Ätstörningar

Jag har i mitt liv brottats mycket med ätstörningar. Nu går jag på läkarprogrammet och har läst psykiatri, och under den kursen insåg jag att jag är ett skolboksexempel på en ätstörningspatient, nämligen en högpresterande tjej. Jag pendlar mellan att vara "frisk" och att inte vara det. Just nu är jag det inte. Jag försöker undvika att låta de negatia tankespiralerna suga tag i mig och tänker därför istället på det här med att vara ätstörd i allmänhet. I samband med detta kom jag på några saker som kan vara svåra att förstå, om ätstörningar, för en som inte varit där själv. Observera att detta endast är subjektiva observationer och ingen absolut sanning.
 
 
1. Det är inte bara kroppen och maten
Det är lätt att tänka att det går att sammanfatta en ätstörd persons problem med att hen har en avvikande inställning till kropp, mat och träning. Det vill säga att personen ifråga är sjukligt fokuserad på att "bli smal", äta för lite, träna för mycket och alla de där sakerna som är associerade med ätstörningar. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte.
 
Visst, alla ätstörda personer har en sjuklig inställning till sin kropp, men det är oftast inte allt. Många personer med ätstörningar präglas av ett självhat/-äckel och en fruktansvärd prestationsångest. Många ätstörda personer väger sitt värde som människa i framgångar och (framförallt) motgångar så till den milda grad att det blir outhärdligt. Det handlar inte enbart om vilka siffror vågen visar, utan även om betyg, sportprestationer, musikalitet... ja, det beror på vad personen ifråga har talang för förstås. Ätstörda personer har ofta en väldigt god uppfattning om vad de är bra på och vad de inte är fullt så bra på, och det behöver inte handla om ångest över sakerna de inte är bra på utan oftast handlar det om sakerna de har talang för. Jag till exempel, är mycket väl medveten om att jag är skitkass på att spela fotboll, och det bryr jag mig inte ett skvatt om. Jag är även medveten om att jag är relativt smart och snabblärd. Nu var det ju många år sedan jag gick i gymnasiet, men detta är det mest tydliga exempel jag kan ge: det handlade aldrig om huruvida jag fick MVG - jag blev inte "nöjd" med ett MVG för det var ju vad jag "skulle" ha (vad jag förväntade mig av mig själv) - utan om hur många poäng från max jag var.
 
En ätstörd person är sällan nöjd med sina prestationer, utan endast missnöjd när de uteblir (läs: när de orealistiska krav personen ställt på sig själv inte levs upp till). En ätstörd person är inte nöjd med sin kropp trots att den utifrån sett kan vara hur vacker som helst, utan endast missnöjd med de fel som går att hitta (läs: vad fan som helst). En ätstörd person har oerhört svårt ta till sig av komplimanger, oavsett vad de rör, och komplimanger kan faktiskt snarare fungera som en trigger för att sätta igång negativa tankespiraler.
 
 
2. Det försinner aldrig
Att vara ätstörd är som att vara alkoholist. En nykter alkoholist måste fortfarande hålla sig borta från alkohol. En frisk ätstörd har en miljon tankefällor hen måste undvika. Jag är fruktansvärt dålig på detta och även om jag i perioder skulle referera mig själv som "frisk" skulle jag aldrig sluta referera till mig själv som "ätstörd" heller. Det finns så otroligt mycket triggers, och beteendet ligger så nära till hands, att livet som frisk ätstörd kantas av att, bildligt talat, "tacka nej till en öl" flera gånger om dagen, varje dag. Jag har till exempel ingen våg hemma, för jag vet att det vore en dålig idé... men... jag vill otroligt gärna köpa en våg just nu.
 
 
3. Viljan att bli frisk 
Få patientgrupper har en så komplicerad relation till sin sjukdom som ätstörda. Även om personen har sjukdomsinsikt betyder inte det nödvändigtvis att det finns en önskan om att bli frisk. De sjukliga tankarna, och det sjukliga beteendet, leder till att personen pressar sig själv hårdare, och det är oerhört svårt att tänka att det skulle finnas ett annat sätt att gå ner i vikt eller på annat sätt "prestera" (för det vill den ätstörda personen göra, sjukdomsinsikt eler ej). Eftersom den ätstörda personen mäter sitt värde i framgångar/motgångar finns det en oerhörd motvilja (och rädsla) mot att bryta de tankar och det beteende som känns som det enda sättet att kontrollera sitt människovärde. Jag vill inte bli frisk, för jag vet inte hur jag ska nå mina (sjuka) mål om jag inte beter mig och tänker såhär. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0