Ett halvfullt glas

Jag skulle ha gått och lagt mig för längesen, men först satt jag och tänkte länge på att min finaste killkompis är kär, och på hur mycket jag hoppas (av hela mitt hjärta och med allt jag har) på att han ska få bli lycklig, och inte gråta. Sen kom jag att tänka på Honom och på hur det skulle vara att ha honom här nu, dra fingrarna genom hans hår, prata och kanske till och med få kyssa honom. Och då dog jag lite. Så nu borde jag nog sova.

Att kunna prata i tre timmar i telefon om allt mellan himmel och jord med någon man gillar är ren lyx. Vädret är underbart, jag har promenerat på en vacker kyrkogård och ätit smörgåsar med ost och marmelad. Nu ska jag iväg och gratta en kompis som fyllt 25. Livet är fint.

Jag har börjat älska långa telefonsamtal. Mitt ex skulle smälla av om han fick veta det, för jag var alltid helt värdelös på att prata i telefon när vi var tillsammans. Nu har jag dock lärt mig och har idag haft ännu ett flera timmar långt samtal med en fin vän. Kaj är min bästa telefonvän, men även andra finns som jag biland pratar bort hela kvällar med.

Jag lade dock på för 2,5 timme sedan, och sedan dess har jag suttit och skrivit lite på en miniberättelse jag håller på att uppfinna. Jag ahr också bara drömt mig bort och känt mig... lycklig. Trots att dagen idag innebar en del riktigt jobbiga upplevelser. Som jag inte vill tänka på nu.

Jag vill bara (alldeles för sent) krypa i säng och spara den här känslan av att älska hela världen. Trots allt.

Jag får ont i magen varje gång jag får ett SMS från honom, och varje gång han skriver till mig på MSN. Åh, varför ska det vara så många långa mil och en massa annat som står i vägen? Jag vill bara stunta i allt det där, knacka på hans dörr en kväll och säga "Hej, jag vill se en film och kramas med dig... får jag komma in?".

Kom hem från senaste lajvet i måndags kväll, åkte på tisdagen ner till Lund för att se Djingis Kahn, och är nu tillbaka hemma. Full av ord, kärlek och glada tankar som måste yppas, ännu en gång.

För det första: Jag. Älskar. Lajv. !. !. !. Jag älskar människorna jag träffat genom det, jag älskar att bo ute i skogen (när det är bra väder, och det var det!), jag älskar att låtsas vara någon annan och kunna ljuga folk rätt upp i ansiktet för att man får. Jag älskar sena nätter med orchvrål, stridshorn och klara stjärnhimlar, älskar att gå över ängen i solen och se andra människor i medeltida kläder pyssla med sitt, älskar att somna och vakna i tält, älskar, älskar, älskar lajv!

Att de personer jag i vår åkte med är helt underbara är ju inte heller ett minus precis. Kaj, Oscar, Danne och Micke har jag ju träffat rätt mycket innan, men Alex och Kim var nya för mig. Jag var nervös innan, och första dagen kändes det inte alls bra... men sen släppte min influensa med tillhörande feber och allt blev (överraskande nog) mycket lättare. Kim var jättego, och grabbarna är så härligt knäppa att man inte kan bli annat än lycklig. Alla verkade också trivas med att ha med mig, och det gjorde mig såklart glad. Kim sade uppriktigt at hon varit skeptisk till att ha med mig, då hon inte träffat mig innan och inte visste vad jag var för en, men att hon svängt runt helt nu för jag "är ju snäll", haha! Oscar sade att det verkligen lyfte att ha med mig, och Kaj sade uttryckligen att det var underbart att ha med mig. Bekräftelse i stora lass ^^ Så ja, offandet har varit helt underbart, även om der såklart finns stunder då man blir irriterad.

Spelet då... för det första: ritualen där jag och Tra gästrollande som havsknytten. Jag... åååh, jag finner inte ord! All den kärlek vi/hk överröstes med, och det intensiva spel Klipp/Ronja bjöd på där i mörkret på beghällen, medan alla andra slöt upp runt oss och jag kunde höra folk nynna havsknyttssången utan ord... åh, åh, åh! <3 Sjukt fint. Sen att folk grät floder på offen pga havsknytten, och hela upplevelsen, var bara för fint för ord.

Att spela Emina Borgcrantz - en hård, hånfull, intelligent och lätt traumatiserad ung kvinna - var något nytt. De stunder jag faktiskt fick spela var fantastiskt roliga. Särskilt att spela mot Oscars roll Iziil var sjukt kul. De hade så många meningsskiljaktigheter, och han lyckades verkligen trycka på rätt knappar för att pressa fram det mest intressanta med den karaktär jag skapat. De in-moment vi hade var otroligt intensiva och häftiga. Och fasen vad fint det var när vi stått och munhuggts på ett rätt fientligt sätt sjukt länge, och så kommer Micke, Danne och Kaj och är allmänt dumma i huvudet och avbryter vårt spel (fast på ett kul sätt så det gjorde inte så mycket). Så tittar jag och Ockis på varandra, går off och ger varandra en varm kram. Sjukt fint. Och att föra en öppen och lätt kaxig dialog med Aziz och få honom att utveckla lite tankar, att i princip tävla med Eldrimmer om vem som kan vara trevligast fast man är otrevlig, att snacka med Astaret på ett orätt sätt... och att möta Varanai och Solt ur Maheva'jin och bete sig riktigt obehagligt mot dem, och tycka på knappar jag off vet har effekt, men ultimat visa mig vara en person de faktiskt kan få hjälp av.

Det var väldigt tråkigt att Aziz blev dödad sista kvällen. Särskilt med tanke på att det skedde på ett sätt som inte känns helt okej. Jag hoppas att arr skärper till sig och låter honom överleva, för jag älskar karaktären och tycker att den fortfarande ahr ett och annat att ge kampanjen. Jag skulle gärna spela Emina igen, men det vore inte lika roligt om Aziz var död. Jag är också bitter över att min attacksnittning av demonen Vultus inte gick igenom. Men vänta bara, om hon och jag båda kommer nästa lajv, då jävlar...!

Idag har jag suttit på kårhusets tak tillsammans med två fina vänner, ätit glass, druckit te och skrattat. Det blåste, men jag frös inte. Och nu är jag trött. Puss och god natt.

Jag tror jag är lite kär i mina vänner. Har haft en seg dag med pluggångest, tvätt, betatestande av hemsida, tungt snack med en tjejkompis och städning av lägenheten... men på kvällen kom några av mina finaste vänner hit, gjorde enchiladas (eller nåt), drack vin, åt choklad och spelade sällskapsspel med mig. Roligt, mysigt och bara allmänt fint. Jag är på sjukt bra humör. Nu ska jag diska undan efter oss, och sedan sova.

Min roomie är inte hemma, men hon skulle på date den lilla sötisen, så hon kanske inte kommer hem i natt.

Imorgon ska jag på anställningsintervju, och jag har fått väldigt positiva vibbar. Håll tummarna!

Jag är stressad. Jag har spexrep 20 timmar i veckan, sitter med i spexets styrelse (vilket förvisso inte egentligen tar jättemycket tid, men mötena har en tendens att dyka upp när man minst vill ha dem), har en massa plugg att ta igen, ett rum att fixa i ordning, vänner jag lovat att träffa, sånglektioner att gå på och så vill jag gärna hinna träna också. Och jag måste planera inför vårens lajv. Och jag har jobb. Och jag vill ha lite tid bara för mig. Det är mycket nu, helt enkelt.

Som tur är har jag nog de finaste människorna någonsin i mitt liv. Igår var en jobbig dag pluggmässigt, och sedan skulle jag på ett spexmöte. Däremellan blev jag bjuden på kaffe hos en kompis. Vi var båda trötta och hade mycket att tänka på, så vi sade inte så himla mycket under tiden jag var hemma hos honom. Men det gjorde liksom inte så mycket. Vi var bara tillsammans och drack kaffe, åt lite choklad och andades. Himla fint att kunna göra det med.

Efter mötet gick jag med en av intendenterna upp, egentligen för att hämta några DVD-filmer. Men han sade åt mig att stanna kvar och dricka te och se på TV lite med honom, för att han märkte att jag var stressad. Så jag drack citronte, såg på Sveriges Mästerkock och pratade med honom och de andra två intendenterna. Och så diskade jag all deras disk. Sen snackade jag en stund ensam med en av de andra intendenterna (jag är vän med alla tre), och sedan gick jag hem, två och en halv timme senare än det var tänkt. Underbart, och jag kände mig så himla mycket gladare efter det.

Imorgon kommer (förhoppningsvis) en riktigt viktig vän och hälsar på över helgen, och i måndags träffade jag en annan, gammal och kär, vän.

De gör mitt liv så mycket enklare, och plockar upp mig om jag så mycket som snubblar till lite. Det är verkligen strålande!

Jag hade föreläsningar i tre timmar. I övrigt har jag inte gjort någonting varesig intellektuellt, hälsosamt eller socialt idag. Men jag har köpt lite scrap saker, då jag ska pyssla lite är tanken... och såhar jag köpt lite ramar och t.o.m kommit mig för att rama in en bild. Jag ska se om jag kan komma mig för att rama in lite fler ganska omgående, så att jag sedan kan spika upp dem på väl valda ställen på min tavelvägg.

Har pratat lite med min roomie som ska ha hit en dejt ikväll. (Hon är så söt! Springer omkring och fixar sig och driocker lite öl... gullunge ^^) Själv skulle jag egentligen iväg på en fest, men orkar inte.

Stannar istället hemma, tar det väldigt lugnt och chattar med folk. Målar kanske lite med vattenfärger, läser manus eller ser Star Trek. Vi får väl se.

Skönt är det hursomhelst.

Jag tog en pyjamasförmiddag idag, efter att ha gått upp klockan 5-5.30 i tre dagar på raken. Jag har förvisso inte pluggat något idag, men istället har jag lyckats göra åtminstone lite grejer som legat och väntat på mig ett tag.

Jag har
- gjort inbetalningar
- överfört pengar från kort- till sparkonto
- fixat med personuppgifter för studiecirklar
- planerat inför lajv


...hm, ja, okej, det var väl bara det. Men ändå.

Problemet med att ofta vara ganska fullbokad på dagarna är att man inte hinner göra något annat än det man absolut måste göra. Och när man väl tar en ledig dag är man för trött och lat ör att komma sig för. Jag behöver egentligen skaffa hobbyfärg, ett olinjerat block, rama in några bilder, sätta upp dem + tre bokhyllor, skaffa en fåtölj och en läslampa och köpa en present till min pappa som fyller år idag.

Hoppsan då. Dessutom behöver jag dammsuga, kopiera papper inför morgondagens rep och skaffa fram en våg, också till morgondagens rep. Och handla mat. Och jag skulle vilja hinna träna. Och så har jag lovat att komma på en fest idag. Och födelsedagsmiddag för far hos mina föräldrar imorgon. Och jag har föreläsningar 13-16. Hjälp.

Okej, nu tar vi det piano här... jag kan ju börja med att diska undan från min rätt tidiga lunch och byta om från pyjamas till nån form av riktiga kläder. Sen får vi se hur mycket jag hinner efter föreläsningarna.

Idag var sista dagen på spexets skidresa, så jag hade på mig följande smashing outfit:

Trosor (grå)
Sport-BH (rosa)
Underställ (svart)
Fleecetröja (rosa)
Termobyxor (vit/grå)
Skidjacka (vit/röd)
Handskar (röda)
Hjälm (vit)
Googles (blå)

När vi åkte i bilen hem bytte jag ut termobyxorna mot svarta mjukisbrallor. Detta är var jag har på mig i skrivande stund. Jag känner mig otroligt het.

Jag brukar säga att jag inte tror på någonting, men det är såklart inte sant. Jag tror på många saker. Men...

Saker jag inte tror på:
- en högre makt
- liv efter döden
- själens existens som någonting skilt från kroppen
- spöken/andar/auror/etc
- astrologi
- domedagsteorier

Saker jag tror på:
- kärlek, vänskap och lojalitet
- människors vilja att förbättra och förbättras
- vetenskap

Vännen jag citerar nedan blev för övrigt jätteglad när han läste texten. Jag hade inte sagt innan att jag valt att citera honom. Alltid kul att kunna göra någon så förvånad och glad att de inte vet vad de ska säga.

Kärlek enligt SAOL: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Tänk dig (fast det förmodligen är omöjligt) att du aldrig någonsin känt kärlek till någon. Skulle förklaringen ovan vara nog för att förstå kärleken: denna allt överskuggande, mäktiga, farliga, viktiga och helt underbara känsla? Knappast. Visst, kärleken resulterar i de där enkla punkterna, men också så mycket mer. Och framförallt säger det ingenting om själva känsloupplevelsen - att vara kär eller att älska någon.

Alla olika sorters kärlek.
Jag älskar min mamma, jag älskar mina vänner, jag älskar lajv och jag älskade min pojkvän. Jag känner kärlek inför alla, men det är inte samma känsla, utan variationer på ett tema. Det finns dock några gemensamma nämnare, som kanske då skulle kunna ses som Kärlekens Grundval: det är en starkt positiv känsla av glädje och tacksamhet över att de finns i mitt liv.

Att älska saker och fenomen - icke-levande ting - är förstås vitt skilt från att älska en person. Jag använder ändå orden "älska" och "kärlek" i samband med vissa saker. För att de för mig är en så stor källa till glädje och, i vissa fall, trygghet. Det kan ofta vara saker som är förknippade med personer jag älskar, eller saker som har påverkat mig och mitt liv på ett sätt som betyder mycket för mig. I vissa fall kan det också vara saker som bara ger mig en känsla av inre frid, för att det är saker jag känner att jag är duktig på, trivs med eller har kontroll över. Det är saker jag älskar. Där skapas en kärlek till ting.

Att älska familjemedlemmar och släkt är något väldigt speciellt. Jag har särskilt under den senaste tiden börjat fascineras väldigt mycket av vår relation till syskon, och syskonkärlek. Det är en på sätt och vis ovillkorlig kärlek och lojalitet: en känsla av samhörighet och förståelse som man inte finner någon annanstans. I alla fall är det så för mig, med mina syskon. När jag ser hur andra syskonrelationer ser ut kan jag avundas dem, för att de umgås så mycket med sina syskon och verkligen är bästa vänner. Den relationen har inte jag till mina bröder. Men ändå. Det finns en känsla av osviklig tillgivenhet till dem. En känsla som inte mattas trots att vi bråkar, trots alla saker vi irriterar oss på hos varandra, trots att vi inte träffas så ofta nu när jag har flyttat hemifrån. Bara vetskapen om att de finns, och att jag när som helst kan frammana deras röster i mitt huvud och deras ansikten på min näthinna gör mig glad och får mig att känna mig alldeles varm inombords. Och allt detta är sprunget ur att vi har vuxit upp tillsammans, och råkar dela en stor del av vårt genom. Det är ju faktiskt ganska häftigt.

Kärleken till mina föräldrar är snarlik, men inte helt. Bland känslorna för dem finns det också så mycket tacksamhet inblandad. Tacksamhet för allt de gör, och för att jag vet att jag alltid kan lita på och räkna med dem. Tacksamhet för all kärlek de i sin tur ger mig, och för allting de offrar för min skull. Tacksamhet, ja, och trygghet, tillit och respekt. Kärleken till ens barn vet jag ingenting om, eftersom jag själv inte har några barn. De jag känner som är föräldrar säger att kärleken till barnet inte går att beskriva, och det får vi helt enkelt nöja oss med. Och förhoppningsvis glädja oss åt att själva vara eller ha varit älskade på det viset av våra egna föräldrar.

Mina vänner älskar jag också. Enligt Platon är kärlek utan fysisk attraktion (platonisk/platonsk kärlek) den högsta varianten av kärlek, då den befinner sig på ett idémässigt plan. Här finns det ingen automatisk lojalitet tack vare blodsband eller ett långt gemensamt förflutet (i alla fall inte alltid), utan det är en känsla som vuxit fram ändå. Vännerna är din egenvalda familj - människor du träffat, vuxit med och haft ett utbyte av på olika sätt. Jag älskar mina vänner, för att de gör mig glad. De får mig att må bra, att känna mig uppskattad, att skratta, att lära mig nya saker om mig själv och om världen. De ger mig en känsla av tillhörighet och av att aldrig vara helt ensam. Och jag vill verkligen ge dem samma sak. Jag vill verkligen att de ska veta hur mycket jag uppskattar dem, och att jag alltid finns där.

Kärleken till en partner.
Det där med att vara kär då. Kärleken till Den Där specifika personen, som man (ofta, men inte nödvändigtvis) också hemskt gärna vill pussa och krama på, som man vill kalla sin och kanske förena sig med för resten av livet. Den där typen av kärlek som oftast är den som åsyftas då ordet används… hur är det egentligen? Går det att förklara?

Jag själv är en person som alltid hade lätt för att bli kär. Samtidigt har jag en kompis som aldrig har varit kär. Så är det bara, vi är olika på det viset. När jag och hon pratade om kärlek för några år sedan sade hon: ”Jag har aldrig varit kär… eller, jag vet inte. Kanske har jag det, men jag har målat upp en bild av att kärlek ska vara något helt annat. Något himlastormande och fantastiskt”. Jag, som då var tillsammans med en kille, tittade ut genom fönstret och dröjde lite med svaret. ”Jag vet inte riktigt…” sade jag tillslut. ”I början var jag förälskad i Fredrik, och det var kanske himlastormande. Jag kunde knappt tänka på annat än honom, och bara han såg på mig hoppade hjärtat till. Pratade han med mig skrev jag om det i min dagbok, och när vi sågs ensamma första gången ska vi inte ens tala om… men nu känner jag inte så längre”.

 

Jag var fortfarande kär i min pojkvän, men vi hade varit tillsammans i några år vid det laget. Han fanns ständigt i mina tankar, men inte som den fixering det hade varit när jag först blev förälskad i honom. Mycket jag gjorde, gjorde jag med honom i åtanke, och mycket jag inte gjorde, avstod jag enbart för hans skull. Han var en del av mitt liv, men på ett så självklart sätt att det inte alls var himlastormande och dramatiskt längre. ”Men det är fortfarande fantastiskt”, sade jag och log lite grann. Men det där är ju så otroligt individuellt. Vissa har aldrig den där inledande, dramatiska känslan, och vissa behåller den mycket längre än jag gjorde. Man kan inte, som med vissa sjukdomar, följa en lista kriterier och säga att ”om du uppfyller fem av åtta kriterier, är du med största sannolikhet kär”. Det är en känsla, helt enkelt. En känsla som man så småningom blir medveten om.

 

När jag började fundera på vad kärlek egentligen är bestämde jag mig för att fråga folk jag känner för att se vad de hade för tankar kring det. Ett genomgående tema var att kärlek innebär glädjen man känner, tryggheten och känslan av ömhet och omtanke gentemot personen ifråga. Egentligen borde jag citera alla svaren, för sättet vissa formulerade sig på var så fint att bara det ringade in känslan perfekt. Jag skulle dock inte riktigt kunna välja, så istället väljer jag att behålla dessa svar för mig själv. Jag rekommenderar däremot verkligen att fråga folk i sin omgivning vad kärlek är - det genererar både väntade och oväntade svar och de kommer med största säkerhet lysa upp dagen. En kille sade dock en sak som jag verkligen känner att jag måste dela med mig av. Han sade att ”Kärlek är känslan av att allt i världen kan gå om intet, så länge just en viss person klarar sig”. Och jag blev helt förstummad en liten stund (vilket inte vill säga lite när det gäller mig).

 

Den där kompromisslösa, starka känslan av att föremålet för kärleken är det viktigaste som finns - att man inte kan klara sig utan personen, och att man skulle kunna göra vad som helst för att göra Henne eller Honom lycklig och för att få vara nära - är kanske det som verkligen ringar in känslan. Trots att vissa kanske tycker att det låter dramatiskt i överkant. Jag är en hopplös romantiker, så det kan inte hjälpas att mitt hjärta klappade till lite extra när min vän sade det där. Om vi då snabbt återgår till den här textens allra första stycke, och återigen läser Svenska Akademins beskrivning av kärlek, så märker vi att det är snubblande nära vad jag nyss skrev. Kanske går denna Känslornas Känsla trots allt att sammanfatta på tre rader? Nej, det ska vi väl inte tro. För min del handlar det också mycket om trygghet, vilket vi har märkt när jag försökt bena ut varför jag älskar olika individer i mitt liv. För någon annan saknas i den där beskrivningen kanske någon annan viktig ingrediens i känslan av kärlek.

 

Det som verkligen gör kärleken så speciell är vad den kan få oss att tänka, känna och göra… och vad dess påverkan på oss kan skapa och förstöra. Och det där är faktiskt helt individuellt. Egentligen är det nog det som är det mest fantastiska med kärleken: att den kan te sig så olika, men ändå ha så stor inverkan på alla människor i världen. Just därför är det förmodligen helt omöjligt, och meningslöst, att öda ord på att förklara något som ändå aldrig kan beskrivas med annat än en kärlekshandling.

Ett ögonblick jag minns... en bild som för alltid och evigt (kanske) etsat sig fast på min näthinna. I alla fall som man tror, för man kan ju efterkonstruera lite. En mängd ögonblick far just förbi för min inre syn och jag upplever det lite som ett lyckohjul på Liseberg när ögonblicksbilderna far förbi långsammare och långsammare, för att slutligen stanna...

Det är den 9 september 2009 och jag har åkt buss hem från dagens nollningsaktiviteter. Det är ganska sent på kvällen och jag vet att mamma eller pappa ska hämta mig med bilen. Men när jag hoppar av står de båda där, bredvid varandra. Mamma till vänster, pappa till höger. Pappa har händerna knutna framför sig, och båda har ansiktsuttryck som säger allt. "Nej!" halvskriker jag och börjar gråta, för jag vet att min älskade farfar är död.

Det är ögonblicket jag väljer att skriva om. Det är inte ett positivt ögonblick, men ett laddat med väldigt starka känslor. Vill ni läsa om ett vackert ögonblick, som är förknippat med detta, kan ni klicka här.

När jag såg att den här rubriken skulle dyka upp blev jag fundersam. Vem är egentligen min bästa vän? Det var alltid så självklart när man var yngre: för min del var det först Therese, som jag växte upp med, sedan Jane, som jag växte ihop med, och efter det Fredrik, som jag var ihop med. När det tog slut mellan mig och honom förlorade jag både min pojkvän och min bästa vän på en och samma gång.

Efter det har jag varit så osäker, och det har känts konstigt att inte ha någon "bästis". Samtidigt som det har känts så otrolig skönt att bara få vara sin egen person, med många vänner, men ingen som man tillhör. Men ju mer jag funderade på detta nu, när jag visste att jag skulle komma att skriva om det här, desto mer insåg jag att det faktiskt finns någon som är min bästa vän.

Hon var här häromdagen och drack te, coh då kom vi att prata om detta. "Jag har alltid haft en bästa vän, fram tills det tog slut mellan mig och F", sade jag. "Men efter det har det känts som om jag inte riktigt haft det, även om jag har flera vänner som är helt underbara och betyder massvis... fast sen när jag tänkte på det höromdagen så insåg jag att du nog faktiskt är min bästa vän.". Hon var tyst i en halv sekund ungefär innan hon sade att "Ja, jag känner nog detsamma. Att du är min bästa vän.". Sedan tittade vi på varandra, log och sade "Aaaw!" i kör, innan vi började prata om något helt annat.

Hon, min bästa vän, kallas för Tra. Vi träffades på en språkresa i Frankrike sommaren 2006, och hon har förändrat mitt liv. Det är tack vare henne som jag lajvar. Tack vare henne har jag lärt mig så väldigt mycket om mig själv, träffat en massa andra underbara vänner, samt blivit underhållen av massvis med lustiga mail som hon skickat genom åren. Hon har funnits där genom hela processen från tjejen jag var sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet, genom alla emotionella svängningar, genom slutet på mitt förhållande och hur mitt liv artade sig efter det. Hela tiden har hon funnits där, både för att stötta och peppe, och för att prata om helt andra saker. Jag hoppas och tror att jag har inneburit något liknande för henne.

Hon är en av de finaste personerna jag vet, och jag är så glad att ha henne i mitt liv.

Jag klottrar alltid en massa i marginalen på mitt anteckningsblock när jag sitter på föreläsningar. Det tyder förvisso på att min uppmärksamhet lämnar mycket att önska, men å andra sidan brukar jag bli på gott humör av det.

Jag har aldrig gillat att rita, och gillar fortfarand einte att göra det på ett seriöst sätt. Jag är inte bra på det och jag har inte tålamod nog att försöka bli duktig heller. Det är för tråkigt. Däremot är det rätt skoj att sitta och låta pennan och handen leva sitt eget liv, och nästan överraskas av vad som växer fram. Ibland blir det bara en massa stjärnor och hjärtan, ibland mönster à la Gaudi, ibland en massa storhövdade androider, ibland fantasidjur... det är rätt avslappnande, och åtminstone nästan roligt. Framförallt är det en bra ursäkt för at inte lyssna det minsta på tråkiga föreläsningar. Hmm...

Om typ en timme ska jag vara på kårhuset för direktionsmöte. Innan dess då? Skulle kunna promenera dit förvisso. Jo, men det gör jag nog.

När Jane skrev detta skrev hon en typisk dag i sitt liv. Det skulle jag kunna göra, och det skulle gå på typ två eller tre meningar:
Jag går upp halv sju, äter frukost och gör mig i ordning innan jag sticker till skolan, där jag har föreläsningar från nio till lunch, Sedan sitter jag och några vänner och pluggar fram till fem på kvällen ungefär, och efter det drar jag kanske och gymmar. I annat fall drar jag hem och sitter och surfar, eller fixar med andra saker hemma.

Det skulle ha varit en typisk dag i mitt liv... men nu har spexsäsongen dragit igång med buller och brak och helt nya vanor tar vid. Jag ska därför istället skriva om min planerade dag idag.

Jag gick upp halv sju och åt frukost. Bäddade sängen, gjorde mig i ordning och satte mig sedan vid datorn för att kolla vilken sal vi ska vara i idag. Bara för att upptäcka att jag inte börjar förrän 13.00 idag. Dumt. Dumt på väldigt många sätt.

Jag och en kompis har suttit tillsammans och försökt bena ut första delen av kursen bit för bit, och det har gått ganska bra. Idag hade vi tänkt göra det sista. Tyvärr har han undervisning på förmiddagen idag. Efter sista föreläsningen, som slutar 16, skulle vi förvisso kunna sitta och plugga.. till allra senast 17.30. Jag ska nämligen på ett möte med spexdirektionen vid 18.

Detta är en för stor och komplex fråga för att jag ska vilja hasta fram ett svar.

Filar på en längre text om detta och återkommer med den.

Igår ringde klockan halv sex på morgonen, för att jag skulle upp och jobba. Hu!

Efter första operationen hade jag ca 90 minuters paus, så jag hann aktiskt iväg till gymmet och köra ett pass där. Kom lite sent till nästa op, som dessutom på många sätt gick helt åt skogen. Men så kan det vara ibland. Efter jobbet fick jag fatt på min vän, som är fin som snus och inte hade nåt bättre för sig än att följa med mig hem och sitta och dricka te, snacka och bara mysa i flera, flera timmar. Vi hade tänkt plugga, men vi pratade om våra intressen, livet och min Magiclek istället. Värt.

Efter det drog jag och min roomie iväg på en åhsåotroligtmysig avslutningsfest med gamla spexscengångargänget. Vi åt vegetariska tacos och drack en massa alkohol, samt sjäng både disneysånger, barnprogramsvinjetter och dryckesvisor i stämmor. Sen bastade vi nakna ihop, för sådan är vår natur. Det var en riktig toppenkväll och jag kände mig sprittande glad, men trött och lite full, när jag vandrade hem i natten.

Idag hade jag tänkt shoppa lite inredningssaker, plugga och träna. Jag har gjort... noll av dessa saker. Har istället spelat spel på mobilen, chattat med vänner och bara slappat järnet. Känns riktigt fint. Jag tror jag behövde en sån dag.

Jag ska vara på vårt kårhus för en ny fest om 4,5 timme. Innan dess borde jag hinna ta ut lite pappersskräp, bädda sängen, städa rummet, duscha och göra mig iordning. Alla dessa saker skulle, om jag gjorde dem nu, ta typ en timme. Men varför göra det lätt för sig? ;) Ska nog skriva lite tidsiställda blogginlägg istället.