Ett halvfullt glas

Jag hade föreläsningar i tre timmar. I övrigt har jag inte gjort någonting varesig intellektuellt, hälsosamt eller socialt idag. Men jag har köpt lite scrap saker, då jag ska pyssla lite är tanken... och såhar jag köpt lite ramar och t.o.m kommit mig för att rama in en bild. Jag ska se om jag kan komma mig för att rama in lite fler ganska omgående, så att jag sedan kan spika upp dem på väl valda ställen på min tavelvägg.

Har pratat lite med min roomie som ska ha hit en dejt ikväll. (Hon är så söt! Springer omkring och fixar sig och driocker lite öl... gullunge ^^) Själv skulle jag egentligen iväg på en fest, men orkar inte.

Stannar istället hemma, tar det väldigt lugnt och chattar med folk. Målar kanske lite med vattenfärger, läser manus eller ser Star Trek. Vi får väl se.

Skönt är det hursomhelst.

Jag tog en pyjamasförmiddag idag, efter att ha gått upp klockan 5-5.30 i tre dagar på raken. Jag har förvisso inte pluggat något idag, men istället har jag lyckats göra åtminstone lite grejer som legat och väntat på mig ett tag.

Jag har
- gjort inbetalningar
- överfört pengar från kort- till sparkonto
- fixat med personuppgifter för studiecirklar
- planerat inför lajv


...hm, ja, okej, det var väl bara det. Men ändå.

Problemet med att ofta vara ganska fullbokad på dagarna är att man inte hinner göra något annat än det man absolut måste göra. Och när man väl tar en ledig dag är man för trött och lat ör att komma sig för. Jag behöver egentligen skaffa hobbyfärg, ett olinjerat block, rama in några bilder, sätta upp dem + tre bokhyllor, skaffa en fåtölj och en läslampa och köpa en present till min pappa som fyller år idag.

Hoppsan då. Dessutom behöver jag dammsuga, kopiera papper inför morgondagens rep och skaffa fram en våg, också till morgondagens rep. Och handla mat. Och jag skulle vilja hinna träna. Och så har jag lovat att komma på en fest idag. Och födelsedagsmiddag för far hos mina föräldrar imorgon. Och jag har föreläsningar 13-16. Hjälp.

Okej, nu tar vi det piano här... jag kan ju börja med att diska undan från min rätt tidiga lunch och byta om från pyjamas till nån form av riktiga kläder. Sen får vi se hur mycket jag hinner efter föreläsningarna.

Idag var sista dagen på spexets skidresa, så jag hade på mig följande smashing outfit:

Trosor (grå)
Sport-BH (rosa)
Underställ (svart)
Fleecetröja (rosa)
Termobyxor (vit/grå)
Skidjacka (vit/röd)
Handskar (röda)
Hjälm (vit)
Googles (blå)

När vi åkte i bilen hem bytte jag ut termobyxorna mot svarta mjukisbrallor. Detta är var jag har på mig i skrivande stund. Jag känner mig otroligt het.

Jag brukar säga att jag inte tror på någonting, men det är såklart inte sant. Jag tror på många saker. Men...

Saker jag inte tror på:
- en högre makt
- liv efter döden
- själens existens som någonting skilt från kroppen
- spöken/andar/auror/etc
- astrologi
- domedagsteorier

Saker jag tror på:
- kärlek, vänskap och lojalitet
- människors vilja att förbättra och förbättras
- vetenskap

Vännen jag citerar nedan blev för övrigt jätteglad när han läste texten. Jag hade inte sagt innan att jag valt att citera honom. Alltid kul att kunna göra någon så förvånad och glad att de inte vet vad de ska säga.

Kärlek enligt SAOL: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Tänk dig (fast det förmodligen är omöjligt) att du aldrig någonsin känt kärlek till någon. Skulle förklaringen ovan vara nog för att förstå kärleken: denna allt överskuggande, mäktiga, farliga, viktiga och helt underbara känsla? Knappast. Visst, kärleken resulterar i de där enkla punkterna, men också så mycket mer. Och framförallt säger det ingenting om själva känsloupplevelsen - att vara kär eller att älska någon.

Alla olika sorters kärlek.
Jag älskar min mamma, jag älskar mina vänner, jag älskar lajv och jag älskade min pojkvän. Jag känner kärlek inför alla, men det är inte samma känsla, utan variationer på ett tema. Det finns dock några gemensamma nämnare, som kanske då skulle kunna ses som Kärlekens Grundval: det är en starkt positiv känsla av glädje och tacksamhet över att de finns i mitt liv.

Att älska saker och fenomen - icke-levande ting - är förstås vitt skilt från att älska en person. Jag använder ändå orden "älska" och "kärlek" i samband med vissa saker. För att de för mig är en så stor källa till glädje och, i vissa fall, trygghet. Det kan ofta vara saker som är förknippade med personer jag älskar, eller saker som har påverkat mig och mitt liv på ett sätt som betyder mycket för mig. I vissa fall kan det också vara saker som bara ger mig en känsla av inre frid, för att det är saker jag känner att jag är duktig på, trivs med eller har kontroll över. Det är saker jag älskar. Där skapas en kärlek till ting.

Att älska familjemedlemmar och släkt är något väldigt speciellt. Jag har särskilt under den senaste tiden börjat fascineras väldigt mycket av vår relation till syskon, och syskonkärlek. Det är en på sätt och vis ovillkorlig kärlek och lojalitet: en känsla av samhörighet och förståelse som man inte finner någon annanstans. I alla fall är det så för mig, med mina syskon. När jag ser hur andra syskonrelationer ser ut kan jag avundas dem, för att de umgås så mycket med sina syskon och verkligen är bästa vänner. Den relationen har inte jag till mina bröder. Men ändå. Det finns en känsla av osviklig tillgivenhet till dem. En känsla som inte mattas trots att vi bråkar, trots alla saker vi irriterar oss på hos varandra, trots att vi inte träffas så ofta nu när jag har flyttat hemifrån. Bara vetskapen om att de finns, och att jag när som helst kan frammana deras röster i mitt huvud och deras ansikten på min näthinna gör mig glad och får mig att känna mig alldeles varm inombords. Och allt detta är sprunget ur att vi har vuxit upp tillsammans, och råkar dela en stor del av vårt genom. Det är ju faktiskt ganska häftigt.

Kärleken till mina föräldrar är snarlik, men inte helt. Bland känslorna för dem finns det också så mycket tacksamhet inblandad. Tacksamhet för allt de gör, och för att jag vet att jag alltid kan lita på och räkna med dem. Tacksamhet för all kärlek de i sin tur ger mig, och för allting de offrar för min skull. Tacksamhet, ja, och trygghet, tillit och respekt. Kärleken till ens barn vet jag ingenting om, eftersom jag själv inte har några barn. De jag känner som är föräldrar säger att kärleken till barnet inte går att beskriva, och det får vi helt enkelt nöja oss med. Och förhoppningsvis glädja oss åt att själva vara eller ha varit älskade på det viset av våra egna föräldrar.

Mina vänner älskar jag också. Enligt Platon är kärlek utan fysisk attraktion (platonisk/platonsk kärlek) den högsta varianten av kärlek, då den befinner sig på ett idémässigt plan. Här finns det ingen automatisk lojalitet tack vare blodsband eller ett långt gemensamt förflutet (i alla fall inte alltid), utan det är en känsla som vuxit fram ändå. Vännerna är din egenvalda familj - människor du träffat, vuxit med och haft ett utbyte av på olika sätt. Jag älskar mina vänner, för att de gör mig glad. De får mig att må bra, att känna mig uppskattad, att skratta, att lära mig nya saker om mig själv och om världen. De ger mig en känsla av tillhörighet och av att aldrig vara helt ensam. Och jag vill verkligen ge dem samma sak. Jag vill verkligen att de ska veta hur mycket jag uppskattar dem, och att jag alltid finns där.

Kärleken till en partner.
Det där med att vara kär då. Kärleken till Den Där specifika personen, som man (ofta, men inte nödvändigtvis) också hemskt gärna vill pussa och krama på, som man vill kalla sin och kanske förena sig med för resten av livet. Den där typen av kärlek som oftast är den som åsyftas då ordet används… hur är det egentligen? Går det att förklara?

Jag själv är en person som alltid hade lätt för att bli kär. Samtidigt har jag en kompis som aldrig har varit kär. Så är det bara, vi är olika på det viset. När jag och hon pratade om kärlek för några år sedan sade hon: ”Jag har aldrig varit kär… eller, jag vet inte. Kanske har jag det, men jag har målat upp en bild av att kärlek ska vara något helt annat. Något himlastormande och fantastiskt”. Jag, som då var tillsammans med en kille, tittade ut genom fönstret och dröjde lite med svaret. ”Jag vet inte riktigt…” sade jag tillslut. ”I början var jag förälskad i Fredrik, och det var kanske himlastormande. Jag kunde knappt tänka på annat än honom, och bara han såg på mig hoppade hjärtat till. Pratade han med mig skrev jag om det i min dagbok, och när vi sågs ensamma första gången ska vi inte ens tala om… men nu känner jag inte så längre”.

 

Jag var fortfarande kär i min pojkvän, men vi hade varit tillsammans i några år vid det laget. Han fanns ständigt i mina tankar, men inte som den fixering det hade varit när jag först blev förälskad i honom. Mycket jag gjorde, gjorde jag med honom i åtanke, och mycket jag inte gjorde, avstod jag enbart för hans skull. Han var en del av mitt liv, men på ett så självklart sätt att det inte alls var himlastormande och dramatiskt längre. ”Men det är fortfarande fantastiskt”, sade jag och log lite grann. Men det där är ju så otroligt individuellt. Vissa har aldrig den där inledande, dramatiska känslan, och vissa behåller den mycket längre än jag gjorde. Man kan inte, som med vissa sjukdomar, följa en lista kriterier och säga att ”om du uppfyller fem av åtta kriterier, är du med största sannolikhet kär”. Det är en känsla, helt enkelt. En känsla som man så småningom blir medveten om.

 

När jag började fundera på vad kärlek egentligen är bestämde jag mig för att fråga folk jag känner för att se vad de hade för tankar kring det. Ett genomgående tema var att kärlek innebär glädjen man känner, tryggheten och känslan av ömhet och omtanke gentemot personen ifråga. Egentligen borde jag citera alla svaren, för sättet vissa formulerade sig på var så fint att bara det ringade in känslan perfekt. Jag skulle dock inte riktigt kunna välja, så istället väljer jag att behålla dessa svar för mig själv. Jag rekommenderar däremot verkligen att fråga folk i sin omgivning vad kärlek är - det genererar både väntade och oväntade svar och de kommer med största säkerhet lysa upp dagen. En kille sade dock en sak som jag verkligen känner att jag måste dela med mig av. Han sade att ”Kärlek är känslan av att allt i världen kan gå om intet, så länge just en viss person klarar sig”. Och jag blev helt förstummad en liten stund (vilket inte vill säga lite när det gäller mig).

 

Den där kompromisslösa, starka känslan av att föremålet för kärleken är det viktigaste som finns - att man inte kan klara sig utan personen, och att man skulle kunna göra vad som helst för att göra Henne eller Honom lycklig och för att få vara nära - är kanske det som verkligen ringar in känslan. Trots att vissa kanske tycker att det låter dramatiskt i överkant. Jag är en hopplös romantiker, så det kan inte hjälpas att mitt hjärta klappade till lite extra när min vän sade det där. Om vi då snabbt återgår till den här textens allra första stycke, och återigen läser Svenska Akademins beskrivning av kärlek, så märker vi att det är snubblande nära vad jag nyss skrev. Kanske går denna Känslornas Känsla trots allt att sammanfatta på tre rader? Nej, det ska vi väl inte tro. För min del handlar det också mycket om trygghet, vilket vi har märkt när jag försökt bena ut varför jag älskar olika individer i mitt liv. För någon annan saknas i den där beskrivningen kanske någon annan viktig ingrediens i känslan av kärlek.

 

Det som verkligen gör kärleken så speciell är vad den kan få oss att tänka, känna och göra… och vad dess påverkan på oss kan skapa och förstöra. Och det där är faktiskt helt individuellt. Egentligen är det nog det som är det mest fantastiska med kärleken: att den kan te sig så olika, men ändå ha så stor inverkan på alla människor i världen. Just därför är det förmodligen helt omöjligt, och meningslöst, att öda ord på att förklara något som ändå aldrig kan beskrivas med annat än en kärlekshandling.

Ett ögonblick jag minns... en bild som för alltid och evigt (kanske) etsat sig fast på min näthinna. I alla fall som man tror, för man kan ju efterkonstruera lite. En mängd ögonblick far just förbi för min inre syn och jag upplever det lite som ett lyckohjul på Liseberg när ögonblicksbilderna far förbi långsammare och långsammare, för att slutligen stanna...

Det är den 9 september 2009 och jag har åkt buss hem från dagens nollningsaktiviteter. Det är ganska sent på kvällen och jag vet att mamma eller pappa ska hämta mig med bilen. Men när jag hoppar av står de båda där, bredvid varandra. Mamma till vänster, pappa till höger. Pappa har händerna knutna framför sig, och båda har ansiktsuttryck som säger allt. "Nej!" halvskriker jag och börjar gråta, för jag vet att min älskade farfar är död.

Det är ögonblicket jag väljer att skriva om. Det är inte ett positivt ögonblick, men ett laddat med väldigt starka känslor. Vill ni läsa om ett vackert ögonblick, som är förknippat med detta, kan ni klicka här.

När jag såg att den här rubriken skulle dyka upp blev jag fundersam. Vem är egentligen min bästa vän? Det var alltid så självklart när man var yngre: för min del var det först Therese, som jag växte upp med, sedan Jane, som jag växte ihop med, och efter det Fredrik, som jag var ihop med. När det tog slut mellan mig och honom förlorade jag både min pojkvän och min bästa vän på en och samma gång.

Efter det har jag varit så osäker, och det har känts konstigt att inte ha någon "bästis". Samtidigt som det har känts så otrolig skönt att bara få vara sin egen person, med många vänner, men ingen som man tillhör. Men ju mer jag funderade på detta nu, när jag visste att jag skulle komma att skriva om det här, desto mer insåg jag att det faktiskt finns någon som är min bästa vän.

Hon var här häromdagen och drack te, coh då kom vi att prata om detta. "Jag har alltid haft en bästa vän, fram tills det tog slut mellan mig och F", sade jag. "Men efter det har det känts som om jag inte riktigt haft det, även om jag har flera vänner som är helt underbara och betyder massvis... fast sen när jag tänkte på det höromdagen så insåg jag att du nog faktiskt är min bästa vän.". Hon var tyst i en halv sekund ungefär innan hon sade att "Ja, jag känner nog detsamma. Att du är min bästa vän.". Sedan tittade vi på varandra, log och sade "Aaaw!" i kör, innan vi började prata om något helt annat.

Hon, min bästa vän, kallas för Tra. Vi träffades på en språkresa i Frankrike sommaren 2006, och hon har förändrat mitt liv. Det är tack vare henne som jag lajvar. Tack vare henne har jag lärt mig så väldigt mycket om mig själv, träffat en massa andra underbara vänner, samt blivit underhållen av massvis med lustiga mail som hon skickat genom åren. Hon har funnits där genom hela processen från tjejen jag var sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet, genom alla emotionella svängningar, genom slutet på mitt förhållande och hur mitt liv artade sig efter det. Hela tiden har hon funnits där, både för att stötta och peppe, och för att prata om helt andra saker. Jag hoppas och tror att jag har inneburit något liknande för henne.

Hon är en av de finaste personerna jag vet, och jag är så glad att ha henne i mitt liv.

Jag är med på scen i ett studentspex. Som scengångare är det ditt jobb att skådespela, dansa och sjunga till förmån för publikens skrattmuskler. Jag var med på scen förra året också och fick då en roll jag inte alls trivdes med, och inte en enda sång som kändes kul eller bra. Jag fick inte heller något solo, vilket är en stor ära och ett erkännande från manusförfattarna. Nåväl, jag gjorde det bästa av situationen och tröstade mig med att jag ju skulle stå på scen ett år till och få en till chans.

I söndags släpptes manus.

Jag har en roll med mycket scentid, och jag tror att jag kan göra något bra och roligt av den, kanske. Men jag fick inte heller denna gång något solo. Som en person, vars främsta scentalang är sången, tar jag faktiskt väldigt hårt på detta. Hårdare än jag vill erkänna för någopn i spexet. FÖrst tänkte jag att det ändå kändes okej, men ju mer tankarna kring föreställningen har farit runt i huvudet på mig, desto bittrare och ledsnare har jag blivit över detta.

Jag hade nog bittrat sönder totalt om inte den nyaste författaren (som inte var med på min audition) hade kommit fram till mig efter manussläpp och sadt att mitt gyckel dagen innan (då jag sjöng min auditionsång) hade varit jättebra, och att hon hade skällt på de andra författarna för att de inte givit mig något solo.

Men ändå. Ibland är man totalt bitter, besviken och ledsen. Det enda man då kan göra är att försöka låta bli att gräva ner sig i de bittra tankarna, skaka av sig det och tänka på saker som är positiva i sammanhanget. De finns oftast där, även om de ibland är svåra att se.

Jag klottrar alltid en massa i marginalen på mitt anteckningsblock när jag sitter på föreläsningar. Det tyder förvisso på att min uppmärksamhet lämnar mycket att önska, men å andra sidan brukar jag bli på gott humör av det.

Jag har aldrig gillat att rita, och gillar fortfarand einte att göra det på ett seriöst sätt. Jag är inte bra på det och jag har inte tålamod nog att försöka bli duktig heller. Det är för tråkigt. Däremot är det rätt skoj att sitta och låta pennan och handen leva sitt eget liv, och nästan överraskas av vad som växer fram. Ibland blir det bara en massa stjärnor och hjärtan, ibland mönster à la Gaudi, ibland en massa storhövdade androider, ibland fantasidjur... det är rätt avslappnande, och åtminstone nästan roligt. Framförallt är det en bra ursäkt för at inte lyssna det minsta på tråkiga föreläsningar. Hmm...

Om typ en timme ska jag vara på kårhuset för direktionsmöte. Innan dess då? Skulle kunna promenera dit förvisso. Jo, men det gör jag nog.

När Jane skrev detta skrev hon en typisk dag i sitt liv. Det skulle jag kunna göra, och det skulle gå på typ två eller tre meningar:
Jag går upp halv sju, äter frukost och gör mig i ordning innan jag sticker till skolan, där jag har föreläsningar från nio till lunch, Sedan sitter jag och några vänner och pluggar fram till fem på kvällen ungefär, och efter det drar jag kanske och gymmar. I annat fall drar jag hem och sitter och surfar, eller fixar med andra saker hemma.

Det skulle ha varit en typisk dag i mitt liv... men nu har spexsäsongen dragit igång med buller och brak och helt nya vanor tar vid. Jag ska därför istället skriva om min planerade dag idag.

Jag gick upp halv sju och åt frukost. Bäddade sängen, gjorde mig i ordning och satte mig sedan vid datorn för att kolla vilken sal vi ska vara i idag. Bara för att upptäcka att jag inte börjar förrän 13.00 idag. Dumt. Dumt på väldigt många sätt.

Jag och en kompis har suttit tillsammans och försökt bena ut första delen av kursen bit för bit, och det har gått ganska bra. Idag hade vi tänkt göra det sista. Tyvärr har han undervisning på förmiddagen idag. Efter sista föreläsningen, som slutar 16, skulle vi förvisso kunna sitta och plugga.. till allra senast 17.30. Jag ska nämligen på ett möte med spexdirektionen vid 18.

Detta är en för stor och komplex fråga för att jag ska vilja hasta fram ett svar.

Filar på en längre text om detta och återkommer med den.

Igår ringde klockan halv sex på morgonen, för att jag skulle upp och jobba. Hu!

Efter första operationen hade jag ca 90 minuters paus, så jag hann aktiskt iväg till gymmet och köra ett pass där. Kom lite sent till nästa op, som dessutom på många sätt gick helt åt skogen. Men så kan det vara ibland. Efter jobbet fick jag fatt på min vän, som är fin som snus och inte hade nåt bättre för sig än att följa med mig hem och sitta och dricka te, snacka och bara mysa i flera, flera timmar. Vi hade tänkt plugga, men vi pratade om våra intressen, livet och min Magiclek istället. Värt.

Efter det drog jag och min roomie iväg på en åhsåotroligtmysig avslutningsfest med gamla spexscengångargänget. Vi åt vegetariska tacos och drack en massa alkohol, samt sjäng både disneysånger, barnprogramsvinjetter och dryckesvisor i stämmor. Sen bastade vi nakna ihop, för sådan är vår natur. Det var en riktig toppenkväll och jag kände mig sprittande glad, men trött och lite full, när jag vandrade hem i natten.

Idag hade jag tänkt shoppa lite inredningssaker, plugga och träna. Jag har gjort... noll av dessa saker. Har istället spelat spel på mobilen, chattat med vänner och bara slappat järnet. Känns riktigt fint. Jag tror jag behövde en sån dag.

Jag ska vara på vårt kårhus för en ny fest om 4,5 timme. Innan dess borde jag hinna ta ut lite pappersskräp, bädda sängen, städa rummet, duscha och göra mig iordning. Alla dessa saker skulle, om jag gjorde dem nu, ta typ en timme. Men varför göra det lätt för sig? ;) Ska nog skriva lite tidsiställda blogginlägg istället.

Ja, okej, jag skriver detta mitt på dagen, men ikväll ska jag på sittning och kommer inte hinna eller orka skriva ett inlägg om detta efter det.

Vi går från midnatt och framåt, tycker jag:
Cider och annan alkoholhaltig dryck
Choklad
Keso med bärkräm
Choklad

Det var det. Nyttigt, jag vet....

Som sagt så ska jag på sittning ikväll och då blir det en trerätters middag. Vad den kommer innehålla är hemligt, så jag vet inte vad resten av dagens inmundiganden kommer innebära. Förutom mer alkohol då.

Äh, jag har faktiskt börjat vara nyttig för det mesta, så ibland får man.

Mina föräldrar är underbara. Jag älskar dem så otroligt mycket.

Mamma är en träningsgalning, som alltid trollar med knäna för att få fram mer tid än hon egentligen har för att kunna hjälpa mig och mina syskon med allt möjligt. Mina vänner kallar henne en MILF, haha! Hon är en fantastisk kvinna, och jag beundrar henne så mycket. Hon är snäll och omtänksam, smart och rolig och, ja, snygg.

Det är klart att hon har dåliga sidor också dock. Det har ju alla. Hon har en förmåga att stressa upp sig i onödan ibland, och att älta saker lite för mycket. Men det gör ingenting, jag älskar henne ändå.

Pappa är en genomsnäll, spexig och rolig virrpanna. Jag är så stolt över honom. Han är intelligent och en framgångsrik forskare, han har svart bälte i kyuku-shin, han är väldigt musikalisk... dessutom kan jag alltid prata med honom om allting, och han pratar med mig om mycket. Vi är lika varandra på många sätt, och har ett så himla bra utbyte av varandra.

Sen är han mer än nådigt disträ, lite skrytsam ibland och aningen långsint. Men sånt får man ta.

De är läkare båda två, och träffades så de båda var engagerade inom studentföreningarna under utbildningen. Då hade bådra andra partners, men som tur är för mig föll de för varandra ändå, och dumpade dem. De gifte sig ungefär nio månader innan jag föddes och har sedan dess fått två barn till, byggt ett hus och dessutom doktorerat båda två. Ja, jag är som sagt stolt över dem. Och tacksam gentemot dem. Och så älskar jag dem, av hela mitt hjärta.

Ja, man kanske ska ha sin blogg till att dokumentera sitt nuvarande liv också? Kanske...

Jag är lycklig. Det är punkt ett, och det viktigaste. Efter nyår ahde jag några intensiva dagar av flyttning, flyttsätd och fixande. Sen åkte jag, huxflux, och rätt spontant, upp till min vän i norr igen. Var där i två hela dagar igen, men det kändes som mer, för jag kom upp på torsdag förmiddag och åkte hem på söndag kväll. Det var otroligt mysigt. Dagarna ägnades åt att åka pulka, snacka nördigheter (bittra lite över att jag glömt min Magiclek och Gloom hemma), baka och äta kladdkaka, träffa andra vänner, se på film, sitta med en vän i knät och i smyg lukta på hans hår, ligga och kramas och vara tysta, ligga och klia en rygg och prata om viktigheter.... Helt enkelt: det var så himla underbart. Jag tror jag älskar de där killarna.

När jag åkte hem råkade jag glömma min plånbok, och jag lyckades åka på en tjuvåkningsbot innan den hade hunnit komma tillbaka till mig via posten (innehållande mitt busskort). Det sög ju litegrann, men så kan det gå.

Nu har skolan precis börjat, och jag är i princip i fas med plugget, vilket känns skönt. I helgen blir det festligheter och nya spexmanuset släpps. Spännande!

Jag ser fram emot våren, och det jag tror att jag kommer kunna åstadkomma under den. Har lite mål uppsatta sådär. Och det känns kul.

Jaja, ok, jag kanske inte kan/orkar/kommer ihåg/vill blogga varje dag.. men nu kör vi enligt mina regler. Detta är dag två i "utmaningen" - som i den här takten kommer räcka i typ ett år. Fantastiskt!

Min första kärlek
Det är så svårt, det där med kärlek. Vilken första kärlek ska jag prata om? Den allra första killens namn jag ritade hjärtan runt? Den första jag frågade chans på? Den första killen jag grät över? Den första tonårskärleken? Den första "vuxna" kärleken? Den första besvarade?

Åh, men kärlek är ett sådant underbart ämne, så det breder jag gärna ut mig lite kring. Jag tänker helt enkelt skriva lite kort, eller lite längre, som alla ovanstående.

Alexander var en pojke på mitt dagis. Han hade brunt, lockigt hår och var jättesöt, tyckte jag. Jag ritade hjärtan och skrev hans namn, så gott jag kunde, och var helt öppet kär i honom fram till nån gång i första klass. Nu när jag ser honom ler jag alltid lite för mig själv, och tänker "om du bara visste...". Han är fortfarande söt, förresten.

Erik gick i min klass hela låg- och mellanstadiet. Jag var kär i honom i omgångar och han var den första (och enda) killa jag frågade chans på. Ritade ett kort på ett A5-papper, med en snöig skidbacke som glittrade i solen, och människor som åkte i den. På baksidan skrev jag Frågan, och sen lade jag kortet i hans låda. Han kom fram till mig när jag stod och pratade med mina kompisar, gav mig kortet och sade med eftertryck "Nej!". Han var också den första killen jag, några år senare, grät över... han hade då dansat tryckare med en annan tjej i klassen, som hetter Amanda, ett helt disco.

Emil träffade jag när vi började i samma klass i sjuan. Jag blev dödligt kär väldigt fort. Det hände aldrig någonting mellan oss, men jag tror att det var ganska uppenbart för de flesta runtomkring att jag var upp över öronen förälskad i honom.

Den första mer "vuxna" kärleken, och den första besvarade, var samma kille. Fredrik heter han och vi gick i samma gymnasieklass. Jag blev kär i honom någon gång under första hösten och efter lite missförstånd och krångel blev vi tillsammans i mellandagarna samma år. Vi var sedan ett par under hela gymnasietiden, och sporadiskt tillsammans fram till det att vi skulle börja på universitetet i varsin stad, ett år efter studenten. Jag sade till honom att jag älskade honom. Och jag menade det. Han sade till mig att han älskade mig. Och han menade det. Vi hade ett fantastiskt, dynamiskt, lärorikt, känslostormande förhållande och jag ångrar ingenting, trots att det var mycket tårar på vägen också. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. INgen annan person har haft så stort inflytande på mig så länge... och han har föralltid en plats i mitt hjärta, trots att kärleken tog slut och vi inte längre har så mycket gemensamt.




Det var mina första kärlekar, på olika sätt.

Hittade följande lista hos min barndomskompis Jane. Den försöker vi oss på!

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag tror nästan det är för mycket kärlek i mitt liv just nu, om det nu vore möjligt.

Dagen efter annandagen åkte jag uppåt landet och tillbringade tre underbara nätter och två hela, minst lika underbara, dagar där med några av mina mest betydelsefulla personer. Dagarna var till bredden fyllda med kramar, mys, skratt, nördigheter och allvarliga samtal i en perfekt blanding.

Jag fick ett fint, coh kladdigt, brev från en annan väldigt viktig person. Ihop med en riktigt fin julklapp - en docka som jag döpte efter en forna högstadievän, som jag numera inte har någon kontakt med alls. Tyckte bara att Simpe var ett passande namn, helt enkelt.

Firade nyår med en massa fina människor, fick dansa, kyssas vid tolvslaget, och stod i en supermysig kramring så länge att jag nästan, men bara nästan, missade vagnen hem.

NYårsdagen inleddes med snor i näsan, värkande bihålor och en läskig hosta. Tittade på Ivanhoe och myste med min nya roomie, tills jag skulle åka hem till mia föräldrar. Mamma visste att jag skulle missa slutet, så hon ringde och refererade hela filmen för mig. Det kallar jag live streaming.

Blev taggad på en bild på facebook, och det gjorde mig bara glad, för att personen ifråga tänkte på mig.

Kom hem till mina föräldrar och hade, helt överraskande, fått brev från ytterligare en viktig vän. Ett brev som fick mig både att skratta, bli lite lycklig och lite ledsen, för att jag saknar henne.

Jag har nästan för många underbara människor i mitt liv.

Ja, jag är riktigt äckligt lycklig.