Det vi inte pratar om
Jag har inte orkat skriva något på länge, och det är det jag till skriva om idag. Jag har läst en del böcker sedan sist, men dem får jag prata om en annan gång.
Igår satt jag nere vid vallgraven med en av mina bästa vänner, och han frågade mig hur jag mår. Jag svarade ungefär (fast inte lika välformulerat):
"Ibland när man är ute och springer och har en lite sämre springdag kan man få en så paradoxal känsla när man kommer runt kröken och ser den sista lilla sträckan framför sig. Den är så kort, jämfört med vad man redan har sprungit, och på en bra springdag är det här man börjar spurta, men på de här dagarna känns sträckan oövervinnerlig och man vill sakta ner och börja gå. Ibland gör man det, ibland tvingar man sig igenom den där sista biten för tanken på att ge upp är värre."
Och eftersom han är en av världens bästa människor, och har delat det senaste året med mig, förstod han vad jag menade.
Jag kan inte förstå att det redan är juni - snart till och med juli - och förundras över hur en vår kan kännas så eighetslång och gå så fort på samma gång. När jag och bästa vännen satt vis vallgevan kostaterade vi att det att våren gått fort förmodligen mest är en ilussion som kommer sig av att den mest varit en mörk dimma oh inte genrerat särskilt många minnen. Bristen på minnen gör att tiden verkar kort.
Det senaste året (från slutet av maj förra året och fram till nu) har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Jag har seprerat från min sambo; inlett ett passionerat romantiskt förhållande; sett detsamma evaporera utan att förstå varför; upplevt misstro gentemot mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om; arbetat allldeles för mycket; känt att jag inte räcker till; behövt hantera oerhört jobbiga konflikter; ångrat uppbrottet med min sambo; inte klarat av att genomföra de uppdrag jag åtagit mig; föraktat mig själv; velat ta livet av mig; slutat tycka saker är roliga; utvecklat insomni; blivit insatt på SSRI, benso och zopiklon; konfiskerat rakblad från en nära vän som skurit sig i armarna; blivit fruktansvärt besiken; inte funnits där; varit så orolig för någon annan att jag inte kunnat tänka klart; känt mig maktlös; blivit ifrågasatt och hårt ansatt; gjort folk besvikna; ljugit om hur mycket jag äter (nästan ingenting); haft mina sedvaniga panikattacker. Och nästan inte gråtit alls, för jag har inte kunnat.
Mycket av det som gjort året svårt har berott på händelser i privatlivet, men inte bara. Min arbetssituation har varit förjävlig, Min vän vid vallgraven sade att man kan se livet som tre stora cirklar: Relationer, jobb och boende. Om en inte fungerar går det fortfarande att hantera. Om mer än en slutar fungera faller allt. Som ett resultat: Jag har varit sen med hyror, inte fått gjort någonting av det jag tänkt mig i lägenheten och mitt hem är ett ständigt bombnedslag.
Det är egentligen min arbetssituation jag vill prata om idag. Det pratas inte tillräckligt mycket om arbetssituationen för de studentfackligt engagerade som är heltidsarvoderade. Vi arbetar för låga arvoden på något som ska föreställa en heltidstjänst, dvs. 40 h/veckan, men de flesta av oss ligger snarare på 60. Det finns en outtalad förväntan att vi ska arbeta otroligt hårt med långa dagar. 12-timmardagar är inte ens någon man höjer på ögonbrynen åt. Vi har inget fackförbund; inte nödvändigtvis några marbetsmiljöföreskrifter eller företagshälsovård; vår inkomst är ine pensionsgrundande och vi får ingen semester. Inte sällan vet våra arbetsgivare vet mindre om vårt uppdrag än vi själva, varför de ibland (kanske omedvetet) ställer alltför höga krav, vilka vi av tradition och stolthet inte kan eller vill motsätta oss, och gör vi det är det ine alls säkert att det hörsammas. Vi som söker dessa poster gör det för att vi brinner för studentfrågor. Vi älskar det vi gör, och jag skulle ljuga om jag sade att ingentin under året varit roligt eller lärorikt, för det har det. Men engagemanget, och bristen på skyddsnät för oss heltidsarvoderade, kommer till ett pris. I mitt fall begänsas priset av högkostnadsskyddet.
Min vardag före och efter mitt andra kårår.
