Ett halvfullt glas

Jag skulle ha gått och lagt mig för längesen, men först satt jag och tänkte länge på att min finaste killkompis är kär, och på hur mycket jag hoppas (av hela mitt hjärta och med allt jag har) på att han ska få bli lycklig, och inte gråta. Sen kom jag att tänka på Honom och på hur det skulle vara att ha honom här nu, dra fingrarna genom hans hår, prata och kanske till och med få kyssa honom. Och då dog jag lite. Så nu borde jag nog sova.

Att kunna prata i tre timmar i telefon om allt mellan himmel och jord med någon man gillar är ren lyx. Vädret är underbart, jag har promenerat på en vacker kyrkogård och ätit smörgåsar med ost och marmelad. Nu ska jag iväg och gratta en kompis som fyllt 25. Livet är fint.

Jag har börjat älska långa telefonsamtal. Mitt ex skulle smälla av om han fick veta det, för jag var alltid helt värdelös på att prata i telefon när vi var tillsammans. Nu har jag dock lärt mig och har idag haft ännu ett flera timmar långt samtal med en fin vän. Kaj är min bästa telefonvän, men även andra finns som jag biland pratar bort hela kvällar med.

Jag lade dock på för 2,5 timme sedan, och sedan dess har jag suttit och skrivit lite på en miniberättelse jag håller på att uppfinna. Jag ahr också bara drömt mig bort och känt mig... lycklig. Trots att dagen idag innebar en del riktigt jobbiga upplevelser. Som jag inte vill tänka på nu.

Jag vill bara (alldeles för sent) krypa i säng och spara den här känslan av att älska hela världen. Trots allt.

Jag får ont i magen varje gång jag får ett SMS från honom, och varje gång han skriver till mig på MSN. Åh, varför ska det vara så många långa mil och en massa annat som står i vägen? Jag vill bara stunta i allt det där, knacka på hans dörr en kväll och säga "Hej, jag vill se en film och kramas med dig... får jag komma in?".