Ett halvfullt glas

En veckas arbetslöshet kvar. Jag har skrivit noll ord på den roman jag har i mitt huvud. Jag har övat minimalt på saxofonspelandet. Jag har inte gått till gymmet en enda gång. Det här var precis vad jag visste skulle hända, eller snarare inte hända. Jag har fått gjort en del här hemma, men inte tillräckligt. I en ideal värld hade lägenheten typ varit helt i ordning nu.

 

Om ca två veckor fyller jag år, och jag har bjudit hit folk för lite low key häng. Detta är en extra sporre för att faktiskt få saker ordentligt i ordning till dess, och jag hoppas för sjutton att det händer. Allt annat känns så himla pinsamt.

 

Jag har nyss varit uppe hos farmor och druckit kaffe och småpratat om böcker, matlagning och hur fantastiskt kortison är, haha! Nu ska jag iväg och träffa en kompis som jag inte sett på länge. En del av mig viskar till mig att jag inte förtjänar att dsticka iväg när det fortfarande är så mycket oreda här hemma. Jag försöker ignorera den delen så gott jag kan. Den gör ingen nytta.

 

Jag har inte lika mycket ord som jag behöver få ur mig idag märker jag. Vet inte ens varför jag skriver över huvud taget. Kanske är det bara för att slippa göra något produktivt med minutrarna som är kvar innan jag ska gå (ca 10), utan at för den skull sitta och titta på gamla youtube-klipp, vilket får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Jag har inte ätit någon lunch idag. Det var kanske inte så smart.

 

Igår, eller om det var i förrgår, märkte jag att en mina kläder sitter lite tightare än jag hade önskat. Jag har ingen våg, men jag fattar ju att det innebär att jag har lagt på mig. Jag förmanade mig själv att jag måste börja träna nu. Hatar att det alltid blir utseendedrivet för mig, snarare än hälsodrivet. Hatar att jag inte är en sån där morotsjuiceperson som gillar att träna. Kanske kan jag förmå mig själv att gå till gymmet imorgon. Än är inte undrens tid förbi, hoppas jag.

 

Varför är jag så jävla värdelös som människa? Jag åstadkommer aldrig någonting nuförtiden. Det känns som att jag är trasig. Tänk om det aldrig blir bättre än såhär.

 

Barn är något jag tänker på mycket nuförtiden, mer än jag skulle vilja. Det känns inte som att barn är något för mig. Jag kan knappt ta hand om mig själv och min katt. Men det känns som en sån där grej som man "ska ha", och "tänk om jag ångrar mig när det är för sent"? Saken kompliceras ytterligare av att jag inte vill skaffa barn "naturligt", utan vill göra IVF av medicinska skäl. Då måste det liksom vara ett så himla aktivt beslut, inget som känns lite "meh". Och just nu har jag ingen stark barnlängtan, så det känns liksom inte rätt. Men tänk om jag inte får det förrän det är för sent? Vad gör jag då? Varför tänker jag ens på detta? Så himla onödig och värdelös sak att ha ens lite ångest över.

 

Nu har jag fördrivit tiden jag hade. Dags att upptäcka att det är en massa grejer jag glömt och i slutändan behöva springa till bussen.