Dag 02 – Min första kärlek
Jaja, ok, jag kanske inte kan/orkar/kommer ihåg/vill blogga varje dag.. men nu kör vi enligt mina regler. Detta är dag två i "utmaningen" - som i den här takten kommer räcka i typ ett år. Fantastiskt!
Min första kärlek
Det är så svårt, det där med kärlek. Vilken första kärlek ska jag prata om? Den allra första killens namn jag ritade hjärtan runt? Den första jag frågade chans på? Den första killen jag grät över? Den första tonårskärleken? Den första "vuxna" kärleken? Den första besvarade?
Åh, men kärlek är ett sådant underbart ämne, så det breder jag gärna ut mig lite kring. Jag tänker helt enkelt skriva lite kort, eller lite längre, som alla ovanstående.
Alexander var en pojke på mitt dagis. Han hade brunt, lockigt hår och var jättesöt, tyckte jag. Jag ritade hjärtan och skrev hans namn, så gott jag kunde, och var helt öppet kär i honom fram till nån gång i första klass. Nu när jag ser honom ler jag alltid lite för mig själv, och tänker "om du bara visste...". Han är fortfarande söt, förresten.
Erik gick i min klass hela låg- och mellanstadiet. Jag var kär i honom i omgångar och han var den första (och enda) killa jag frågade chans på. Ritade ett kort på ett A5-papper, med en snöig skidbacke som glittrade i solen, och människor som åkte i den. På baksidan skrev jag Frågan, och sen lade jag kortet i hans låda. Han kom fram till mig när jag stod och pratade med mina kompisar, gav mig kortet och sade med eftertryck "Nej!". Han var också den första killen jag, några år senare, grät över... han hade då dansat tryckare med en annan tjej i klassen, som hetter Amanda, ett helt disco.
Emil träffade jag när vi började i samma klass i sjuan. Jag blev dödligt kär väldigt fort. Det hände aldrig någonting mellan oss, men jag tror att det var ganska uppenbart för de flesta runtomkring att jag var upp över öronen förälskad i honom.
Den första mer "vuxna" kärleken, och den första besvarade, var samma kille. Fredrik heter han och vi gick i samma gymnasieklass. Jag blev kär i honom någon gång under första hösten och efter lite missförstånd och krångel blev vi tillsammans i mellandagarna samma år. Vi var sedan ett par under hela gymnasietiden, och sporadiskt tillsammans fram till det att vi skulle börja på universitetet i varsin stad, ett år efter studenten. Jag sade till honom att jag älskade honom. Och jag menade det. Han sade till mig att han älskade mig. Och han menade det. Vi hade ett fantastiskt, dynamiskt, lärorikt, känslostormande förhållande och jag ångrar ingenting, trots att det var mycket tårar på vägen också. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. INgen annan person har haft så stort inflytande på mig så länge... och han har föralltid en plats i mitt hjärta, trots att kärleken tog slut och vi inte längre har så mycket gemensamt.
Det var mina första kärlekar, på olika sätt.
Min första kärlek
Det är så svårt, det där med kärlek. Vilken första kärlek ska jag prata om? Den allra första killens namn jag ritade hjärtan runt? Den första jag frågade chans på? Den första killen jag grät över? Den första tonårskärleken? Den första "vuxna" kärleken? Den första besvarade?
Åh, men kärlek är ett sådant underbart ämne, så det breder jag gärna ut mig lite kring. Jag tänker helt enkelt skriva lite kort, eller lite längre, som alla ovanstående.
Alexander var en pojke på mitt dagis. Han hade brunt, lockigt hår och var jättesöt, tyckte jag. Jag ritade hjärtan och skrev hans namn, så gott jag kunde, och var helt öppet kär i honom fram till nån gång i första klass. Nu när jag ser honom ler jag alltid lite för mig själv, och tänker "om du bara visste...". Han är fortfarande söt, förresten.
Erik gick i min klass hela låg- och mellanstadiet. Jag var kär i honom i omgångar och han var den första (och enda) killa jag frågade chans på. Ritade ett kort på ett A5-papper, med en snöig skidbacke som glittrade i solen, och människor som åkte i den. På baksidan skrev jag Frågan, och sen lade jag kortet i hans låda. Han kom fram till mig när jag stod och pratade med mina kompisar, gav mig kortet och sade med eftertryck "Nej!". Han var också den första killen jag, några år senare, grät över... han hade då dansat tryckare med en annan tjej i klassen, som hetter Amanda, ett helt disco.
Emil träffade jag när vi började i samma klass i sjuan. Jag blev dödligt kär väldigt fort. Det hände aldrig någonting mellan oss, men jag tror att det var ganska uppenbart för de flesta runtomkring att jag var upp över öronen förälskad i honom.
Den första mer "vuxna" kärleken, och den första besvarade, var samma kille. Fredrik heter han och vi gick i samma gymnasieklass. Jag blev kär i honom någon gång under första hösten och efter lite missförstånd och krångel blev vi tillsammans i mellandagarna samma år. Vi var sedan ett par under hela gymnasietiden, och sporadiskt tillsammans fram till det att vi skulle börja på universitetet i varsin stad, ett år efter studenten. Jag sade till honom att jag älskade honom. Och jag menade det. Han sade till mig att han älskade mig. Och han menade det. Vi hade ett fantastiskt, dynamiskt, lärorikt, känslostormande förhållande och jag ångrar ingenting, trots att det var mycket tårar på vägen också. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. INgen annan person har haft så stort inflytande på mig så länge... och han har föralltid en plats i mitt hjärta, trots att kärleken tog slut och vi inte längre har så mycket gemensamt.
Det var mina första kärlekar, på olika sätt.
Kommentarer
Trackback
