. Det var jag som tog stryk. Jag vill nog vidhålla att det kanske hade fungerat för mig om förutsättningarna varit optimala, men det var de inte. Inom det studentfackliga bubblade konflikter upp. Olika krafter drog åt olika håll och det var min uppgift att försöka samordna dem. Att samordna krafter som inte vill samordnas, som håller en utanför och spelar politiskt fulspel är ett jobb för en fullfjädrad och hårdhudad politiker - inte för en läkarstudent på studieuppehåll som redan sträckt sig till bristningsgränsen för att klara allt hon föresatt sig att göra. Det blev för mycket. Flitens lampa är ett ljus och jag hade bränt det i båda ändar.
 
När du håller i ett ljus som brinner ner kommer lågan så småningom för nära dina fingrar för att du ska kunna hålla kvar. Du kommer reflexmässigt att släppa taget om ljuset. För att inte starta en eldsvåda stampar du ut lågan, och du finner då dig själv innesluten i mörker. Visst, dina ögon anpassar sig så småningom till de nya förhållandena, så att du kan se nog för att kunna navigera dig fram genom rummet, men det är fortfarande rätt mörkt. Och färglöst. Jag befann mig i det där grådaskiga rummet ett bra tag. Ibland känns det fortfarande som att jag är där och att jag bara låtsas se färger.
 
Efter den tiden har jag blivit livrädd för att bränna mig igen. Livrädd för mina egna ambitioner. Livrädd för misslyckande, som plötsligt är en mycket verklig och trolig utgång av allt jag tar mig för. Därför gör jag istället ingenting, och jag känner inte igen mig själv. Jag har aldrig varit såhär overksam. Aldrig såhär "lat". Jag hatar det.
 
Jag tror att jag behöver en annan typ av ambition den här månaden. Jag behöver lägga de konkreta planerna åt sidan och fokusera på något mer abstrakt. Den här månaden vill jag börja komma tillrätta med min egen syn på ambition och prestation. Jag gör mig inga föreställningar om att jag kommer att få full klarhet eller att jag kommer att vara "fixad" när den här månaden är slut, men jag vill tillåta mig själv att ägna månaden åt navelskåderi. Genast dyker det upp tankar i huvudet om att "jag måste skriva något om det varje dag", eller att "jag ska göra minst en sak per dag som gör mig glad", men ärligt talat får de tankarna bara ta och ställa sig i kö. Kanske gör jag något av det där, kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag vill bara hitta tillbaka till mig själv. Till en ambitiös och engagerad person som hittar på projekt och tar sig för nya uppgifter, orädd för misslyckande. Ja, jag vill hitta henne igen. Fast jag vill kunna säga till henne: "Javisst, alla de där idéerna är jättebra och roliga, men kanske ska du spara någon av dem till senare?", och jag hoppas att hon lyssnar den här gången.

Ännu ett år

Ännu ett år har passerat och min vana trogen vill jag, för mitt eget höga nöjes skull, utvärdera det gågna året.

2015

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag var med i en podcast, startade ett väldgt seriöst politiskt initiativ i Göteborg, träffade bodstadsmnistern och deltog i debatter under Almedalsveckan. Jag blev sjukskriven och insatt på SSRI, övervägde självmord, hade sex med någon som hade partner (visste inte om det vid tillfället dock), och konfiskerade blodigt rakblad. Jag provade på hur det verkligen känns att arbeta som läkare och fick anställning som läkare. Jag genomgick en MR-undersökning och utförde en gynundersökning. Jag började spara lappar med mina favoritögonblick från året i en burk och färgade håret lila. Bland annat.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag lovade att läsa 12 böcker (läste 28) och att lära mig spela sopransax åtminstone hjälpligt (det är lite mer tveksamt om jag kan checka av det. Jag lovade också att 2015 skulle bli bättre än 2014, och trots en jävligt knagglig början får jag nog anse det som uppfyllt.

I år lovar jag:
Att ta körkort
Att lära mig spela sopransax åtminstone hjälpligt
Att läsa minst 12 böcker
Att 2016 ska bli bättre än 2015.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Många av mina halvnära vänner blev gravida eller fick barn, Börjar komma upp i den åldern nu tydligen.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, lyckligtvis inte.

5. Vilka länder besökte du?
USA (Chicago och Indianapolis), Tyskland (Berlin), Italien (ggr flera), Österrike och Finland.

6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Stabilitet får stå kvar från förra året.

7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
19 maj och 31 juli.

8. Vad var din största framgång 2015?
Att orka börja bry mig om andra igen.

9. Största misstaget?
Att jag jobbade för mycket. 

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, jag har varit deprimerad.

11. Bästa köpet?
Hm, gjorde nog inga storartade inköp i år heller.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Haha, böcker helt klart.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att bli hals över huvud förälskad och att ha människor i mitt liv som verkligen visar att de älskar mig. Och att få Sahlgrenen.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?
All about that bass - Meghan Trainor
Guld och gröna skogar - Hasse Andersson
Jazzgossen - Karl Gerhard

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både ledsnare än jag mågonsin varit och lyckligare än jag någonsin varit. Året gjorde en drastisk vändning under sommaren.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Brytt mig.

18. Hur tillbringade du julen?
Firade på dagen hemma hos Niclas familj, sen på kvällen hemma hos min familj med att göra julquiz med släkten, titta på Karl-Bertil, spela julklappsspel och öppna julklappar. Sen hemma hos Niclas <3

19. Blev du kär i år?
Ja, himlastormande.

20. Favoritprogram på TV?
Tittar inte på TV och har knappt kollat på TV-serier via Netflix heller.

21. Bästa boken du läste i år?
Kommer göra ett eget inlägg om detta, men The Art of Fielding - Chad Harbach

22. Största musikaliska upptäckten?
Maud Lindström isåfall kanske.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Pengar.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Nope, önskade mig typ ingenting i födelsedagspresent.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Hade praktik på en vårdcentral på dagen. På kvällen sov jag hos Niclas. Jag är sämst så jag minns inte v vi gjorde på kvällen. Herregud... helgen som följde tog han mig fram och tillbaka till Stockholm, i bil, för att se Judas Priest.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, om människor varit lite mer empatiska och hänsynsfulla.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2015?
Skjortor, korta kjolar, tunna svarta strumpbyxor.

29. Vad fick dig att må bra?
Min familj, mina vänner och Niclas.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Tom Hiddleston

31. Vem saknade du?
Mig själv. För att vara svår etc.

32. De bästa nya människorna du träffade?
Niclas såklart. Och Joakim, Lina, Felicia och Daniel. Vissa av dem hade jag väl tekniskt sett träffat innan, men då visste jag inte hur bra de var.


"Är det jag som inte förstår?"

Ibland när jag läser verk, som är allmänt accepterade som stora, och inte uppskattar dem, ifrågasätter jag mig själv. "Är det mig det är fel på? Är det jag som inte förstår? Är jag inte intelligent nog att förstå storheten i det jag just läst?" Och så kan det säkert ofta vara. Jag gör mig inga föreställningar om att vara särdeles bildad eller intellektuell. Det är likväl en tråkig känsla, och just den som infann sig när jag hade läst klart Landet som icke är av Edith Södergran.

 

Edith Södergran är en högt hållen poet och anses vara en av de mest inflytelserika över modern svensk lyrik. Jag har innan vara läst den klassiska dikten som avslutas "... Du sökte en kvinna men fann en själ. Du är besviken" och vet inte riktigt vad jag väntade mig, men det var inte det jag fann på sidorna i Landet som icke är. 

Landet som icke är är en diktsamling med dikterskrivna över ett långt tidsplan, från 1911 och fram till Södergrans död. Dikterna är dramatiska och sagolika och saknar ofta tydligt versmått. För mig är det tydligt att poeten är ung, vilket jag tror är ett av mina problem. Ett annat av mina problem är Guds starka närvaro i många av verken.

Jag skulle kanske uppskatta Södergran mer om jag besatt större kunskap inom litteraturhistoria och därmed bättre kunde förstå betydelsen av hennes verk. Nu gör jag emellertid inte det och därför blev den här läsupplevelsen bara "bra" för mig. Vissa dikter var vackra,medan andra lämnade mig oberörd. Jag gav den 3 av 5 stjärnor på Goodreads.






Jag vill va den som gör dig glad

När man inte kan sluta le.

Att läsa högt

Jag kan från och med igår lägga till ännu en bok på min "läser för närvarande"-lista: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. En bok som jag redan läst.

Den oinvigde kan nu med rätta ifrågasätta varför jag inte tyckte att sex böcker samtidigt var nog, och kan kanske också fråga sig varför jag lägger tid på att läsa om en bok,när det finns så mycket böcker jag ännu inte upplevt. Såhär ligger det till:

En av mina absoluta favoritböcker är Gregorius av Bengt Olsson. Jag rekommenderar den till alla som orkar lyssna. En förutsättning för att kunna uppskatta Gregorius är dock att ha läst Doktor Glas först. När jag så för ett tag sedan pratade om böcker med en person jag tycker om uppmanade jag därför honom att läsa dessa två. Han ville gärna, men fann inte riktigt orken. Eftersom jag vill att alla människor ska ta del av Gregorius föreslog jag att jag skulle läsa högt för honom. Han nappade och igår började jag därför läsa Doktor Glas högt för honom över telefon.

Jag har inte läst en längre text högt sedan jag var barnflicka i Nya Zeeland, så jag visste inte alls hur det skulle fungera. Efter första lässessionen kan jag konstatera att det är mysigt att läsa högt för någon annan, men också svårt. För att inte staka sig eller betona saker fel måste man läsa i förväg lite, samtidigt som munnen säger det som står någon mening tidigare i texten. Att göra texten någorlunda intressant för den som lyssnar, med hjälp av exempelvis tonfall och konstpauser, är inte heller det lättaste. Men en rolig ny utmaning helt klart! Jag hoppas att det blir något vi fortsätter med.

En hel bunt lästa böcker

Jag har läst sju böcker sedan jag sist skrev om vad jag läst, vilket innebär att jag nu har läst 15 böcker i år. Är sjukt stolt över detta, eftersom jag därmed är tre böcker över mitt ursprungliga mål för året, och tre böcker ifrån att uppnå mitt nya mål. I'm on a roll, helt enkelt!
 
Jag orkar inte skriva ett helt inlägg om var och en av dessa böcker, så därför skriver jag istället en kortare sammanfattning tillsammans med mitt Goodreadsbetyg. Alla bilder på omslag länkar till bildkällan, som vanligt.
 
The Art of Fielding av Chad Harbach
Den här boken rekommenderades av John Green och jag impulsköpte den på Barnes and Noble i Chicago. Det tog ganska lång tid för mig att ta mig igenom den, men det hade mer med mitt liv i allmänhet att göra än med boen i sig, för: Fan. Vad. Bra. Boken utspelar sig på ett college i USA och kretsar kring ett antal karaktärers liv, hur de influeras av varandra och vad som händer främst under några månader i slutet av ett skolår. Den handlar lite om basaball, lite om Herman Melville och framförallt om karaktärernas liv och känslor. Det är svårt att beskriva den, men den fick en verkligen att känna med, och bry sig om, karaktärerna utan att man ens riktigt visste varför. Fantastisk och medryckande läsning. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
 
Through the Woods av Emiy Carroll
Efter The Art of Fielding visste jag inte riktigt vad jag skulle läsa, för det kändes inte som att något i min bokhylla skulle kunna mäta sig. Så jag började med en ny grej: Jag har alla mina böcker listade i ett Excelark och slumpar fram vilken bok jag ska läsa härnäst. Den första bok som slumpades fram var denna "graphic novel" (vet inte riktigt vad det kallas på svenska?). Den har blivit högt prisad på Booktube, så jag hade hga förväntningar. Tyvärr var jag inte superimponerad. Boken innehåller ett antal småläskiga historier och en rätt fin teckningsstil, men jag fick verkligen ingen "wow-känsla" av någon av berättelserna. Den var överlag bara... okej. Jag gav den 3 av 5 stjärnor på Goodreads.
 
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Nästa bok som slumpades fram ur Excelarket var denna lilla juvel. En kort bok med ett stort innehåll. Boken handlar om en kvinna som blir förälskad i en man och hur deras relation uvecklar sig över tiden. Den behandlar framförallt hur lite man ibland värderar sig själv när man är kär, och hur snedfördelad en relation riskerar att bli om den ena känne rmer än den andra. En smärtsam men nyttig läsupplevelse för mig, och en ny favorit. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
 

Efter Egenmäktigt förfarande slumpade jag fram Brott och Straff, vilket ju är en ganska tung bok, så för att inte totalkrascha läsmässigt bestämde jag mig för att hitta ett kul sätt att läsa några av mina lite mer lättsmälta böcker också. Jag gjorde detta genom att välja dem i regnbågstema, baserat på färgen på bokryggen. Jag valde sex böcker och har hunnit igenom tre av dem hittills.
 
The Statistical Probability of Love at First Sight av Jennifer E. Smith
Min röda bok. Jag flög igenom denna söta lilla tonårsromans, som utspelar sig under cirka ett dygns tid. Den handlar om en tjej och en kille som stöter på varandra på en flygplats, och vad som händer därefter. En ganska klassisk kärleksberättelse, som säkert skule bli en bra chick-flick. Den var lättläst, svår att lägga ner och överlag en förtjusande berättelse. Iget litterärt mästerverk direkt, men det väntade jag mig inte heller. Jag gav den 4 av 5 stjärnor på Goodreads.
 
 The Curious Incident of the Dog in the Night-time av Mark Haddon
Min orange (orangea?) bok. Bakom detta fantastisk vackra omslag (hunden är utstansad så att det svarta försättsbladet syns igenom) dolde sig en fantastiskt vacker berättelse. Berättarrösten är en autistisk pojke - Christopher - som skriver boken medan händelserna i den utspelar sig. Den börjar med att han hittar grannens hund mördad, och i sina försök att utreda vem som kan ha begått detta fruktansvärda brott upptäcker Christopher successivt oanade saker. Det är svårt att beskriva den här boken, men jag kan säga att om man gillade The Perks of Being a Wallflower kommer man förmodligen även gilla denna. Jag älskade den. Jag gav den 4 av 5 stjärnor på Goodreads. Nästan så att den skulle ha fått 5.
 
It's Kind of a Funny Story av Ned Vizzini
Min gula bok. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla den här boken. Den handlar om en kille som lider av depression tilll följd av prestationsångest och många andra faktorer. Till en början så gillade jag den också väldigt mycket, men efter ett tag blev den tyvärr lite cheesy och också lite skriva-på-näsan-ig, men på fel sätt. Jag tyckte inte riktigt om det som jag uppfattade som bokens budskap, vilket var väldigt synd. Det kändes som att den blev alldeles för mycket "Tjoho vad bra det plötsligt kan bli om jag bara går min egen väg och hittar nån som tycker om mig!" på slutet, och det kunde jag inte sympatisera med. Ned Vizzini ska tydligen ha egna erfarenheter av psykisk ohälsa, som han använt sig av för att skrva denn här boken. Jag inser att alla människors sådana erfarenheter är olika, men mina och Vizzinis verkar rätt vitt skilda.  Jag gav den 3 av 5 stjärnor på Goodreads.
 

 
Slutligen avslutade min lilla "bokcirkel" The Book Thief. 
 
 
The Book Thief av Markus Zusak
Den här boken. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men såhär då: Den utspelar sig under andra världskriget och följer (främst) vardagen för en flicka som växer upp utanför München hos fosterföräldrar. Berättarrösten tillhör Döden. Det fanns formuleringar och tankar här i som var så jäkla snygga/känsloladdade/smarta/vackra att jag ville spara dem för evigt (vilket jag okså ka, eftersom jag har boken - ha!). Berättelsen var hjärtskärande, hjärtvärmande, tankeväckande och rakt igenom underbar. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
 
Tål att sägas att den andra halvan av bokcirkeln inte var lika imponerad. Vi får se hur det hela utvecklar sig när vi nu dyker in i nästa bok, vilket blir De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano.
 

Det vi inte pratar om

Jag har inte orkat skriva något på länge, och det är det jag till skriva om idag. Jag har läst en del böcker sedan sist, men dem får jag prata om en annan gång.
 
Igår satt jag nere vid vallgraven med en av mina bästa vänner, och han frågade mig hur jag mår. Jag svarade ungefär (fast inte lika välformulerat):
"Ibland när man är ute och springer och har en lite sämre springdag kan man få en så paradoxal känsla när man kommer runt kröken och ser den sista lilla sträckan framför sig. Den är så kort, jämfört med vad man redan har sprungit, och på en bra springdag är det här man börjar spurta, men på de här dagarna känns sträckan oövervinnerlig och man vill sakta ner och börja gå. Ibland gör man det, ibland tvingar man sig igenom den där sista biten för tanken på att ge upp är värre."
Och eftersom han är en av världens bästa människor, och har delat det senaste året med mig, förstod han vad jag menade.
 
Jag kan inte förstå att det redan är juni - snart till och med juli - och förundras över hur en vår kan kännas så eighetslång och gå så fort på samma gång. När jag och bästa vännen satt vis vallgevan kostaterade vi att det att våren gått fort förmodligen mest är en ilussion som kommer sig av att den mest varit en mörk dimma oh inte genrerat särskilt många minnen. Bristen på minnen gör att tiden verkar kort.
 

 
Det senaste året (från slutet av maj förra året och fram till nu) har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Jag har seprerat från min sambo; inlett ett passionerat romantiskt förhållande; sett detsamma evaporera utan att förstå varför; upplevt misstro gentemot mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om; arbetat allldeles för mycket; känt att jag inte räcker till; behövt hantera oerhört jobbiga konflikter; ångrat uppbrottet med min sambo; inte klarat av att genomföra de uppdrag jag åtagit mig; föraktat mig själv; velat ta livet av mig; slutat tycka saker är roliga; utvecklat insomni; blivit insatt på SSRI, benso och zopiklon; konfiskerat rakblad från en nära vän som skurit sig i armarna; blivit fruktansvärt besiken; inte funnits där; varit så orolig för någon annan att jag inte kunnat tänka klart; känt mig maktlös; blivit ifrågasatt och hårt ansatt; gjort folk besvikna; ljugit om hur mycket jag äter (nästan ingenting); haft mina sedvaniga panikattacker. Och nästan inte gråtit alls, för jag har inte kunnat.
 
Mycket av det som gjort året svårt har berott på händelser i privatlivet, men inte bara. Min arbetssituation har varit förjävlig, Min vän vid vallgraven sade att man kan se livet som tre stora cirklar: Relationer, jobb och boende. Om en inte fungerar går det fortfarande att hantera. Om mer än en slutar fungera faller allt. Som ett resultat: Jag har varit sen med hyror, inte fått gjort någonting av det jag tänkt mig i lägenheten och mitt hem är ett ständigt bombnedslag.
 
Det är egentligen min arbetssituation jag vill prata om idag. Det pratas inte tillräckligt mycket om arbetssituationen för de studentfackligt engagerade som är heltidsarvoderade. Vi arbetar för låga arvoden på något som ska föreställa en heltidstjänst, dvs. 40 h/veckan, men de flesta av oss ligger snarare på 60. Det finns en outtalad förväntan att vi ska arbeta otroligt hårt med långa dagar. 12-timmardagar är inte ens någon man höjer på ögonbrynen åt. Vi har inget fackförbund; inte nödvändigtvis några marbetsmiljöföreskrifter eller företagshälsovård; vår inkomst är ine pensionsgrundande och vi får ingen semester. Inte sällan vet våra arbetsgivare vet mindre om vårt uppdrag än vi själva, varför de ibland (kanske omedvetet) ställer alltför höga krav, vilka vi av tradition och stolthet inte kan eller vill motsätta oss, och gör vi det är det ine alls säkert att det hörsammas. Vi som söker dessa poster gör det för att vi brinner för studentfrågor. Vi älskar det vi gör, och jag skulle ljuga om jag sade att ingentin under året varit roligt eller lärorikt, för det har det. Men engagemanget, och bristen på skyddsnät för oss heltidsarvoderade, kommer till ett pris. I mitt fall begänsas priset av högkostnadsskyddet.
 
 
Min vardag före och efter mitt andra kårår.
 

Vackert språk är inte nog

Idag har jag en jobbig dag och jag klarar itne riktigt av att ta mig hemifrån. Tänkte alveda tankarna genom att berätta om den senaste boken jag läste. (Omslaget är som vanligt klickbart och tar er till källan)
 
Man
 
Mãn av Kim Thuy
Jag älskade Kim Thuys debutbok Ru, som jag läste förra året, och blev därför superpepp är jag en dag inne på Akademibokhandeln såg att det fanns en ny bok av samma författare. Den var lika tunn som den förra och hade samma ton och upplägg (poetiskt skrivet, man kastas lite fram och tillbaka i kronologin), men av någon anlednig fungerade det inte alls lika bra för mig den här gången. Jag fångades inte upp av historien, jag blev förvirrad av upplägget och jag var otålig och uttråkad vaara 80 sidor in. Språket var fortfarannde vackert, och berättelsen tog sig något mot slutet, men jag kände mig mest ganska tom när boken var slut. Några meningar fik mig att flämta till förtjust, och mottot i början var underbart, men vackert språk tar bara en bok så långt. Hade den inte hämtat sig, handlingsmässigt, på slutet skulle den ha fått ett lägre betyg. I slutändan gav jag den 3 av 5 stjärnor på Goodreads.

Svåra frågor för unga människor

Jag flög övr till USA i måndags och under flygresan läste jag A Monster Calls av Patrick Ness (baserad på en idé från Siobhan Dowd). 
 
 
Jag valde, efter rekommendationer från BookTube, den illustrerade versionen, som ser ut som ovan. Illustrationerna var definitivt stämningshöjande och jag rekommenderar den. Historien i sig handlar om en pojke som heter Conor. Han är 13 år gammal och lever ensam med sin mamma, som är sjuk i cancer. Samtidigt går han i högstadiet, med allt vad det innebär. En natt börjar ett monster komma på besök. Conor förstår inte riktigt vad monstret egentligen vill, men finner sig (något motvilligt) i besöken.
 
Boken är skriven för lite äldre barn och hanterar verkliga och svåra teman på ett bra och respektfullt sätt. Upplägget var tankeväckande och moget, och Ness närmade sig oförskräckt bokens teman, utan att "sockra" dem bara för att boken riktar sig till barn. Språket har jag inte så mycket att säga om - den var lättläst, med korta kapitel, och man gled liksom bara igenom den. Eftersom det är en barnbok hade jag dock heller inte förväntat mig den typen av språk.
 
Jag gillade verkligen den här boken och skulle rekommendera den både för vuxna och unga. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.

Att förstå att vi inte förstår andra del 3

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nyligen läst böcker som jag tolkar som att ha ett "vi måste förstå att vi inte förstår andra"-buskap/tema. Den ena mer uttalat så. Den andra kanske mindre.
 
Den andra boken på temat var The Lover's Dictionary av David Levithan. Som synes på bilen har jag markerat väldigt många sidor i den här boken. Vid varje rosa markör kände jag mig cirka 16 år gammal på ett bra sätt. Jag tappade andan och bara dog lite för att det var så mitt i prick (den gula markören är vid ett citat jag ska vsa en kompis).
 
Boken är skriven i ordboksformat. Varje sida inleds med ett ord och texten på sidan är en definition av ordet, i form av en mening eller en kort liten berättelse. Efter ett tag märker läsaren att definitionerna tillsammans, i akronologisk ordning, berättar en historia om ett kärlekspar. 
 
Språket är bitvis alldeles underbart, idén är sjukt bra och berättelsen i sig... jag vet inte riktigt vad jag sk säga. Kontentan av det hela är att vi inte förstår andra, oss sjäva eller kärleken. Det är i alla fall så jag läser den.
 
Det finns inte mycket att äga annat än: läs den för sjutton! Den är bara 211 sidor lång och knappt en enda sida är mer än halvfull, så den går väldigt fort att läsa. Min rekommendation är att köpa den, för detta är definitivt en bok man vill gå tillbaka och bläddra i igen. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.

Att förstå att vi inte förstår andra del 2

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nyligen läst böcker som jag tolkar som att ha ett "vi måste förstå att vi inte förstår andra"-buskap/tema. Den ena mer uttalat så. Den andra kanske mindre.
 
Paper Towns
Först läste jag Paper Towns av John Green. Boken handlar om Quentin, som är en sån där "jag är en nördig tönt i skolan, men jag bryr mig inte för jag har en framtid... fast jag bryr mig lite ändå"-person. Eller nej, låt mig omformulera mig: Boken berättas av Quentin. Den handlar om Margo - tjejen som Quentin bor granne med, och har varit förälskad i, typ alltid. Eller nej, låt mig omformulera mig igen: Boken handlar om att förstå att vi inte förstår andra, och inte riktigt oss själva heller. Men verktyget som Green använder för att komma fram till denna handling är följande: Quentin är kär i Margo. Margo är mystisk och cool och en dag försvinner hon. Quentin försöker ta reda på vad som har hänt med henne.
 
När jag började läsa boken blev jag först lite otålig, och nästan besviken, på John Green (som jag är ett stort fan av, dels för hans böcker, men nästan främst för hans arbete på YouTbe). Handlingen kändes Murakami-esque, och eftersom Greens bok Looking for Alaska hade lite samma koncept fick jag en lite dålig känsla (konceptet ifråga är typ "kille möter mystisk tjej och hon är hans katalysator för personlig utveckling"... jag kritiserade Haruki Murakami för det i detta inlägg). Green och Murakami har dock helt olika approach i sitt historieberättande. Murakami är lyrisk, poetisk och mörk. Green kan förvisso vara mörk, men hans sätt att skriva är är mer lättsamt och humoristiskt, och det var nog det som fik mig att fortsätta läsa. Om Greens språk vore mer svårläst hade jag nog gett upp. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det, för allteftersom historen vecklas ut visar det sig att Green inte alls ställer sig bakom det koncept jag trodde han använde sig av, utan snarare problematiserar det. Tack, John Green, för det.
 
Allt som allt är Paper Towns en rolig, spännande och gripande bok. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den och läste den inom loppet av bara några dagar. Det är en riktigt bra bok, som är skriven för ungdomar, men som kan vara väl värd att läsa även som vuxen. Budskapet är aldrig försent att ta till sig av, eller påminnas om. Jag saknade emellertid det där lilla extra "ummpf"-et i form av en plottwist eller riktigt vackert språk, som jag vill se i de böcker jag ger 5 sjärnor.  På Goodreads gav jag den därför 4 av 5 stjärnor
 

Att läsa i bokcirkel

 
Jag läser för närvarande en fantastisk bok (The Book Thief av Markus Zusak), som jag kommer återkomma till när jag läst klart. Jag läser den inte ensam utan i bokcirkelformat. Eftersom det tar mycket längre tid att läsa en bok tillsammans med någon så läser jag andra böcker parallellet. Jag har aldrig läst på det viset innan, men det fungerar faktiskt bra!
 
Jag har aldrig förut deltagit i någon sorts bokcirkel, så jag vet inte hur det brukar gå till, men jag gillar vårt upplägg. Vi läser helt enkelt några kapitel i taget och diskuterar sedan vad vi tycker om den del vi läst och om boken i sin helhet så långt. Vi har ingen direkt struktir i diskussionen, utan bara pratar på tills vi tycker att det inte finns något mer att säga. Det är ett intressant sätt att läsa eftersom man delar upplevelsen medan man läser - annars brukar jag låta läsupplevelsen vara "min" tills jag läst klart boken.
 
Enda gången jag gjort något liknande innan var när jag och två kompisar var på midnatssläppet av Harry Potter and the Deathly Hallows i Stockholm. Då var det dock snarare för att vi inte skulle råka spoila varandra för att vi läste olika fort, än för diskussionens skull...
 
Jag och mina väner i kön inför bokslälppet. Vi kom tvåa i kostymtävlingen!
 
Sidenote: "bokcirkeln" - som snarare är en boklinje, eftersom den bara innefatta två personer - har jag tillsammans med en före detta pojkvän. Vi var bästa vänner när vi var tillsammans (detta är många år sedan nu), och jag har verkligen saknat vår vänskap, för vi hade då ett intellektuellt och spirituellt utbyte som jag inte haft med många andra..... Nu kanske vi båda är mogna för att vara vänner igen. Vi får se.

Att förstå att vi inte förstår andra del 1

För närvarande är jag sjukskriven för utmattning, och det är så konstigt och går helt i klinch med min självbild vilket i sig går i klinch med att jag pluggar till läkare och har läst psykiatri och förstår det här med utmattning och därför tycker att det inte borde gå i klinch med min självbild. Men det gör det. 
 
Folk runtomkring mig ser mig som positiv, glad, ambitiös, entusiastisk och duktig på att hålla många bollar i luften. Jag ser mig som ambitiös, munter, omtänksam, disciplinerad och entusiastisk. Att jag skulle vara ledsen, liten, orkeslös, självcentrerad och tappa bollar passar inte in. Förutom att det uppenbarligen gör det. För nu är jag sådan.Jag är trött och matt och trots att Göteborg bjuder på fantastiskt vårväder har jag inte varit utanför dörren sedan i tisdags.Jag orkar inte le och jag orkar inte lyssna på mina vänners problem. Jag är helt tom.
 
Vi har en tendens att inte tänka på andra (och ibland inte ens oss själva) som flerdimensionella. Vi applicerar de mest tydligt framträdande egenskaperna och tycker oss ha fått en fullständig bild av människan, och när andra sidor dyker upp blir vi alldeles överrumplade. Vi visar upp de egenskaper vi vill ska vara våra, och när andra sidor av oss kryper fram skäms vi. Så jag skäms, och alla runt mig är så överraskade att de inte riktigt vet vad de ska säga. Och vad säger man ens till någon som fortfarande försöker hålla uppe sina utvalda egenskaper mot världen, trots att misslyckandet är uppenbart?
 
Jag har nog aldrig känt mig sähär ensam, och fått såhär mycket stöd, samtidigt förut i mitt liv.
 
Detta är såklart jobbigt, men också lite lustigt, för allt det jag känner nu resonerar väldigt väl med de två senaste böckerna jag läst. Eller så läser jag dem så för att jag känner såhär. Det spelar egetligen ingen roll, för böcker tillhör den som läser dem och det är vad jag tar med mig från dem som är viktigt för mig. Låt mig återkomma till dem i ett eget inlägg.
 

RSS 2.0