Att förstå att vi inte förstår andra del 3
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nyligen läst böcker som jag tolkar som att ha ett "vi måste förstå att vi inte förstår andra"-buskap/tema. Den ena mer uttalat så. Den andra kanske mindre.
Den andra boken på temat var The Lover's Dictionary av David Levithan. Som synes på bilen har jag markerat väldigt många sidor i den här boken. Vid varje rosa markör kände jag mig cirka 16 år gammal på ett bra sätt. Jag tappade andan och bara dog lite för att det var så mitt i prick (den gula markören är vid ett citat jag ska vsa en kompis).
Boken är skriven i ordboksformat. Varje sida inleds med ett ord och texten på sidan är en definition av ordet, i form av en mening eller en kort liten berättelse. Efter ett tag märker läsaren att definitionerna tillsammans, i akronologisk ordning, berättar en historia om ett kärlekspar.
Språket är bitvis alldeles underbart, idén är sjukt bra och berättelsen i sig... jag vet inte riktigt vad jag sk säga. Kontentan av det hela är att vi inte förstår andra, oss sjäva eller kärleken. Det är i alla fall så jag läser den.
Det finns inte mycket att äga annat än: läs den för sjutton! Den är bara 211 sidor lång och knappt en enda sida är mer än halvfull, så den går väldigt fort att läsa. Min rekommendation är att köpa den, för detta är definitivt en bok man vill gå tillbaka och bläddra i igen. Jag gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
Att förstå att vi inte förstår andra del 2
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nyligen läst böcker som jag tolkar som att ha ett "vi måste förstå att vi inte förstår andra"-buskap/tema. Den ena mer uttalat så. Den andra kanske mindre.
Först läste jag Paper Towns av John Green. Boken handlar om Quentin, som är en sån där "jag är en nördig tönt i skolan, men jag bryr mig inte för jag har en framtid... fast jag bryr mig lite ändå"-person. Eller nej, låt mig omformulera mig: Boken berättas av Quentin. Den handlar om Margo - tjejen som Quentin bor granne med, och har varit förälskad i, typ alltid. Eller nej, låt mig omformulera mig igen: Boken handlar om att förstå att vi inte förstår andra, och inte riktigt oss själva heller. Men verktyget som Green använder för att komma fram till denna handling är följande: Quentin är kär i Margo. Margo är mystisk och cool och en dag försvinner hon. Quentin försöker ta reda på vad som har hänt med henne.
När jag började läsa boken blev jag först lite otålig, och nästan besviken, på John Green (som jag är ett stort fan av, dels för hans böcker, men nästan främst för hans arbete på YouTbe). Handlingen kändes Murakami-esque, och eftersom Greens bok Looking for Alaska hade lite samma koncept fick jag en lite dålig känsla (konceptet ifråga är typ "kille möter mystisk tjej och hon är hans katalysator för personlig utveckling"... jag kritiserade Haruki Murakami för det i detta inlägg). Green och Murakami har dock helt olika approach i sitt historieberättande. Murakami är lyrisk, poetisk och mörk. Green kan förvisso vara mörk, men hans sätt att skriva är är mer lättsamt och humoristiskt, och det var nog det som fik mig att fortsätta läsa. Om Greens språk vore mer svårläst hade jag nog gett upp. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det, för allteftersom historen vecklas ut visar det sig att Green inte alls ställer sig bakom det koncept jag trodde han använde sig av, utan snarare problematiserar det. Tack, John Green, för det.
Allt som allt är Paper Towns en rolig, spännande och gripande bok. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den och läste den inom loppet av bara några dagar. Det är en riktigt bra bok, som är skriven för ungdomar, men som kan vara väl värd att läsa även som vuxen. Budskapet är aldrig försent att ta till sig av, eller påminnas om. Jag saknade emellertid det där lilla extra "ummpf"-et i form av en plottwist eller riktigt vackert språk, som jag vill se i de böcker jag ger 5 sjärnor. På Goodreads gav jag den därför 4 av 5 stjärnor
Att läsa i bokcirkel
Jag läser för närvarande en fantastisk bok (The Book Thief av Markus Zusak), som jag kommer återkomma till när jag läst klart. Jag läser den inte ensam utan i bokcirkelformat. Eftersom det tar mycket längre tid att läsa en bok tillsammans med någon så läser jag andra böcker parallellet. Jag har aldrig läst på det viset innan, men det fungerar faktiskt bra!
Jag har aldrig förut deltagit i någon sorts bokcirkel, så jag vet inte hur det brukar gå till, men jag gillar vårt upplägg. Vi läser helt enkelt några kapitel i taget och diskuterar sedan vad vi tycker om den del vi läst och om boken i sin helhet så långt. Vi har ingen direkt struktir i diskussionen, utan bara pratar på tills vi tycker att det inte finns något mer att säga. Det är ett intressant sätt att läsa eftersom man delar upplevelsen medan man läser - annars brukar jag låta läsupplevelsen vara "min" tills jag läst klart boken.
Enda gången jag gjort något liknande innan var när jag och två kompisar var på midnatssläppet av Harry Potter and the Deathly Hallows i Stockholm. Då var det dock snarare för att vi inte skulle råka spoila varandra för att vi läste olika fort, än för diskussionens skull...
Jag och mina väner i kön inför bokslälppet. Vi kom tvåa i kostymtävlingen!
Sidenote: "bokcirkeln" - som snarare är en boklinje, eftersom den bara innefatta två personer - har jag tillsammans med en före detta pojkvän. Vi var bästa vänner när vi var tillsammans (detta är många år sedan nu), och jag har verkligen saknat vår vänskap, för vi hade då ett intellektuellt och spirituellt utbyte som jag inte haft med många andra..... Nu kanske vi båda är mogna för att vara vänner igen. Vi får se.
Att förstå att vi inte förstår andra del 1
För närvarande är jag sjukskriven för utmattning, och det är så konstigt och går helt i klinch med min självbild vilket i sig går i klinch med att jag pluggar till läkare och har läst psykiatri och förstår det här med utmattning och därför tycker att det inte borde gå i klinch med min självbild. Men det gör det.
Folk runtomkring mig ser mig som positiv, glad, ambitiös, entusiastisk och duktig på att hålla många bollar i luften. Jag ser mig som ambitiös, munter, omtänksam, disciplinerad och entusiastisk. Att jag skulle vara ledsen, liten, orkeslös, självcentrerad och tappa bollar passar inte in. Förutom att det uppenbarligen gör det. För nu är jag sådan.Jag är trött och matt och trots att Göteborg bjuder på fantastiskt vårväder har jag inte varit utanför dörren sedan i tisdags.Jag orkar inte le och jag orkar inte lyssna på mina vänners problem. Jag är helt tom.
Vi har en tendens att inte tänka på andra (och ibland inte ens oss själva) som flerdimensionella. Vi applicerar de mest tydligt framträdande egenskaperna och tycker oss ha fått en fullständig bild av människan, och när andra sidor dyker upp blir vi alldeles överrumplade. Vi visar upp de egenskaper vi vill ska vara våra, och när andra sidor av oss kryper fram skäms vi. Så jag skäms, och alla runt mig är så överraskade att de inte riktigt vet vad de ska säga. Och vad säger man ens till någon som fortfarande försöker hålla uppe sina utvalda egenskaper mot världen, trots att misslyckandet är uppenbart?
Jag har nog aldrig känt mig sähär ensam, och fått såhär mycket stöd, samtidigt förut i mitt liv.
Detta är såklart jobbigt, men också lite lustigt, för allt det jag känner nu resonerar väldigt väl med de två senaste böckerna jag läst. Eller så läser jag dem så för att jag känner såhär. Det spelar egetligen ingen roll, för böcker tillhör den som läser dem och det är vad jag tar med mig från dem som är viktigt för mig. Låt mig återkomma till dem i ett eget inlägg.
Böcker lästa hittills i år
Jag har verkligen försökt komma igång med igång med läsandet under de första två månaderna det här året. Med tanke på att jag inte är en supersnabb läsare, och att jag dessutom i vanlig ordning haft massor att göra, tycker jag att jag har gjort ett bra jobb. Tur det, eftersom jag också kommit in i nån sorts bokköparmani. Måste ju jobba undan högarna av olästa böcker för att stävja mitt dåliga samvete!
Jaja, för att komma till saken:
Först läste jag ut Han är tillbaka av Timur Vermes. Den här boken handlar om vad som händer när Hitler plötsligt vaknar upp i dagens Berlin, utan att ha någon aning om var, eller snarare när, han befinner sig eller varför. Vi får sedan följa Hitler när han försöker ta till sig av de förändringar världen genomgått de senaste 60 åren, samtidigt som han försöker ta sig tillbaka till makten. Ur Hitlers synvinkel verkar det gå lysande, men ironi var inte riktigt etablerat på 40-talet, och huruvida det jobb han snart får på ett TV-bolag som Hitlerimitatör vinner honom den mark han hade tänkt sig på den politiska arenan är något oklart...
Konceptet med boken var smart och intressant. Satiren var vass. Flera gånger skrattade jag högt. I längden blev storyn tyvärr lite långdragen, och språket kändes styltigt. Tydligen var språkbruket ett "porträtt" av den riktige Hitlers skriftspråk, vilket var en rolig idé som tyvärr inte riktigt höll i längden. Betyget blev 3 av 5 stjärnor på Goodreads.
Som andra bok för året läste jag We were liars av E. Lockhart. Detta är en mysteriebok för unga vuxna. Jag kan inte säga särskilt mycket om handlingen utan att förstöra läsupplevelsen. Det bästa är att gå in i den utan att veta något på förhand, tror jag. Kan bara säga detta: den är värd en läsning (eller två). Gav den 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
Årets tredje bok fick bli My true love gave to me, vilket är en novellsamling sammanställd av Stephanie Perkins. Boken innehåller 12 (kärleks)noveller som utspelar sig runt jul (så jag var säsongsmässit lite sen, eller extremt tidig, med att läsa denna, men whatever...). Målgruppen är förmodligen folk i gymnasieåldern, me den var lättsmält och trevlig även för mig som är lite äldre än så. Novellernas kvalitet varierar, men hela konceptet var så himla fint, och dessutom var boken så vacker, att mitt betyg ändå blev 4 av 5 stjärnor på Goodreads. Mina favoriter var novellerna skrivna av Gayle Forman, Ally Carter och Laini Taylor. Den jag gillade minst var skriven av Kiersten White.
Den senaste boken jag avslutade läste jag på en dag (jag kunde inte lägga ifrån mig den), och det var The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky. Detta var en helt ljuvlig läsupplevelse. Boken handlar om huvudpersonen Charlies första år i high school, och berättas i en serie brev skrivna från Charlie till en okänd(?) mottagare. Läsaren märker ganska snart att Charlie är en rätt speciell person, som observerar världen på sitt eget sätt.
Eftersom det är "Charlie" som skriver genom hela boken är språket intressant att observera. Charlie är bara 15 år vid bokens början, vilket medför att han ännu inte har det mest mogna språkbruket. Kommateringen är konstig och han använder vissa ord lite fel. Allteftersom året går blir hans språk gradvis bättre. Snygg detalj! I övrgt är detta en gripande och uppslukande berättelse som passar för vuxna, även om den från början är skriven för personer i Charlies egen ålder. Jag tror att läsupplevelsen blir en helt annan om läsaren (sedan länge) lämnat gymnasiet bakom sig, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Snarare tror jag att det kan tilföra en hel del djup, och även mörker, till berättelsen att läsa den efter att ha tillskansat sig en något mer mogen syn på livet och världen.
Dagen efter att jag läste boken såg jag filmatiseringen. Den var också bra, och gjorde sin egen grej av samma historia. Jag älskade att det fanns detaljer med i filmen som tittaren bara förstod om den också hade läst boken. Jag tyckte också om att Stephen Chbosky (som då alltså även producerade filmen) hänsynslöst strök delar ur boken och lade till nya saker för att fånga samma känsla som boken ingav, men på ett sätt som passade filmformatet bättre. Filmen och boken var båda underbara och jag har inte kunnat sluta tänka på dem. Om det på något vis var oklart fick boken alltså 5 av 5 stjärnor på Goodreads.
