Ett halvfullt glas

En veckas arbetslöshet kvar. Jag har skrivit noll ord på den roman jag har i mitt huvud. Jag har övat minimalt på saxofonspelandet. Jag har inte gått till gymmet en enda gång. Det här var precis vad jag visste skulle hända, eller snarare inte hända. Jag har fått gjort en del här hemma, men inte tillräckligt. I en ideal värld hade lägenheten typ varit helt i ordning nu.

 

Om ca två veckor fyller jag år, och jag har bjudit hit folk för lite low key häng. Detta är en extra sporre för att faktiskt få saker ordentligt i ordning till dess, och jag hoppas för sjutton att det händer. Allt annat känns så himla pinsamt.

 

Jag har nyss varit uppe hos farmor och druckit kaffe och småpratat om böcker, matlagning och hur fantastiskt kortison är, haha! Nu ska jag iväg och träffa en kompis som jag inte sett på länge. En del av mig viskar till mig att jag inte förtjänar att dsticka iväg när det fortfarande är så mycket oreda här hemma. Jag försöker ignorera den delen så gott jag kan. Den gör ingen nytta.

 

Jag har inte lika mycket ord som jag behöver få ur mig idag märker jag. Vet inte ens varför jag skriver över huvud taget. Kanske är det bara för att slippa göra något produktivt med minutrarna som är kvar innan jag ska gå (ca 10), utan at för den skull sitta och titta på gamla youtube-klipp, vilket får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Jag har inte ätit någon lunch idag. Det var kanske inte så smart.

 

Igår, eller om det var i förrgår, märkte jag att en mina kläder sitter lite tightare än jag hade önskat. Jag har ingen våg, men jag fattar ju att det innebär att jag har lagt på mig. Jag förmanade mig själv att jag måste börja träna nu. Hatar att det alltid blir utseendedrivet för mig, snarare än hälsodrivet. Hatar att jag inte är en sån där morotsjuiceperson som gillar att träna. Kanske kan jag förmå mig själv att gå till gymmet imorgon. Än är inte undrens tid förbi, hoppas jag.

 

Varför är jag så jävla värdelös som människa? Jag åstadkommer aldrig någonting nuförtiden. Det känns som att jag är trasig. Tänk om det aldrig blir bättre än såhär.

 

Barn är något jag tänker på mycket nuförtiden, mer än jag skulle vilja. Det känns inte som att barn är något för mig. Jag kan knappt ta hand om mig själv och min katt. Men det känns som en sån där grej som man "ska ha", och "tänk om jag ångrar mig när det är för sent"? Saken kompliceras ytterligare av att jag inte vill skaffa barn "naturligt", utan vill göra IVF av medicinska skäl. Då måste det liksom vara ett så himla aktivt beslut, inget som känns lite "meh". Och just nu har jag ingen stark barnlängtan, så det känns liksom inte rätt. Men tänk om jag inte får det förrän det är för sent? Vad gör jag då? Varför tänker jag ens på detta? Så himla onödig och värdelös sak att ha ens lite ångest över.

 

Nu har jag fördrivit tiden jag hade. Dags att upptäcka att det är en massa grejer jag glömt och i slutändan behöva springa till bussen.

Den första tiden målade jag väggarna, listerna, fönsterkarmarna och köksluckorna. Men sen då? Jag passade in hyresgästs hund, vilket var ett bra vsepskäl för att inte få särskilt mycket gjort eftersom jag behövde vara en timme hemifrån mitt på dagen, vara där i någon timme och sedan ta mig hem. Det tog ju minst tre timmar. Exkluderat all tid jag fönstershoppade eller faktiskt shoppade på väg hem igen.

 

Sedan en helg där ena dagen fylldes av jubileumsfirande och glädje, och andra dagen drunknade i sömnbristinducerad ineffektivitet.

 

Jag har försökt packa upp några av alla de flyttlådor som fortfarande står överallt i lägenheten. Möjligheterna begränsas av att vi inte har några bokhyllor... och att ett av rummen fortfarande inte är tapetserat. Jag har försökt titta på tapeter för både det rummet och för en eventuell fondvägg i köket, men hela tiden glömt att kolla med min sambo var han vill ha. Jag har glömt att svara på min mailkompis mail (jag tog en paus i att skriva det här på att faktiskt skriva till henne innan jag glömmer det igen). Jag har lappat mina "hammafixarbyxor". Jag har gjort en del "scrapbooking", som inte är riktig, facy, artistisk scrapbooking utan bara jag som klistrar in saker i en anteckningsbok. 

 

Jag har också beställt kläder till min sambo, för att se hur bra jag skulle lyckas med att köpa grejer han (och jag) gillar. Jag lyckades bra och känner mig mycket nöjd med detta. Nu ska han göra samma för mig så småningom, det blir spännande att se vad han väljer att klä mig i.

 

Jag har inte skrivit, som jag hade tänkt, på den bok jag har bitar av i huvudet. Jag har inte övat på att spela saxofon. Jag har inte tränat. Jag har inte fått ordning här hemma.

 

Det är så mycket jag skulle vilja fixa här, men som liksom inte blir av. Jag orkar inte. Ingenting blir gjort. Allt får bara stå. Och nu har vi bott här i två månader. Två månader är väl ingenting i oceanen av tid som finns framför och bakom oss, och på båda sidorna om oss och under oss också. Två månader är ingenting. Men två månader är också allt jag ahr just nu. Två månader är hela tiden vi för närvarande har bott här. Så det är hela världshistprien av den här världen som vi delar. Fast det där är väl ett orimligt sätt att resonera förstås. Jag lyssnade precis på en "självhjälpsbok" som handlade om att man inte ska oroa sig eller bry sig så himla mycket om allt hela tiden. Jag borde kanske lyssna på den igen. Jag skulle ha den på repeat i mina öron. Då kanske jag kan bli påmind om att det är jag själv som väljer att se detta som ett misslyckande.

 

En sak jag tänkte på häromdagen är det här med ideal. Skönhetsideal. Framgångsideal. Personlighetsideal. Livsideal. Skönhetsideal känns som det mest uppmärksammade, och alla vet det. Alla vet att i princip varenda bild i nästan varenda tidning är photoshoppad. Vi vet att alla människor har lite ringar under ögonen, någon ojämnhet i hyn, "generande" hårväxt (vad fan betyder ens det och vem bestämmer att den är generande?), och att mellanrummet mellan modellens lår förmodligen har ökats åtminstone en liten aning med redigeringens hjälp. På instagram läggs filter på selfies för att ögonen ska se klarare ut, skuggan under kindbenen framträda lit tydligare, håret få lite mer lyster. Till och med solnedgångar, utsikter över städer, måltider, böcker och husdjur förbättras med ett filter och lite mistrande med skärpa och högdagrar. Men sen finns de där andra filtren, överallt på sociala medier. De som inte läggs på foton, utan på statusuppdateringar och blogginlägg. De som filtrerar bort allt som är ointressant, grått, halvt misslyckat eller livskrisigt. Allt vi får se är de perfekta ögonblicken, som gärna förstärks med fler superlativ än de egentligen förtjänar. Vi ser bara hur alla runt oss har så jävla trevligt, är lyckliga, lyckade och lever spännande jävla liv. Ingen gör en statusuppdatering om att de inte tömde diskmaskinen idag heller eller att de i hemlighet misstänker att deras vänner tycker att de är jobbiga. Ingen skriver "var det här allt?" om livet. Ingen berättar att de bara suttit i soffan hela dagen, scrollat på telefonen, tittat på gamla youtubeklipp utan att ens riktigt veta varför. Inte ens de "relaterbara" och "verklighetsförankrade" kändisarna delar med sig av känslan av att majloriteten av livet är transportsträcka och ganska tråkigt. Så det känns om att man gör något fel när det är så man känner. "Varför är inte mitt liv så spännande/roligt/kärleksfullt/lyckat/skimrande som alla andras? Varför är jag helt värdelös och ointressant och oproduktiv? Det måste vara något fel på mig!" - vi vet egentligen att folk bara visar valda delar av sitt liv, men vi fattar inte det ändå. Kanske vill vi inte fatta. Att detta är "allt" det är.

 

Jag har ingen hoppingivande slutkläm. Detta är allt det är.

 

Jag tror att mitt problem, som för många andra "högpresterare", är att jag aldrig kan göra någonting "lagom". Fast det är inte riktigt sant, för jag kommer nuförtiden sällan till "göra"-stadiet. Jag kan inte TÄNKA lagom. Ett exempel: Jag ska vara arbetslös i en månad (hoppas jag, jag tror i alla fall inte att det blir mer). Genast börjar jag tänka på var jag ska göra med all denna tid då jag inte arbetar. Jag ska öva på att spela sporansaxofon varje dag! Jag ska äntligen komma igång och träna - minst fyra gånger i veckan! Jag ska klä om Emma-fåtöljen nere i garaget! Jag ska läsa massor av böcker! Jag ska börja skriva min egen bok! Jag ska se till att det blir helt färdigfixat i nya lägenheten! Jag ska baka bröd! Jag ska engagera mig fackligt! Jag ska fota alla böcker jag läst sedan i våras!

...jag blir genast överväldigad. Jag låser mig. Alla föreställda framgångar känner ouppnåeliga och jag tänker att om jag inte klarar att genomföra allt det där så kan jag lika gärna skita i allt. Då är jag ändå misslyckad. Idag är det onsdag, min tredje vardag "mellan jobb", och det jag har åstadkommit är att måla väggar och lister i vardagsrummet och att ta bort tejp och täckpapp efter det. Jag har också varit en sväng på köpcentret och köpt maskeringstejp. Och så har jag beställt doftljus via internet. Det där sista var kanske inte så produktivt, men det är åtminstone en mer aktiv handling än det jag gjort i övrigt, vilket mest har varit att titta på klipp på Youtube som jag redan har sett.

 

Såhär blir det alltid nuförtiden. Jag målar upp scenarion där jag genomför diverse uppgifter med bravur, och är en mycket mer framgångsrik och produktiv version av mig själv än vad som kanske är realistiskt. Sedan inser jag att jag inte kommer att klara det, och istället för att då sänka förväntningarna/föreställningarna om mina egna prestationer klamrar jag mig fast vid drömmen och tänker nedslaget att om jag inte klarar att genomföra det så är det ingen mening alls. Jag har inte alltid varit sådan. Rättelse: Jag har alltid varit ambitiös. När jag gick i grundskolan satt jag inne på någon rast för att göra färdigt en skoluppgift. Den var säkert redan klar, men jag ville förbättra den, göra den perfekt. En lärare gick förbi där jag satt och kommenterade att "flitens lampa lyser över Josefins skrivbord". Jag har alltid haft större planer än vad jag kanske kunnat uppnå, men jag har inte alltid givit upp på förhand. Jag har inte alltid varit rädd för att misslyckas. Jag har inte alltid vetat hur det känns att misslyckas.

 

När jag gick i gymnasiet och ville börja ta danslektioner igen valde jag inte att ta en danslektion i veckan. Nej, nej. Jag valde att ta fem danslektioner i veckan. Min dåvarande pojkvän frågade om det kanske inte var lite mycket, och jag blev arg. Jag skulle göra detta! Och det gjorde jag, och det gick bra. Senare i gymnasiet ville jag läsa extra biologi och extra matte - något som egentligen inte gick att lösa schematekniskt och som innebar att jag var tvungen att läsa matten på egen hand utanför lektionstid. Min dåvarande pojkvän ifrågasatte om det verkligen var en så bra idé, när jag redan var stressad, men jag svarade sammanbitet att jag ville göra det här och jag hade ju redan gjort klart mitt projektarbete, så jag hade ju extra tid ändå. Och så gjorde jag det, och det gick bra. Under min universitetstid engagerade jag mig huvudsakligen i studentspex, men när jag var som mest engagerad var jag utöver spexet också engagerad i studentorkestern, förvaltningen av kårhuset, arrangerade en bal, en resa och ett jubileumsfirande. Samtidigt som jag hade uppehåll från studierna och arbetade studentfackligt på heltid. Min dåvarande pojkvän frågade om jag inte borde sakta ner och jag fräste att nej, jag ville göra allt det här. Och jag gjorde det. Och det var då allt började rämna. Sakta, sakta, långsamt älskling.

 

Under andra året av studieuppehåll och studentfackligt arbete på heltid sprack det slutligen för mig. Jag "misslyckades" egentligen inte med någonting. Allt som jag hade tagit mig för genomfördes och blev åtminstone acceptabelt bra. Det var jag som tog stryk. Jag vill nog vidhålla att det kanske hade fungerat för mig om förutsättningarna varit optimala, men det var de inte. Inom det studentfackliga bubblade konflikter upp. Olika krafter drog åt olika håll och det var min uppgift att försöka samordna dem. Att samordna krafter som inte vill samordnas, som håller en utanför och spelar politiskt fulspel är ett jobb för en fullfjädrad och hårdhudad politiker - inte för en läkarstudent på studieuppehåll som redan sträckt sig till bristningsgränsen för att klara allt hon föresatt sig att göra. Det blev för mycket. Flitens lampa är ett ljus och jag hade bränt det i båda ändar.

 

När du håller i ett ljus som brinner ner kommer lågan så småningom för nära dina fingrar för att du ska kunna hålla kvar. Du kommer reflexmässigt att släppa taget om ljuset. För att inte starta en eldsvåda stampar du ut lågan, och du finner då dig själv innesluten i mörker. Visst, dina ögon anpassar sig så småningom till de nya förhållandena, så att du kan se nog för att kunna navigera dig fram genom rummet, men det är fortfarande rätt mörkt. Och färglöst. Jag befann mig i det där grådaskiga rummet ett bra tag. Ibland känns det fortfarande som att jag är där och att jag bara låtsas se färger.

 

Efter den tiden har jag blivit livrädd för att bränna mig igen. Livrädd för mina egna ambitioner. Livrädd för misslyckande, som plötsligt är en mycket verklig och trolig utgång av allt jag tar mig för. Därför gör jag istället ingenting, och jag känner inte igen mig själv. Jag har aldrig varit såhär overksam. Aldrig såhär "lat". Jag hatar det.

 

Jag tror att jag behöver en annan typ av ambition den här månaden. Jag behöver lägga de konkreta planerna åt sidan och fokusera på något mer abstrakt. Den här månaden vill jag börja komma tillrätta med min egen syn på ambition och prestation. Jag gör mig inga föreställningar om att jag kommer att få full klarhet eller att jag kommer att vara "fixad" när den här månaden är slut, men jag vill tillåta mig själv att ägna månaden åt navelskåderi. Genast dyker det upp tankar i huvudet om att "jag måste skriva något om det varje dag", eller att "jag ska göra minst en sak per dag som gör mig glad", men ärligt talat får de tankarna bara ta och ställa sig i kö. Kanske gör jag något av det där, kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag vill bara hitta tillbaka till mig själv. Till en ambitiös och engagerad person som hittar på projekt och tar sig för nya uppgifter, orädd för misslyckande. Ja, jag vill hitta henne igen. Fast jag vill kunna säga till henne: "Javisst, alla de där idéerna är jättebra och roliga, men kanske ska du spara någon av dem till senare?", och jag hoppas att hon lyssnar den här gången.