Ett halvfullt glas

Den här videon tittade jag på på YouTube häromdagen. Kul sång och så, men anledningen till att jag lägger upp den här är en annan. Efter sången säger hon att den är en sak som nu existerar. Och det var det jag reagerade på och ville skriva lite om.

Är det inte fantastiskt egentligen? Just nu sitter jag här och skriver, och jag trycker på tangenterna och knapprar fram orden jag har i mitt huvud. Jag bringar detta inlägg till existens i den fysiska (...nåja) världen. Ett blogginlägg som alldeles nyss inte existerar gör det nu. För att jag finn och tänker, för att jag såg en sång på YouTube som finns för att hon finn och tänker, för att.... etc. Varje sak vi gör, varje ting vi skapar berikar världen i stort eller smått. Och jag kan känna att det är fint nog. Det spelar väl inen roll att inte alla skriver tora romaner eller hittar botemedel mot cancer, det spelar väl ingen roll att inte allas liv är objektivt storslagna? För vi ändrar ändå världen. Vi skapar avtryck var vi går och hos alla vi träffar. Vi skapar existens genom vår egen. Och jag kanske inte är superoriginell, men inga av orden jag skrivit i mitt liv skulle finnas om inte jag gjort det. Det är ändå ganska häftigt. Bäst att förvalta det och se till att man är sitt bästa jag och skapar så mycket kärlek som möjligt.

Jag saknar dig, sötis. Jag saknar dina ögon, jag saknar dina kramar, jag saknar att vakna av att du kysser mig, jag saknar att stryka din kind, jag saknar att hångla, jag saknar doften av dina axlar, jag saknar din röst. Men mest av allt saknar jag att bara ha dig nära. Fem dagar går fort, inbillar jag mig. Bara fem dagar.

(sen behöver vi ju inte låtsas om att de fem dagarna snart följs av åtminstone sex veckor där jag får sakna dig såhär underbart som jag gör för att du är fantastisk och dessutom "min")

När jag en gång i tiden bloggade på en annan adress var alla mina rubriker delar av låttexter. De där rubrikerna kunde representera hur jag mådde, sammanfatta inlägget ellet helt enkelt vara ett utdrag ur den låt jag just hade på hjärnan. Det är inte något jag tänker göra till en "grej" eftersom mitt bloggande inte ens är en. "Grej" alltså. Men just det här inlägget skrivs. Och just det här inlägget får en rubrik som är en sångtext som representerar hur jag känner just nu. Oftast.

Jag är kär. Lyckligt kär. Så kär att det nästan gör ont och att jag nästan får panik för att jag inte kan förklara för honom hur mycket jag tycker om honom. Och det gör mig rädd. För det här har gått så fort, samtidigt som det har tagit evigheters evighet (flera månader innan vi tillslut kunde bestämma oss för att vi tycker om varandra och vill vara med varandra). Tänk om jag upptäcker att jag inte tycker om honom nu när jag har honom? Tänk om han upptäcker att jag är en tråkig, dum och fånig brud? Tänk om jag en dag inte har något att säga till honom? Tänk om jag börjar tycka det är viktigt att jag nästan inte kan några namn och nummer i hans liv? Tänk om himlen faller ner? Tänk om det inte är meningen att jag ska vakna av att han kysser mig över hela ryggen och jag är så lycklig att jag bara vill stanna i de ögonblicken för alltid?

Varför kan man inte bara vara lycklig utan att ifrågasätta hela sin tillvaro?

Han är i alla fall en smart och rolig, omtänksam och kärleksfull, känslostyrd och lite svår, mysig och snäll kille. Och han gör mig glad. Och jag vet att jag får honom att må bra, för det har han sagt. Och just nu är han inte hemma (han åkte i lördags och jag saknar honom redan). Jag vet, eller hoppas i alla fall, att han har grymt kul där han är, så det får väl vara okej då.

Tyvärr har vi en hel sommar av "det får väl vara okej då" framför oss. Kanske är det därför jag är rädd? För att sådana här fina saker är som skörast när de är nya? Men jag tror på det här och på oss, för jag tycker så fantastiskt mycket honom och han ska nog bo hos mig lite i höst. Mys. <3