Ett halvfullt glas

 

"Min kompis/pojkvän/flickvän är deprimerad - vad ska jag göra?"
...är en fras jag har googlat fler gånger än jag kan räkna. Jag vet varenda svar som står att finna på internet, och ändå blir jag lika frestad, varje gång jag åter försätts i situationen, att åter söka efter svar. Varför? För att känslan av maktlöshet och frustration som jag känner när någon som betyder mycket för mig mår dåligt är fruktansvärd. Ändå vet jag att det bara finns en enda sak jag kan göra: låta personen veta att jag finns där och att jag bryr mig. Man måste inte alltid "prata om det". Ibland räcker det att bara befinna sig i samma rum som den andra personen. Bara visa att man inte kommer försvinna iväg någonstans, utan att man finns där. En annan sak som är väldigt viktig att göra är att föra på tal att personen borde träffa någon professionell att prata med.

 

Det viktigaste med att ställa den frågan är att vara beredd på vilken sorts svar som helst, och att faktiskt vilja veta. Vill du inte veta - fråga inte. Jag har en irriterande vana att fråga folk jag bryr mig om hur de mår minst en gång om dagen, och om jag inte tror på dem när de säger att de mår bra ger jag dem en "blick" (har jag fått höra)... det är inte med flit - det är bara det att jag har lärt mig att se och höra när någon ljuger (men ibland är jag lite väl misstänksam). Jag har också lärt mig vikten av att låta personen ljuga ibland. De kanske inte vill prata om det, och då gäller det att lära sig när man ska tvinga dem och när man inte ska göra det. Detta är verkligen inte det lättaste, och jag har fortfarande inte bemästrat det, men det går kort och gott ut på att få en känsla för när man ska säga "okej", och låta personen komma undan med sin lögn, och när man ska säga "nej, vet du vad, du pratar vi om det här".

 

Hur mycket kan man göra?
Det viktigaste är att förstå att man inte kan "rädda" en annan människa ur depression. De flest behöver professionell hjälp - kanske både samtalsterapi och medicinering - och det man bör göra är att uppmuntra sin närstående att söka den hjälpen. I övrigt är det verkligen upp till en själv. Det absolut viktigaste är att vara ärlig både mot sig själv och den andra personen. Jag säger aldrig något jag inte menar till personer jag bryr mig om. När jag säger "ring mig närsomhelst" eller liknande, så menar jag NÄRSOMHELST. När jag frågar hur någon mår menar jag att jag vill veta. Et cetera. Personer som brottas med psykisk ohälsa lever i en instabil värld. Var en fast punkt genom att vara tydlig med på vilket sätt du vill finnas där för dem.

Muserna var i den grekiska mytologin de gudinnor som inspirerade poeter, konstnärer, filosofer och intellektella. I modern tid har ordet "musa" använts för att beskriva en speciell perosn som inspirerar någon att utöva sitt (ofta kreativa) yrke.

 

Jag har inte ett väldigt kreativt jobb, men jag tycker om kreativitet och får utlopp för det genom att sjunga och skriva. I dessa mina "konstnärliga" utövanden skulle jag kanske inte säga att jag direkt har någon musa. Men det betyder inte att det inte finns människor i mitt liv som jag inspireras av. Det är jag öertygad om att alla har.

 

I mitt fall är den viktigaste funktionen, en musa kan ha, att inspirera mig till att bli en bättre, vänligare och med öppensinnad människa. Vem som varit denna musa för mig genom mitt liv har varierat efter vem jag för tillfället umgås mycket med och känner mig nära, men också efter vilken del av min personlighet jag för närvarande känner att jag behöver arbeta på. Mina musor har nästan allltid varit nära vänner, som inspirerar mig genom sitt sätt att vara och tänka, men också genom att jag tycker så mycket om den att jag blir motiverad att bli en bättre människa så att jag kan vara en bättre vän till dem. Mina musor är de viktigaste personerna i mitt liv, inte bara för att de är fantastiskt fina människor, utan också för att de plockar fram det bästa i mig. Utan dem skulle jag vara så mycket sämre.

 

Min nuvarande musa får mig att ifrågasätta värderingar och åsikter jag haft i många år (kanske slentrianmässigt, har jag insett), och utvecklar också min förmåga att möta svåra känslor hos andra. FÖr jag vill gör det på absolut bästa sätt. För jag tycker så fruktansvärt mycket om honom.

Den senaste tiden har jag varit inne i en sån där period när ingenting känns som det borde. Det började för en vecka sedan när jag inte klarade av att motstå frestelsen att ställa mig på en våg. Tror jag. Det kan ha börjat innan dess. Hursmhelst så har den senaste veckan varit för jävlig för att vara helt ärlig. Ett mischmasch av ångestfyllda ätstörda tankar, PMS, osäkerhet kring min nuvarande "relation" och känslokaos kring mitt ex har gjort mig distaserad, otrevlig, känslig och trött. Igår nådde det någon form av klimax när jag lämnade mina extranycklar till mitt ex, för att han ska komma till min (tidigare "vår") lägenhet imorgon och flytta ut sina grejer. Jag gick tillbaka in på kontoret, såg inte in kollega i ögonen, gömde ansiktet i händerna en stund och jobbade sedan maniskt tills jag gick hem. Dessutom snäste jag åt min kollega och var bara allmänt otrevlig.

 

På kvällen träffade jag en kompis för att äta middag ocg dricka lite vin. Jag drack inte lite vin, utan mycket vin. Mycket mer än hon drack. Kom inte i säng förrän solen började gå upp. På en torsdag. En dag innan en arbetsdag. Det är verkligen inte likt mig.

 

Vet ni vad? När man mår dåligt och har ångest över saker och ting måste man PRATA med någon. Jag har inte riktigt gjort det ännu. Det finns ingen människa jag känner att jag kan berätta alla dessa aspekter som påverkar mitt mående för. Antingen för att jag inte vågar, eller för att jag inte vill såra personen ifråga. Jag känner mig helt vilsen och vet inte riktigt vart jag ska ända mig. Men jag vet att jag måste vända mig någonstans. Det är alltid något.

 

Det duger inte för mig att fly till vin eller att lajva att jag mår bra. Jag måste göra något åt det. För såhär kan jag inte ha det.

Vissa böcker betyder mer för en än andra. Här kommer jag lista tio böcker som har haft stort inflytande på mitt liv. På något sätt. Kanske har boken fått mig att tänka nya tankar, eller förstå saker jag inte förstått innan (om liet eller mig själv eller andra), eller bara helt enkelt påverkat mitt liv så mycket att det inte ens går att förstå.

 

Utan inbördes ordning, here we go (bokomslag klickbara, som alltid):

 

 

 

 

1. Harry Potter-serien av J.K. Rowling

Okej då, så lite inbördes ordning då, för ingen annan bok kommer i närheten av att ha betytt så mycket för mig som Harry Potter-böckerna. Det finns inte ens ord. Jag måste dock säga att det finns ett fantastiskt fin box set på exempelvis Adlibris, som jag funderar på att köpa, eftersom mina gamla böcker är hemma hos mina föräldrar och jag gärna vill låta böckerna finnas där också. Förutom kanske min första De Vises Sten för den är bokstavligt talat sönderläst, och det är lite guligt... och kanske även undantaget min Deathly Hallows, eftersom jag vann den i en kostymtävling när jag köade till boksläppet (jag och mina vänner var utklädda till quidditchbollarna).

 

 

2. Anne på Grönkulla-serien av L.M. Montgomery

Jag läste den första boken i denna serie när jag var 10 år gammal och det finns få bokkaraktärer som har påverkat mig så mycket som Anne Shirley. Hon är den sortens person alla borde sträva efter att vara. Dessa böcker lärde mig att drömma, vikten av att vara snäll mot andra människor och även vikten av att lyssna till sitt hjärta. Och med dessa klychor ut ägen går vi vidare.

 

 

3. Vingklippt ängel av Berny Pålsson
Har inga vidare kommentarer på detta.

 

 

4. PS. I Love You av Cecelia Ahern

Detta är ju lite makabert kanske, men det här är alltså boken jag alltid plockar fram och läser när jag mår dåligt och behöver gråta, men inte kan. Den har varit med mig genom en del grejer helt enkelt.

 

 

5. Äcklet av Jean-Paul Sartre

Läs mer om vad jag har att säga om denna bok här.

 

 

6. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole

Detta är en bok jag verkligen skulle vilja läsa om. Den är fascinerande och en sån där bok som man uppskattar mer när man har läst klart den än när man faktiskt läser den... ni vet?

 

 

7. Le Petit Prince av Antoine de Saint-Exupéry

Denna bok är en vertabel skatt. Herregud, den är förtrollande. Jag läste den på franska vilket är originalspråket, men den är säkert lika njutbar på andra språk också. Särskilt om man inte kan franska.

 

 

8. Utvandrarserien av Vilhelm Moberg
Om man har läst den här serien oh den inte betyder mycket för en kan det vara så att man inte har något hjärta.

 

 

9. Comédia Infantil av Henning Mankell
Jag kom i kontakt med den här boken första gången när jag gick i tvåan och min skola bestämde sig för att detta var en lämplig bok att läsa högt för alla elever i klass 1-6 (det var en liten skola). Jag vet inte varför de tyckte att detta var en bra bok för små barn att ta del av, men den bet sig i alla fall fast hos mig. Läste om den när jag var äldre och ja... åh.

 

 

10. Allt av Astrid Lindgren

Vad ska jag säga+ Astrid Lindgren är min barndom. 

Jag hänger på Youtube en hel del (för mycket), och en genre av youtubevideor som jag verkligen gillar är "booktubers". Det vill säga folk som gör videor om böcker. Ett rätt vanligt förekommande fenomen är tags, dvs teman/"listor" som många booktubers gör. Jag tycker sånt är kul, men den här fejan ska minsann inte upp på Youtube, så jag får väl göra dem i textform istället.

Den här tagen heter Inside & Out. Fattar inte riktigt varför den var tvungen att heta det, men jaja.

 

I Inside flap/Back of the book summaries: Too much info? Or not enough?
- Det är ju olika från bok till bok förstås. Men jag brukar vilja ha nån sorts info i alla fall, så att jag vet om det är sannolikt att jag kommer gilla boken eller inte och kan börja läsningen fylld av fördomar. Haha...

N New book: What form do you want it in? Be honest: Audiobook, E-Book, Paperback, or Hardcover?
- Pocket är billigare och känns bättre att slänga med i väskan, men inbunden funkar också. Ljudböcker är inte min grej (glömmer att lyssna) och jag har ingen läsplatta. Läste faktiskt Mockingjay från min iPhone eftersom jag var i Visby när jag hade läst ut Catching Fire, och bokaffären där hade inte Mockingjay. Rekommenderar det inte: telefonskärmen är för liten.

- Åh GUD nej! Det har hänt att jag stryker under väldigt fina delar, men annars är jag väldigt, väldigt rädd om mina böcker. Inget kladdande och definitivt inga jäkla hundöron. Viker du hundöron i en bok jag lånar ut till dig kan vi inte vara vänner längre.

- När jag var liten hade jag en dålig vana att läsa sista ordet i boken innan jag började läsa. Oklart varför. Ibland hoppar mina ögon till längre fram på uppslaget utan att jag vill. Brukar lösa detta genom att lägga ena handen ivägen, hehe.

&

O Organized bookshelves, or Outrageous bookshelves?
- Har en bokhylla med böckerna jag läst och en bokhylla med böcker om jag inte läst samt facklitteratur. Skönlitterära böcker är ordnade i bokstavsordning efter författarens efternamn. Facklitteratur är ordnad efter när jag köpte boken (äldst längst till vänster). Så skulle säga välordnade.

- Ja. Typ i alla fall. Jag har plockat upp böcker i boaffärer baserat på omslaget och sedan kollat om jag kan tänkas gilla dem. Äcklet av Jean-Paul Sartre till exempel. 

 

 

Det är lätt att tänka att det går att sammanfatta en ätstörd persons problem med att hen har en avvikande inställning till kropp, mat och träning. Det vill säga att personen ifråga är sjukligt fokuserad på att "bli smal", äta för lite, träna för mycket och alla de där sakerna som är associerade med ätstörningar. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte.

 

Visst, alla ätstörda personer har en sjuklig inställning till sin kropp, men det är oftast inte allt. Många personer med ätstörningar präglas av ett självhat/-äckel och en fruktansvärd prestationsångest. Många ätstörda personer väger sitt värde som människa i framgångar och (framförallt) motgångar så till den milda grad att det blir outhärdligt. Det handlar inte enbart om vilka siffror vågen visar, utan även om betyg, sportprestationer, musikalitet... ja, det beror på vad personen ifråga har talang för förstås. Ätstörda personer har ofta en väldigt god uppfattning om vad de är bra på och vad de inte är fullt så bra på, och det behöver inte handla om ångest över sakerna de inte är bra på utan oftast handlar det om sakerna de har talang för. Jag till exempel, är mycket väl medveten om att jag är skitkass på att spela fotboll, och det bryr jag mig inte ett skvatt om. Jag är även medveten om att jag är relativt smart och snabblärd. Nu var det ju många år sedan jag gick i gymnasiet, men detta är det mest tydliga exempel jag kan ge: det handlade aldrig om huruvida jag fick MVG - jag blev inte "nöjd" med ett MVG för det var ju vad jag "skulle" ha (vad jag förväntade mig av mig själv) - utan om hur många poäng från max jag var.

 

En ätstörd person är sällan nöjd med sina prestationer, utan endast missnöjd när de uteblir (läs: när de orealistiska krav personen ställt på sig själv inte levs upp till). En ätstörd person är inte nöjd med sin kropp trots att den utifrån sett kan vara hur vacker som helst, utan endast missnöjd med de fel som går att hitta (läs: vad fan som helst). En ätstörd person har oerhört svårt ta till sig av komplimanger, oavsett vad de rör, och komplimanger kan faktiskt snarare fungera som en trigger för att sätta igång negativa tankespiraler.

 

 

Att vara ätstörd är som att vara alkoholist. En nykter alkoholist måste fortfarande hålla sig borta från alkohol. En frisk ätstörd har en miljon tankefällor hen måste undvika. Jag är fruktansvärt dålig på detta och även om jag i perioder skulle referera mig själv som "frisk" skulle jag aldrig sluta referera till mig själv som "ätstörd" heller. Det finns så otroligt mycket triggers, och beteendet ligger så nära till hands, att livet som frisk ätstörd kantas av att, bildligt talat, "tacka nej till en öl" flera gånger om dagen, varje dag. Jag har till exempel ingen våg hemma, för jag vet att det vore en dålig idé... men... jag vill otroligt gärna köpa en våg just nu.

 

 

3. Viljan att bli frisk 
Få patientgrupper har en så komplicerad relation till sin sjukdom som ätstörda. Även om personen har sjukdomsinsikt betyder inte det nödvändigtvis att det finns en önskan om att bli frisk. De sjukliga tankarna, och det sjukliga beteendet, leder till att personen pressar sig själv hårdare, och det är oerhört svårt att tänka att det skulle finnas ett annat sätt att gå ner i vikt eller på annat sätt "prestera" (för det vill den ätstörda personen göra, sjukdomsinsikt eler ej). Eftersom den ätstörda personen mäter sitt värde i framgångar/motgångar finns det en oerhörd motvilja (och rädsla) mot att bryta de tankar och det beteende som känns som det enda sättet att kontrollera sitt människovärde. Jag vill inte bli frisk, för jag vet inte hur jag ska nå mina (sjuka) mål om jag inte beter mig och tänker såhär. 

Nu börjar min bästa id på hela året. Augusti/september är i min mening det riktiga nyåret: man känner sig pepp och fräsch efter sommaren - redo att ta tag i en massa nya kul saker. Jag är alltid superinspirerad just den här tiden på året. Woohooo!

Men det är klart att det alltid känns lite vemodigt när sommaren tar slut. Nu är det v 32, vilket innebär att det är Medeltidsveckan i Visby, och att majoriteten av mina favoritpersoner befinner sig där. Jag hade inte tid eller råd med MTV i år, så det gör mig lite deppig... MTV brukar annars vara "sommarens sista" för mig. Jag får göra det mesta av "sommarens sista" här i Göteborg i år istället.

 

Jag ägnar mina dagar åt att jobba (lite) ch sitta och snacka skit med min kollega (mycket). Imorgon tänkte jag dra ut honom från kontorer och på picknick istället för att sitta inne på kontoret. Detta vill jag göra av flera skäl, vika utan inbördes ordning är:

• det är trevligt med picknick
• han är lite nere och jag vill göra honom glad
• det är sommar

Okej, så det här är en lite speciell bok eftersom den kräver att man läst en bok av en annan författare för att förstå grejen. Det är yp som fan fiction, fast på väldigt hög nivå. Jag rekommenderar er därför inte att läsa Gregorius innan ni först läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (också en mycket bra bok, men inte en av mina absoluta favoriter). Doktor Glas handlar om en ensam läkare, om i dagboksform beskriver sitt liv och hans möten med pastor Gregorius (see where this is going?), dennes hustru Helga. Utan att avslöja för mycket om någon av böckerna kan man säga att pastor Gregorius är "skurken" i Doktor Glas. I Bengt Ohlssons roman Gregorius beskrivs samma händelseförlopp som i Doktor Glas, fast ur pastorns ögon istället. Jag tilltalades väldigt mycket av konceptet redan innan jag började läsa boken, eftersom jag tyckte synd om pastorn när jag läste Doktor Glas och kände det som att han var en missuppfattad karaktär. Boken överträffade emellertid alla mina förväntningar. Den skapar en värld runt händelseförloppet i Doktor Glas som känns helt trovärdig, språkbruket är perfekt (boken utspelar sig ca 100 år innan den skrevs) och den ger en ny dimension åt Hjalmar Söderbergs roman. Jag älskar verkligen den här boken. Den är fantastisk.