Det vi inte pratar om
Jag har inte orkat skriva något på länge, och det är det jag till skriva om idag. Jag har läst en del böcker sedan sist, men dem får jag prata om en annan gång.
Igår satt jag nere vid vallgraven med en av mina bästa vänner, och han frågade mig hur jag mår. Jag svarade ungefär (fast inte lika välformulerat):
"Ibland när man är ute och springer och har en lite sämre springdag kan man få en så paradoxal känsla när man kommer runt kröken och ser den sista lilla sträckan framför sig. Den är så kort, jämfört med vad man redan har sprungit, och på en bra springdag är det här man börjar spurta, men på de här dagarna känns sträckan oövervinnerlig och man vill sakta ner och börja gå. Ibland gör man det, ibland tvingar man sig igenom den där sista biten för tanken på att ge upp är värre."
Och eftersom han är en av världens bästa människor, och har delat det senaste året med mig, förstod han vad jag menade.
Jag kan inte förstå att det redan är juni - snart till och med juli - och förundras över hur en vår kan kännas så eighetslång och gå så fort på samma gång. När jag och bästa vännen satt vis vallgevan kostaterade vi att det att våren gått fort förmodligen mest är en ilussion som kommer sig av att den mest varit en mörk dimma oh inte genrerat särskilt många minnen. Bristen på minnen gör att tiden verkar kort.
Det senaste året (från slutet av maj förra året och fram till nu) har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Jag har seprerat från min sambo; inlett ett passionerat romantiskt förhållande; sett detsamma evaporera utan att förstå varför; upplevt misstro gentemot mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om; arbetat allldeles för mycket; känt att jag inte räcker till; behövt hantera oerhört jobbiga konflikter; ångrat uppbrottet med min sambo; inte klarat av att genomföra de uppdrag jag åtagit mig; föraktat mig själv; velat ta livet av mig; slutat tycka saker är roliga; utvecklat insomni; blivit insatt på SSRI, benso och zopiklon; konfiskerat rakblad från en nära vän som skurit sig i armarna; blivit fruktansvärt besiken; inte funnits där; varit så orolig för någon annan att jag inte kunnat tänka klart; känt mig maktlös; blivit ifrågasatt och hårt ansatt; gjort folk besvikna; ljugit om hur mycket jag äter (nästan ingenting); haft mina sedvaniga panikattacker. Och nästan inte gråtit alls, för jag har inte kunnat.
Mycket av det som gjort året svårt har berott på händelser i privatlivet, men inte bara. Min arbetssituation har varit förjävlig, Min vän vid vallgraven sade att man kan se livet som tre stora cirklar: Relationer, jobb och boende. Om en inte fungerar går det fortfarande att hantera. Om mer än en slutar fungera faller allt. Som ett resultat: Jag har varit sen med hyror, inte fått gjort någonting av det jag tänkt mig i lägenheten och mitt hem är ett ständigt bombnedslag.
Det är egentligen min arbetssituation jag vill prata om idag. Det pratas inte tillräckligt mycket om arbetssituationen för de studentfackligt engagerade som är heltidsarvoderade. Vi arbetar för låga arvoden på något som ska föreställa en heltidstjänst, dvs. 40 h/veckan, men de flesta av oss ligger snarare på 60. Det finns en outtalad förväntan att vi ska arbeta otroligt hårt med långa dagar. 12-timmardagar är inte ens någon man höjer på ögonbrynen åt. Vi har inget fackförbund; inte nödvändigtvis några marbetsmiljöföreskrifter eller företagshälsovård; vår inkomst är ine pensionsgrundande och vi får ingen semester. Inte sällan vet våra arbetsgivare vet mindre om vårt uppdrag än vi själva, varför de ibland (kanske omedvetet) ställer alltför höga krav, vilka vi av tradition och stolthet inte kan eller vill motsätta oss, och gör vi det är det ine alls säkert att det hörsammas. Vi som söker dessa poster gör det för att vi brinner för studentfrågor. Vi älskar det vi gör, och jag skulle ljuga om jag sade att ingentin under året varit roligt eller lärorikt, för det har det. Men engagemanget, och bristen på skyddsnät för oss heltidsarvoderade, kommer till ett pris. I mitt fall begänsas priset av högkostnadsskyddet.
Min vardag före och efter mitt andra kårår.
Att förstå att vi inte förstår andra del 1
För närvarande är jag sjukskriven för utmattning, och det är så konstigt och går helt i klinch med min självbild vilket i sig går i klinch med att jag pluggar till läkare och har läst psykiatri och förstår det här med utmattning och därför tycker att det inte borde gå i klinch med min självbild. Men det gör det.
Folk runtomkring mig ser mig som positiv, glad, ambitiös, entusiastisk och duktig på att hålla många bollar i luften. Jag ser mig som ambitiös, munter, omtänksam, disciplinerad och entusiastisk. Att jag skulle vara ledsen, liten, orkeslös, självcentrerad och tappa bollar passar inte in. Förutom att det uppenbarligen gör det. För nu är jag sådan.Jag är trött och matt och trots att Göteborg bjuder på fantastiskt vårväder har jag inte varit utanför dörren sedan i tisdags.Jag orkar inte le och jag orkar inte lyssna på mina vänners problem. Jag är helt tom.
Vi har en tendens att inte tänka på andra (och ibland inte ens oss själva) som flerdimensionella. Vi applicerar de mest tydligt framträdande egenskaperna och tycker oss ha fått en fullständig bild av människan, och när andra sidor dyker upp blir vi alldeles överrumplade. Vi visar upp de egenskaper vi vill ska vara våra, och när andra sidor av oss kryper fram skäms vi. Så jag skäms, och alla runt mig är så överraskade att de inte riktigt vet vad de ska säga. Och vad säger man ens till någon som fortfarande försöker hålla uppe sina utvalda egenskaper mot världen, trots att misslyckandet är uppenbart?
Jag har nog aldrig känt mig sähär ensam, och fått såhär mycket stöd, samtidigt förut i mitt liv.
Detta är såklart jobbigt, men också lite lustigt, för allt det jag känner nu resonerar väldigt väl med de två senaste böckerna jag läst. Eller så läser jag dem så för att jag känner såhär. Det spelar egetligen ingen roll, för böcker tillhör den som läser dem och det är vad jag tar med mig från dem som är viktigt för mig. Låt mig återkomma till dem i ett eget inlägg.
När en närstående mår dåligt, del 1
Den senaste tiden har jag givits anledningar att fundera över mina erfarenheter av depression, självmordsbenägenhet och psykisk sjukdom i allmänhet. Exakt vad som har lett till att jag tänkt mycket på detta den senaste tiden går säkert att räkna ut, men det är ingenting jag tänker gå in på för tillfället. Jag har en tendens att alltid ge en onödigt lång bakgrundshistoria om mig själv innan jag kommer in på det jag verkligen vill säga, och jag tänkte att jag kanske kunde skippa det denna gång.
Följande är ungefär vad som är relevant för att förstå var mina erfarenhetet och tankar kommer ifrån: jag har haft personer i mitt liv som jag stått mycket nära, och som har lidit av depressioner, psykoser och personlighetsstörningar (främst borderline). Flera av de här personerna har självskadat och närt suicidala tankar. Jag har även personliga erfarenheter av psykiatriska problem, men det är inte vad dessa två inlägg ska handla om.
Jag kommer dela upp detta i två inlägg:
Del 1 - "Hur ska jag hantera att en närstående mår dåligt?"
Del 2 - "Hur påverkar det en att en närstående mår dåligt?"
"Min kompis/pojkvän/flickvän är deprimerad - vad ska jag göra?"
...är en fras jag har googlat fler gånger än jag kan räkna. Jag vet varenda svar som står att finna på internet, och ändå blir jag lika frestad, varje gång jag åter försätts i situationen, att åter söka efter svar. Varför? För att känslan av maktlöshet och frustration som jag känner när någon som betyder mycket för mig mår dåligt är fruktansvärd. Ändå vet jag att det bara finns en enda sak jag kan göra: låta personen veta att jag finns där och att jag bryr mig. Man måste inte alltid "prata om det". Ibland räcker det att bara befinna sig i samma rum som den andra personen. Bara visa att man inte kommer försvinna iväg någonstans, utan att man finns där. En annan sak som är väldigt viktig att göra är att föra på tal att personen borde träffa någon professionell att prata med.
"Hur mår du?"
Det viktigaste med att ställa den frågan är att vara beredd på vilken sorts svar som helst, och att faktiskt vilja veta. Vill du inte veta - fråga inte. Jag har en irriterande vana att fråga folk jag bryr mig om hur de mår minst en gång om dagen, och om jag inte tror på dem när de säger att de mår bra ger jag dem en "blick" (har jag fått höra)... det är inte med flit - det är bara det att jag har lärt mig att se och höra när någon ljuger (men ibland är jag lite väl misstänksam). Jag har också lärt mig vikten av att låta personen ljuga ibland. De kanske inte vill prata om det, och då gäller det att lära sig när man ska tvinga dem och när man inte ska göra det. Detta är verkligen inte det lättaste, och jag har fortfarande inte bemästrat det, men det går kort och gott ut på att få en känsla för när man ska säga "okej", och låta personen komma undan med sin lögn, och när man ska säga "nej, vet du vad, du pratar vi om det här".
Hur mycket kan man göra?
Det viktigaste är att förstå att man inte kan "rädda" en annan människa ur depression. De flest behöver professionell hjälp - kanske både samtalsterapi och medicinering - och det man bör göra är att uppmuntra sin närstående att söka den hjälpen. I övrigt är det verkligen upp till en själv. Det absolut viktigaste är att vara ärlig både mot sig själv och den andra personen. Jag säger aldrig något jag inte menar till personer jag bryr mig om. När jag säger "ring mig närsomhelst" eller liknande, så menar jag NÄRSOMHELST. När jag frågar hur någon mår menar jag att jag vill veta. Et cetera. Personer som brottas med psykisk ohälsa lever i en instabil värld. Var en fast punkt genom att vara tydlig med på vilket sätt du vill finnas där för dem.
Det viktigaste är att förstå att man inte kan "rädda" en annan människa ur depression. De flest behöver professionell hjälp - kanske både samtalsterapi och medicinering - och det man bör göra är att uppmuntra sin närstående att söka den hjälpen. I övrigt är det verkligen upp till en själv. Det absolut viktigaste är att vara ärlig både mot sig själv och den andra personen. Jag säger aldrig något jag inte menar till personer jag bryr mig om. När jag säger "ring mig närsomhelst" eller liknande, så menar jag NÄRSOMHELST. När jag frågar hur någon mår menar jag att jag vill veta. Et cetera. Personer som brottas med psykisk ohälsa lever i en instabil värld. Var en fast punkt genom att vara tydlig med på vilket sätt du vill finnas där för dem.
När ingenting känns som det borde
Den senaste tiden har jag varit inne i en sån där period när ingenting känns som det borde. Det började för en vecka sedan när jag inte klarade av att motstå frestelsen att ställa mig på en våg. Tror jag. Det kan ha börjat innan dess. Hursmhelst så har den senaste veckan varit för jävlig för att vara helt ärlig. Ett mischmasch av ångestfyllda ätstörda tankar, PMS, osäkerhet kring min nuvarande "relation" och känslokaos kring mitt ex har gjort mig distaserad, otrevlig, känslig och trött. Igår nådde det någon form av klimax när jag lämnade mina extranycklar till mitt ex, för att han ska komma till min (tidigare "vår") lägenhet imorgon och flytta ut sina grejer. Jag gick tillbaka in på kontoret, såg inte in kollega i ögonen, gömde ansiktet i händerna en stund och jobbade sedan maniskt tills jag gick hem. Dessutom snäste jag åt min kollega och var bara allmänt otrevlig.
På kvällen träffade jag en kompis för att äta middag ocg dricka lite vin. Jag drack inte lite vin, utan mycket vin. Mycket mer än hon drack. Kom inte i säng förrän solen började gå upp. På en torsdag. En dag innan en arbetsdag. Det är verkligen inte likt mig.
Vet ni vad? När man mår dåligt och har ångest över saker och ting måste man PRATA med någon. Jag har inte riktigt gjort det ännu. Det finns ingen människa jag känner att jag kan berätta alla dessa aspekter som påverkar mitt mående för. Antingen för att jag inte vågar, eller för att jag inte vill såra personen ifråga. Jag känner mig helt vilsen och vet inte riktigt vart jag ska ända mig. Men jag vet att jag måste vända mig någonstans. Det är alltid något.
Det duger inte för mig att fly till vin eller att lajva att jag mår bra. Jag måste göra något åt det. För såhär kan jag inte ha det.
Ätstörningar
Jag har i mitt liv brottats mycket med ätstörningar. Nu går jag på läkarprogrammet och har läst psykiatri, och under den kursen insåg jag att jag är ett skolboksexempel på en ätstörningspatient, nämligen en högpresterande tjej. Jag pendlar mellan att vara "frisk" och att inte vara det. Just nu är jag det inte. Jag försöker undvika att låta de negatia tankespiralerna suga tag i mig och tänker därför istället på det här med att vara ätstörd i allmänhet. I samband med detta kom jag på några saker som kan vara svåra att förstå, om ätstörningar, för en som inte varit där själv. Observera att detta endast är subjektiva observationer och ingen absolut sanning.
1. Det är inte bara kroppen och maten
Det är lätt att tänka att det går att sammanfatta en ätstörd persons problem med att hen har en avvikande inställning till kropp, mat och träning. Det vill säga att personen ifråga är sjukligt fokuserad på att "bli smal", äta för lite, träna för mycket och alla de där sakerna som är associerade med ätstörningar. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte.
Visst, alla ätstörda personer har en sjuklig inställning till sin kropp, men det är oftast inte allt. Många personer med ätstörningar präglas av ett självhat/-äckel och en fruktansvärd prestationsångest. Många ätstörda personer väger sitt värde som människa i framgångar och (framförallt) motgångar så till den milda grad att det blir outhärdligt. Det handlar inte enbart om vilka siffror vågen visar, utan även om betyg, sportprestationer, musikalitet... ja, det beror på vad personen ifråga har talang för förstås. Ätstörda personer har ofta en väldigt god uppfattning om vad de är bra på och vad de inte är fullt så bra på, och det behöver inte handla om ångest över sakerna de inte är bra på utan oftast handlar det om sakerna de har talang för. Jag till exempel, är mycket väl medveten om att jag är skitkass på att spela fotboll, och det bryr jag mig inte ett skvatt om. Jag är även medveten om att jag är relativt smart och snabblärd. Nu var det ju många år sedan jag gick i gymnasiet, men detta är det mest tydliga exempel jag kan ge: det handlade aldrig om huruvida jag fick MVG - jag blev inte "nöjd" med ett MVG för det var ju vad jag "skulle" ha (vad jag förväntade mig av mig själv) - utan om hur många poäng från max jag var.
En ätstörd person är sällan nöjd med sina prestationer, utan endast missnöjd när de uteblir (läs: när de orealistiska krav personen ställt på sig själv inte levs upp till). En ätstörd person är inte nöjd med sin kropp trots att den utifrån sett kan vara hur vacker som helst, utan endast missnöjd med de fel som går att hitta (läs: vad fan som helst). En ätstörd person har oerhört svårt ta till sig av komplimanger, oavsett vad de rör, och komplimanger kan faktiskt snarare fungera som en trigger för att sätta igång negativa tankespiraler.
2. Det försinner aldrig
Att vara ätstörd är som att vara alkoholist. En nykter alkoholist måste fortfarande hålla sig borta från alkohol. En frisk ätstörd har en miljon tankefällor hen måste undvika. Jag är fruktansvärt dålig på detta och även om jag i perioder skulle referera mig själv som "frisk" skulle jag aldrig sluta referera till mig själv som "ätstörd" heller. Det finns så otroligt mycket triggers, och beteendet ligger så nära till hands, att livet som frisk ätstörd kantas av att, bildligt talat, "tacka nej till en öl" flera gånger om dagen, varje dag. Jag har till exempel ingen våg hemma, för jag vet att det vore en dålig idé... men... jag vill otroligt gärna köpa en våg just nu.
3. Viljan att bli frisk
Få patientgrupper har en så komplicerad relation till sin sjukdom som ätstörda. Även om personen har sjukdomsinsikt betyder inte det nödvändigtvis att det finns en önskan om att bli frisk. De sjukliga tankarna, och det sjukliga beteendet, leder till att personen pressar sig själv hårdare, och det är oerhört svårt att tänka att det skulle finnas ett annat sätt att gå ner i vikt eller på annat sätt "prestera" (för det vill den ätstörda personen göra, sjukdomsinsikt eler ej). Eftersom den ätstörda personen mäter sitt värde i framgångar/motgångar finns det en oerhörd motvilja (och rädsla) mot att bryta de tankar och det beteende som känns som det enda sättet att kontrollera sitt människovärde. Jag vill inte bli frisk, för jag vet inte hur jag ska nå mina (sjuka) mål om jag inte beter mig och tänker såhär.
Få patientgrupper har en så komplicerad relation till sin sjukdom som ätstörda. Även om personen har sjukdomsinsikt betyder inte det nödvändigtvis att det finns en önskan om att bli frisk. De sjukliga tankarna, och det sjukliga beteendet, leder till att personen pressar sig själv hårdare, och det är oerhört svårt att tänka att det skulle finnas ett annat sätt att gå ner i vikt eller på annat sätt "prestera" (för det vill den ätstörda personen göra, sjukdomsinsikt eler ej). Eftersom den ätstörda personen mäter sitt värde i framgångar/motgångar finns det en oerhörd motvilja (och rädsla) mot att bryta de tankar och det beteende som känns som det enda sättet att kontrollera sitt människovärde. Jag vill inte bli frisk, för jag vet inte hur jag ska nå mina (sjuka) mål om jag inte beter mig och tänker såhär.
Upp och ner, och upp-och-ner
Jag använde ett Oxford/Harvard-komma i rubriken. Känn er informerade, om ni inte kände till detta kommateringsbegrepp innan (jag gjorde inte det, jag kollade upp det på Wikipedia idag, istället för att göra andra saker, men den grejen kommer vi till snart...).
Okej, så idag hade jag tänkt göra två saker som är viktiga för mig och som jag igår kände mig väldig peppad för, nämligen plugga en massa och fixa saker i lägenheten (något jag väldigt gärna hade velat för att göra min sambo, som är bortrest, glad). Vad har jag gjort idag? Legat i min säng, ätit lite glass, kollat på en massa Youtube-videor och Wikipediat "Oxford-komman". "Vadan denna inaktivitet?", blir då den omedelbara frågeställningen. Jo, nu ska ni få höra:
Igår var jag på kårhuset där vi firade låtsasnyår. Det var supertrevligt, jag hade jättekul med mina vänner där och var superglad. När de skulle skjuta fyrverkerier drog jag två kompisar upp och satte oss på kårhusets tak för att se dem så bra som möjligt. Jag fastnade sedan på övervåningen av kårhuset och hängde med dessa vänner, och missade när mitt andra kompisgäng drog iväg på en efterfest. Ingen big deal, jag drog hem när jag kände för det och satte just nyckeln i dörren hemma när min telefon ringer och det är min bästa tjejkompis i detta gäng. Jag svarar och hör att hon gråter.
Det visade sig att på efterfesten jag inte följde med på (som tur var!) hade en hel mängd kärleksdrama utspelats, och resultatet var nu att två tjejer var jätteledsna, arga och besvikna... och att en av dem numera hatar mig. Hon är ingen jättenära vän, men det är ju skittråkigt att höra ändå såklart. Särskilt som jag vet att jag förtjänar hennes ilska. Kort och gott gick jag och lade mig och kände mig riktigt illa till mods. Jag vaknade likadan och har inte känt för att göra något alls idag. Jag har bara varit trött och bitter.
Så ja, livet suger ibland, men återigen... dessa vänner. Underbara, underbara vänner, som hör av sig medvetna eller icke-medvetna om att jag inte är på topp. Som bryr sig, som tycker om mig och vill hänga med mig, Även om jag inte riktigt är på humör så är det så himla värmande.
Vi får se hur den här sociala situationen utvecklas, det kommer bli väldigt intressant och säkert jobbigt. Men jag vet att det kommer lösa sig. Och jag kommer överleva.
Jag vet också att det senaste har det mest hamnat inlägg i "Molniga dagar"-kategorin på den här bloggen, och det är ju lite trist, men så är det ibland. Jag är faktiskt sjukt glad just nu egentligen, och känner mig inspirerad och peppad och allt det där. Men jag är upptagen med att njuta av det och glömmer bort att skriva om det. Kanske kommer det ett mer peppigt inlägg en annan dag, ganska snart.
Okej, så idag hade jag tänkt göra två saker som är viktiga för mig och som jag igår kände mig väldig peppad för, nämligen plugga en massa och fixa saker i lägenheten (något jag väldigt gärna hade velat för att göra min sambo, som är bortrest, glad). Vad har jag gjort idag? Legat i min säng, ätit lite glass, kollat på en massa Youtube-videor och Wikipediat "Oxford-komman". "Vadan denna inaktivitet?", blir då den omedelbara frågeställningen. Jo, nu ska ni få höra:
Igår var jag på kårhuset där vi firade låtsasnyår. Det var supertrevligt, jag hade jättekul med mina vänner där och var superglad. När de skulle skjuta fyrverkerier drog jag två kompisar upp och satte oss på kårhusets tak för att se dem så bra som möjligt. Jag fastnade sedan på övervåningen av kårhuset och hängde med dessa vänner, och missade när mitt andra kompisgäng drog iväg på en efterfest. Ingen big deal, jag drog hem när jag kände för det och satte just nyckeln i dörren hemma när min telefon ringer och det är min bästa tjejkompis i detta gäng. Jag svarar och hör att hon gråter.
Det visade sig att på efterfesten jag inte följde med på (som tur var!) hade en hel mängd kärleksdrama utspelats, och resultatet var nu att två tjejer var jätteledsna, arga och besvikna... och att en av dem numera hatar mig. Hon är ingen jättenära vän, men det är ju skittråkigt att höra ändå såklart. Särskilt som jag vet att jag förtjänar hennes ilska. Kort och gott gick jag och lade mig och kände mig riktigt illa till mods. Jag vaknade likadan och har inte känt för att göra något alls idag. Jag har bara varit trött och bitter.
Så ja, livet suger ibland, men återigen... dessa vänner. Underbara, underbara vänner, som hör av sig medvetna eller icke-medvetna om att jag inte är på topp. Som bryr sig, som tycker om mig och vill hänga med mig, Även om jag inte riktigt är på humör så är det så himla värmande.
Vi får se hur den här sociala situationen utvecklas, det kommer bli väldigt intressant och säkert jobbigt. Men jag vet att det kommer lösa sig. Och jag kommer överleva.
Jag vet också att det senaste har det mest hamnat inlägg i "Molniga dagar"-kategorin på den här bloggen, och det är ju lite trist, men så är det ibland. Jag är faktiskt sjukt glad just nu egentligen, och känner mig inspirerad och peppad och allt det där. Men jag är upptagen med att njuta av det och glömmer bort att skriva om det. Kanske kommer det ett mer peppigt inlägg en annan dag, ganska snart.
Att trivas
Åh, ni är jag alldeles ledsen i hjärtat och har ont i magen. Är hemma och fördriver tiden medan jag väntar på att det ska bli dags att dra iväg till kårhuset och stämsång och sedan sittning. Fick för mig att det vorde kul att kika in på lite bloggar jag inte läst på länge, och klickade bland annat in mig på Kissis blogg. Tydligen ska hon göra en näsoperation... och käkar bantningspiller?
Jag blir så väldigt ledsen när jag tänker på alla dessa tjejer och killar som, liksom Kissie, inte är nöjda med sig själva och tror att de måste lägga sig under kniven eller väga mindre än en Barbiedocka för att vara fina. Självklart får man vilja gå ner/upp i vikt, och självklart får man ha komplex. Det har alla och det är helt normalt. Men man måste lära sig att älska sig själv för den man är, och det utseende man har. Framförallt borde man inte utsätta sin psykiska och fysiska hälsa, varken genom att tänka på och må dåligt över sitt utseende, eller genom att vidta hälsovådliga åtgärder för att ändra det (som att banta när man redan är smal). Alla har olika smak när det kommer till vilken sorts utseende som är vackrast, men det som verkligen får en person att stråla och som drar blickarna till sig, det är ett äkta leende och ögon som lyser för att man älskar sig själv och livet. Det kanske man inte gör varje dag, eller ens någonsin, men det kan man börja göra. Och inte genom att ändra på sin kropp.
Jag blir så väldigt ledsen när jag tänker på alla dessa tjejer och killar som, liksom Kissie, inte är nöjda med sig själva och tror att de måste lägga sig under kniven eller väga mindre än en Barbiedocka för att vara fina. Självklart får man vilja gå ner/upp i vikt, och självklart får man ha komplex. Det har alla och det är helt normalt. Men man måste lära sig att älska sig själv för den man är, och det utseende man har. Framförallt borde man inte utsätta sin psykiska och fysiska hälsa, varken genom att tänka på och må dåligt över sitt utseende, eller genom att vidta hälsovådliga åtgärder för att ändra det (som att banta när man redan är smal). Alla har olika smak när det kommer till vilken sorts utseende som är vackrast, men det som verkligen får en person att stråla och som drar blickarna till sig, det är ett äkta leende och ögon som lyser för att man älskar sig själv och livet. Det kanske man inte gör varje dag, eller ens någonsin, men det kan man börja göra. Och inte genom att ändra på sin kropp.
You make me feel stronger
Vänner är det viktigaste som finns. Jag vet att jag inte är den första att säga detta, och förhoppningsvis inte den sista heller, men det tåls att sägas om och om igen. Vänner är viktiga och ett mycket bra påfund.
Idag pratade jag med en av mina närmaste vänner om ett lättsamt ämne. Vi skämtade och det var liksom bara trevligt småprat. Men så plötsligt. Helt otippat trillade vi in på ett ämne som är väldigt känsligt för mig och alltid gör mig ledsen: min kropp. Tänker inte breda ut mig kring detta ämne nu, för jag varken orkar eller vill, men det finns ett till inlägg om detta i den här kategorin. Poängen här är egentligen att jag blev ledsen.
Och han lyssnade, frågade, var tyst, tyckte om, brydde sig, kände och tänkte. Var precis sådär som bara han kan vara och som samtidigt alla goda vänner är. En bra vän. Och nu är jag fortfarande ledsen, men framförallt glad och tacksam för att jag har honom. Han är underbar.
Och imorgon ska jag träffa min bästis, och vi ska bara prata om roliga saker nästan och i alla fall inget som gör mig ledsen. Jag saknar henne så mycket, så det ska bli helt underbart att ses.
<3
Idag pratade jag med en av mina närmaste vänner om ett lättsamt ämne. Vi skämtade och det var liksom bara trevligt småprat. Men så plötsligt. Helt otippat trillade vi in på ett ämne som är väldigt känsligt för mig och alltid gör mig ledsen: min kropp. Tänker inte breda ut mig kring detta ämne nu, för jag varken orkar eller vill, men det finns ett till inlägg om detta i den här kategorin. Poängen här är egentligen att jag blev ledsen.
Och han lyssnade, frågade, var tyst, tyckte om, brydde sig, kände och tänkte. Var precis sådär som bara han kan vara och som samtidigt alla goda vänner är. En bra vän. Och nu är jag fortfarande ledsen, men framförallt glad och tacksam för att jag har honom. Han är underbar.
Och imorgon ska jag träffa min bästis, och vi ska bara prata om roliga saker nästan och i alla fall inget som gör mig ledsen. Jag saknar henne så mycket, så det ska bli helt underbart att ses.
<3
När allt inte går som man hoppas
Jag är med på scen i ett studentspex. Som scengångare är det ditt jobb att skådespela, dansa och sjunga till förmån för publikens skrattmuskler. Jag var med på scen förra året också och fick då en roll jag inte alls trivdes med, och inte en enda sång som kändes kul eller bra. Jag fick inte heller något solo, vilket är en stor ära och ett erkännande från manusförfattarna. Nåväl, jag gjorde det bästa av situationen och tröstade mig med att jag ju skulle stå på scen ett år till och få en till chans.
I söndags släpptes manus.
Jag har en roll med mycket scentid, och jag tror att jag kan göra något bra och roligt av den, kanske. Men jag fick inte heller denna gång något solo. Som en person, vars främsta scentalang är sången, tar jag faktiskt väldigt hårt på detta. Hårdare än jag vill erkänna för någopn i spexet. FÖrst tänkte jag att det ändå kändes okej, men ju mer tankarna kring föreställningen har farit runt i huvudet på mig, desto bittrare och ledsnare har jag blivit över detta.
Jag hade nog bittrat sönder totalt om inte den nyaste författaren (som inte var med på min audition) hade kommit fram till mig efter manussläpp och sadt att mitt gyckel dagen innan (då jag sjöng min auditionsång) hade varit jättebra, och att hon hade skällt på de andra författarna för att de inte givit mig något solo.
Men ändå. Ibland är man totalt bitter, besviken och ledsen. Det enda man då kan göra är att försöka låta bli att gräva ner sig i de bittra tankarna, skaka av sig det och tänka på saker som är positiva i sammanhanget. De finns oftast där, även om de ibland är svåra att se.
I söndags släpptes manus.
Jag har en roll med mycket scentid, och jag tror att jag kan göra något bra och roligt av den, kanske. Men jag fick inte heller denna gång något solo. Som en person, vars främsta scentalang är sången, tar jag faktiskt väldigt hårt på detta. Hårdare än jag vill erkänna för någopn i spexet. FÖrst tänkte jag att det ändå kändes okej, men ju mer tankarna kring föreställningen har farit runt i huvudet på mig, desto bittrare och ledsnare har jag blivit över detta.
Jag hade nog bittrat sönder totalt om inte den nyaste författaren (som inte var med på min audition) hade kommit fram till mig efter manussläpp och sadt att mitt gyckel dagen innan (då jag sjöng min auditionsång) hade varit jättebra, och att hon hade skällt på de andra författarna för att de inte givit mig något solo.
Men ändå. Ibland är man totalt bitter, besviken och ledsen. Det enda man då kan göra är att försöka låta bli att gräva ner sig i de bittra tankarna, skaka av sig det och tänka på saker som är positiva i sammanhanget. De finns oftast där, även om de ibland är svåra att se.
Vi delade allt
Jag träffade mitt ex idag. Vi gick omkring i Göteborg, letade filmer åt hans familjemedlemmar, drack kaffe på ett halvmysigt fik, slog ihjäl tid tills biljettkassan på Operan öppnade och sen lunchade vi ihop på en rätt mysig krog. Framförallt frös vi typ ihjäl. Det var så förfärligt kallt att våra ansikten domnade och vi inte ens kunde prata ordentligt.
Vi snackade om lite av varje, om hans flickvän och om mina olika pojkhistorier, om våra utbildningar och om våra gamla klasskamrater. Det var trevligt. Men. Det gjorde mig lite ledsen på samma gång. Den där kontakten finns inte mellan oss längre. Och jag menar inte kärleken, utan den där känslan av att man känner varandra och har något gemensamt. Den finns inte där längre, trots att vi en gång delade allt och han var hela mitt liv.
Så först blev jag ledsen, men sen tänkte jag att det nog är bra. Vi har båda vuxit som personer och förändrats. Sånt är livet. Även om det kan kännas tråkigt.
Vi snackade om lite av varje, om hans flickvän och om mina olika pojkhistorier, om våra utbildningar och om våra gamla klasskamrater. Det var trevligt. Men. Det gjorde mig lite ledsen på samma gång. Den där kontakten finns inte mellan oss längre. Och jag menar inte kärleken, utan den där känslan av att man känner varandra och har något gemensamt. Den finns inte där längre, trots att vi en gång delade allt och han var hela mitt liv.
Så först blev jag ledsen, men sen tänkte jag att det nog är bra. Vi har båda vuxit som personer och förändrats. Sånt är livet. Även om det kan kännas tråkigt.
När allting bara blir för mycket
Ibland kör livet bara ihop sig och man vill helst sticka huvudet i sanden, sova i tusen år, slå med händerna över öronen och skrika "LALALALALALALA!"... ja, helt enkelt fly från alltihop. Jag är just nu inne i en sådan period.
Jag har en jätte(jättejättejätte)viktig omtenta i faggorna (ja, igen), jag har spexföreställningar, jobb, administrativa uppgifter i samband med jobb, problem med elen i in nya lägenhet, behöver städa och tvätta, fick precis avslag på en ansökan jag verkligen ville bli antagen på... och kom häomdagen till insikt med att jag fortfarande är kär i en kompis, som är tillsammans med en annan kompis. Krydda detta med ett vanligt skolliv, med sociala aktiviteter man vill vara med på, och vänner med diverse problem som man verkligen verkligen vill engagera sig i, och vi får en härlig mix av ALLDELES FÖR MYCKET PÅ EN OCH SAMMA GÅNG!
När jag kom hem häromdagen började jag gråta så fort jag kom innanför dörren. När jag inte kunde svara på en fråga under dagens seminarium var jag nära att börja gråta inför alla som var där. När jag kom hem idag och skulle plugga inför omtentan kraschade jag på sängen och sov i flera timmar istället...
Ja, det är helt enkelt en sån där jobbig del av livet som man mest önskar inte fanns, men som gör det ändå. För alla.
Vad ska man då göra i en sån här situation?
Jag är inte helt säker på att jag vet, om jag ska vara ärlig, men jag ska ändå flrslka förklara vad jag brukar göra, för att försöka reda ut det hela.
1) Gör listor!
Alla de där sakerna du måste göra verkar helt plötsligt inte lika ohanterliga om du skriver listor. Jag har nyligen
upptäckt att det bästa är att göra fyra olika listor:
- Viktiga saker som måste göras snarast
- Viktiga saker som kan vänta
- Oviktiga saker som måste göras snarast
- Oviktiga saker som kan vänta
jag vet! När man först tänker på det känns ALLT viktigt, men om du bryter ner det till vad som är viktigt för att
du ska överleva, och för att ditt liv ska fungera, utan att du får allvarliga problem på något vis, är de inte lika
många längre. Det hjälper alltid mig att inse att vissa saker faktiskt kan vänta.
2) Säg nej!
Lägg inte sten på börda, utan försök låta bli att ta på dig mer saker än de du redan har framför dig. Ta ett djupt
andetag, samla mod och säg att du inte har tid för tillfället. Någon annan får arrangera den där grejen, eller så
får det vänta tills du rett ut det du för tillfället har att göra.
3) Bit i det sura äpplet...
och avstå vissa roliga aktiviteter med vänner. De kommer att förstå, och de finns kvar där när du har klarat av
alla saker du har att stå i. Kom ihåg att inte döda din själ dock, men nöj dig med kanske en kaffe och en bulle
tillsammans med en vän: något som är trevligt och ger dig luft under vingarna, emn som inte tar så mycket tid.
4) Se ljuset i slutet av tunneln!
För det finns där. Vet att du kommer ta dig igenom detta och tänk på hur stolt du kommer känna dig då!
Ja, det var väl ungeför vad jag ahde att säga på ämnet. Nu måste jag återgå till att plugga i några timmar, innan jag somnar. Hela dagen imorgon är spedag - den sista för säsongen!
Jag har en jätte(jättejättejätte)viktig omtenta i faggorna (ja, igen), jag har spexföreställningar, jobb, administrativa uppgifter i samband med jobb, problem med elen i in nya lägenhet, behöver städa och tvätta, fick precis avslag på en ansökan jag verkligen ville bli antagen på... och kom häomdagen till insikt med att jag fortfarande är kär i en kompis, som är tillsammans med en annan kompis. Krydda detta med ett vanligt skolliv, med sociala aktiviteter man vill vara med på, och vänner med diverse problem som man verkligen verkligen vill engagera sig i, och vi får en härlig mix av ALLDELES FÖR MYCKET PÅ EN OCH SAMMA GÅNG!
När jag kom hem häromdagen började jag gråta så fort jag kom innanför dörren. När jag inte kunde svara på en fråga under dagens seminarium var jag nära att börja gråta inför alla som var där. När jag kom hem idag och skulle plugga inför omtentan kraschade jag på sängen och sov i flera timmar istället...
Ja, det är helt enkelt en sån där jobbig del av livet som man mest önskar inte fanns, men som gör det ändå. För alla.
Vad ska man då göra i en sån här situation?
Jag är inte helt säker på att jag vet, om jag ska vara ärlig, men jag ska ändå flrslka förklara vad jag brukar göra, för att försöka reda ut det hela.
1) Gör listor!
Alla de där sakerna du måste göra verkar helt plötsligt inte lika ohanterliga om du skriver listor. Jag har nyligen
upptäckt att det bästa är att göra fyra olika listor:
- Viktiga saker som måste göras snarast
- Viktiga saker som kan vänta
- Oviktiga saker som måste göras snarast
- Oviktiga saker som kan vänta
jag vet! När man först tänker på det känns ALLT viktigt, men om du bryter ner det till vad som är viktigt för att
du ska överleva, och för att ditt liv ska fungera, utan att du får allvarliga problem på något vis, är de inte lika
många längre. Det hjälper alltid mig att inse att vissa saker faktiskt kan vänta.
2) Säg nej!
Lägg inte sten på börda, utan försök låta bli att ta på dig mer saker än de du redan har framför dig. Ta ett djupt
andetag, samla mod och säg att du inte har tid för tillfället. Någon annan får arrangera den där grejen, eller så
får det vänta tills du rett ut det du för tillfället har att göra.
3) Bit i det sura äpplet...
och avstå vissa roliga aktiviteter med vänner. De kommer att förstå, och de finns kvar där när du har klarat av
alla saker du har att stå i. Kom ihåg att inte döda din själ dock, men nöj dig med kanske en kaffe och en bulle
tillsammans med en vän: något som är trevligt och ger dig luft under vingarna, emn som inte tar så mycket tid.
4) Se ljuset i slutet av tunneln!
För det finns där. Vet att du kommer ta dig igenom detta och tänk på hur stolt du kommer känna dig då!
Ja, det var väl ungeför vad jag ahde att säga på ämnet. Nu måste jag återgå till att plugga i några timmar, innan jag somnar. Hela dagen imorgon är spedag - den sista för säsongen!
Att vara ensammast i världen
Man kan vara ensam på många sätt. De ofrivilliga sätten är hemska. Kanske har man inte en enda vän i hela världen, eller så har man massor av vänner, men känner det som att ingen av dem skulle höra en hur mycket man än skrek.
När jag gick i låg- och mellanstadiet var det många killar i klassen som var dumma mot mig. En del retades, en del knuffades, en del slog och sparkade. Trots att tjejerna i klassen tröstade mig varje gång jag var ledsen, och säkert egentligen inte hade något emot mig direkt, kände jag mig så fruktansvärt liten och svag och obetydlig. Och ensam. Det var bara två tjejer i hela klassen (och ingen av killarna) som jag egentligen verkligen betraktade som mina vänner.
Det var inte bara jag som var ensam i min klass då. Jag minns en kille som alltid ville vara med "de tuffa killarna" i klassen, men han var lite speciell och fick aldrig riktigt vara med. Jag tittade ofta på honom på avstånd och tyckte så synd om honom, men jag gjorde aldrig någonting. Det var två tjejer som blev ganska ordentligt utfrysta av de andra tjejerna. Jag tyckte egentligen bra om båda två, men var själv så rädd att hamna än mer utanför att jag aldrig vågade säga emot då det snackades skit. Jag var inte alls speciellt modig tyvärr. Det är alldeles för få människor som är modiga nog att stampa med foten och säga ifrån då människor beter sig illa mot varandra, vilket är synd. Jag tror att om alla bara vågade vara lite, lite modigare och vågade se de som är ensamma, då skulle det plötsligt inte finnas lika många ensamma personer längre. När man själv är ensam och osynlig är det så väldigt svårt att våga gå fram och prata med någon, men om någon annan kommer fram och pratar med en kan det göra hela veckan ljusare.
Vad man dock kan göra om man är ensammast i världen och inte har en enda vän, det är att ta mod till sig att söka sig till nya forum. Ett ställe där ingen känner dig sedan innan, där ingen kan döma dig efter saker som hände för tusen år sedan och där du kanske kan våga släppa fram det Jag som finns inom dig, men som trycks undan i vanliga fall. Kanske prova på ett nytt fritidsintresse, eller hitta vänner över Internet? Det senaste är grymt underskattat och ses ner på av många, men av egen erfarenhet kan jag säga att man inte alls behöver vara konstig eller tragisk för att man har vänner över nätet. En av mina finaste vänner träffade jag först på nätet och sedan efter ett halvår eller så i "verkligheten". Det gick hur bra som helst, och om man är lite, eller mycket, blyg och osäker är detta ett bra knep för att våga ta kontakt med andra. Självklart ska man se upp och inte lämna ut alltför personliga uppgifter om sig själv, men de flesta på nätet är faktiskt helt normala personer och inga galningar som är ute efter att döda dig.
Det är den ena sortens ensamhet.
Den andra sorten, som jag nämnde i inledningen, drabbade mig lite senare i livet. De där två tjejerna, som var mina enda riktiga vänner i låg- och mellanstadiet hamnade båda i min klass i högstadiet. Tur var väl det, för annars hade jag nog försvunnit i litenhet, men väl där lyckades jag hämta kraft ifrån dem och ifrån mitt inre att ta kontakt med de nya klasskamraterna. Jag fick för första gången sedan dagis, eller kanske ännu tidigare, flera vänner och jag var väldigt ofta lycklig. För många är högstadiet en hemsk tid - för mig var det underbart. Det var dock någonting som störde idyllen: en naggande liten obehagskänsla som med åren blivit allt starkare. Känslan av att stå i ett rum full av människor som man tycker om, och som tycker om en tillbaka, men ändå är det som om ingen som ser eller hör hur man skriker och gråter. Tror man.
Denna typ av ensamhet kommer (tyvärr) inifrån. Jag kan nästan lova att det inte på riktigt är så att ingen av dina vänner ser dig. De ser dig med allra största säkerhet, precis som du ser dem. Men vad hjälper det, när man ligger hemma och stirrar i taket och har lite ont i magen för att man inte vet vem man skulle kunna ringa och prata med? Detta är en känsla som jag fortfarande tampas med, men jag har kommit en bra bit på väg, och därför tror jag att alla så småningom kan slå sönder den där känslan. Jag tror det handlar om att acceptera att vi alla i grund och botten är just ensamma, och att det inte är något fel med det. Inte alls, faktiskt.
Att vara ensam betyder i detta fall inte att inte ha några vänner, eller att inte riktigt bli sedd, utan det betyder att i slutändan beror allting i ditt liv enbart på dig. Få inte panik! Detta är en bra sak! Om man accepterar det, och accepterar sig själv, kommer man genast växa flera centimerer inombords. Det är du som styr ditt liv, inte de där tjejerna som skrattar bakom ryggen på dig. Det är du som bestämmer, det är du som känner allt det där som du känner. Detta är din verklighet. Jag lovar: att på allvar inse att det är man själv som är chef är viktigt, och otroligt stärkande. Att vara chef innebär att vara ensam där på toppen, och att kunna lita till sig själv. Man kan klara sig själv, och när man inser det och bestämmer sig för att sätta sig tillrätta i den bekväma chefsstolen, då känns det helt plötsligt inte lika svårt att kanske försöka ringa någon ändå. För då behöver man inte vara rädd för vad denna någon ska säga eller inte säga: det är trots allt man själv som styr! Om man inser sitt egenvärde så blir det genast inte lika otroligt att de där människorna, som man tycker om, tycker om en tillbaka och visst skulle lyssna om man sträckte ut en hand. Detta är en lång process, och jag själv är ännu mitt i den, men det är min tro att man kan komma närmare målet bit för bit, genom att stärka sin tro på sig själv samtidigt som man odlar sina vänskapsband och såklart är en lika god vän själv. Lyhördhet och ärlighet stärket varje relation och utrotar den där gnagande, otäcka känslan av ensamhet. Det kräver mod och styrka, men den finns inom dig. Det är jag helt säker på.
Jag nämnde i inledningen att de ofrivilliga sätten att vara ensam är hemska, för det finns ju också fullt frivilliga typer av ensamhet. Dessa ska jag bara beröra helt snabbt, och de tangerar det jag nyss skrev om. Att själv vilja vara ensam, att känna sig trygg i sin ensamhet och att njuta av sitt eget sällskap är en styrka. Det är också nyttigt och någonting som alla behöver öva på. När man känner en tillit till sig själv och trivs i sitt eget huvud kan ensamhet vara riktigt trivsamt. Jag trycker till exempel mest om att gå på stan och handla själv. Jag tycker om att ta promenader ensam, då jag bara hör mina egna fotsteg, ljudet av naturen och mina egna tankar. Jag tycker ibland om att sätta mig på ett fik ensam, med en kopp kaffe och en bok. Jag tycker om att ta mig för nya saker helt på egen hand, utan vänner som moraliskt stöd. I alla fall ibland och om jag väljer det själv. Det är skönt att kunna finna det tryggheten och självständigheten: det både stärker en och ger en de avbrott från tätt umgänge som ibland behövs för att sedan kunna komma tillbaka och med förnyad energi fortsätta odla sina vänskapsband. Det handlar om att göra sig bekväm i den där chefsstolen jag talade om.
Ofrivillig ensamhet är det hemskaste som finns. Det är som ett fängelse utan väggar, men som man ändå inte kan fly ifrån. Man känner sig så fruktansvärt liten och obetydlig att man tror att man närsomhelst kan försvinna helt. Och kanske skulle ingen ens märka det?
Men vet ni? Det vänder, jag lovar att det gör det!
När jag gick i låg- och mellanstadiet var det många killar i klassen som var dumma mot mig. En del retades, en del knuffades, en del slog och sparkade. Trots att tjejerna i klassen tröstade mig varje gång jag var ledsen, och säkert egentligen inte hade något emot mig direkt, kände jag mig så fruktansvärt liten och svag och obetydlig. Och ensam. Det var bara två tjejer i hela klassen (och ingen av killarna) som jag egentligen verkligen betraktade som mina vänner.
Det var inte bara jag som var ensam i min klass då. Jag minns en kille som alltid ville vara med "de tuffa killarna" i klassen, men han var lite speciell och fick aldrig riktigt vara med. Jag tittade ofta på honom på avstånd och tyckte så synd om honom, men jag gjorde aldrig någonting. Det var två tjejer som blev ganska ordentligt utfrysta av de andra tjejerna. Jag tyckte egentligen bra om båda två, men var själv så rädd att hamna än mer utanför att jag aldrig vågade säga emot då det snackades skit. Jag var inte alls speciellt modig tyvärr. Det är alldeles för få människor som är modiga nog att stampa med foten och säga ifrån då människor beter sig illa mot varandra, vilket är synd. Jag tror att om alla bara vågade vara lite, lite modigare och vågade se de som är ensamma, då skulle det plötsligt inte finnas lika många ensamma personer längre. När man själv är ensam och osynlig är det så väldigt svårt att våga gå fram och prata med någon, men om någon annan kommer fram och pratar med en kan det göra hela veckan ljusare.
Vad man dock kan göra om man är ensammast i världen och inte har en enda vän, det är att ta mod till sig att söka sig till nya forum. Ett ställe där ingen känner dig sedan innan, där ingen kan döma dig efter saker som hände för tusen år sedan och där du kanske kan våga släppa fram det Jag som finns inom dig, men som trycks undan i vanliga fall. Kanske prova på ett nytt fritidsintresse, eller hitta vänner över Internet? Det senaste är grymt underskattat och ses ner på av många, men av egen erfarenhet kan jag säga att man inte alls behöver vara konstig eller tragisk för att man har vänner över nätet. En av mina finaste vänner träffade jag först på nätet och sedan efter ett halvår eller så i "verkligheten". Det gick hur bra som helst, och om man är lite, eller mycket, blyg och osäker är detta ett bra knep för att våga ta kontakt med andra. Självklart ska man se upp och inte lämna ut alltför personliga uppgifter om sig själv, men de flesta på nätet är faktiskt helt normala personer och inga galningar som är ute efter att döda dig.
Det är den ena sortens ensamhet.
Den andra sorten, som jag nämnde i inledningen, drabbade mig lite senare i livet. De där två tjejerna, som var mina enda riktiga vänner i låg- och mellanstadiet hamnade båda i min klass i högstadiet. Tur var väl det, för annars hade jag nog försvunnit i litenhet, men väl där lyckades jag hämta kraft ifrån dem och ifrån mitt inre att ta kontakt med de nya klasskamraterna. Jag fick för första gången sedan dagis, eller kanske ännu tidigare, flera vänner och jag var väldigt ofta lycklig. För många är högstadiet en hemsk tid - för mig var det underbart. Det var dock någonting som störde idyllen: en naggande liten obehagskänsla som med åren blivit allt starkare. Känslan av att stå i ett rum full av människor som man tycker om, och som tycker om en tillbaka, men ändå är det som om ingen som ser eller hör hur man skriker och gråter. Tror man.
Denna typ av ensamhet kommer (tyvärr) inifrån. Jag kan nästan lova att det inte på riktigt är så att ingen av dina vänner ser dig. De ser dig med allra största säkerhet, precis som du ser dem. Men vad hjälper det, när man ligger hemma och stirrar i taket och har lite ont i magen för att man inte vet vem man skulle kunna ringa och prata med? Detta är en känsla som jag fortfarande tampas med, men jag har kommit en bra bit på väg, och därför tror jag att alla så småningom kan slå sönder den där känslan. Jag tror det handlar om att acceptera att vi alla i grund och botten är just ensamma, och att det inte är något fel med det. Inte alls, faktiskt.
Att vara ensam betyder i detta fall inte att inte ha några vänner, eller att inte riktigt bli sedd, utan det betyder att i slutändan beror allting i ditt liv enbart på dig. Få inte panik! Detta är en bra sak! Om man accepterar det, och accepterar sig själv, kommer man genast växa flera centimerer inombords. Det är du som styr ditt liv, inte de där tjejerna som skrattar bakom ryggen på dig. Det är du som bestämmer, det är du som känner allt det där som du känner. Detta är din verklighet. Jag lovar: att på allvar inse att det är man själv som är chef är viktigt, och otroligt stärkande. Att vara chef innebär att vara ensam där på toppen, och att kunna lita till sig själv. Man kan klara sig själv, och när man inser det och bestämmer sig för att sätta sig tillrätta i den bekväma chefsstolen, då känns det helt plötsligt inte lika svårt att kanske försöka ringa någon ändå. För då behöver man inte vara rädd för vad denna någon ska säga eller inte säga: det är trots allt man själv som styr! Om man inser sitt egenvärde så blir det genast inte lika otroligt att de där människorna, som man tycker om, tycker om en tillbaka och visst skulle lyssna om man sträckte ut en hand. Detta är en lång process, och jag själv är ännu mitt i den, men det är min tro att man kan komma närmare målet bit för bit, genom att stärka sin tro på sig själv samtidigt som man odlar sina vänskapsband och såklart är en lika god vän själv. Lyhördhet och ärlighet stärket varje relation och utrotar den där gnagande, otäcka känslan av ensamhet. Det kräver mod och styrka, men den finns inom dig. Det är jag helt säker på.
Jag nämnde i inledningen att de ofrivilliga sätten att vara ensam är hemska, för det finns ju också fullt frivilliga typer av ensamhet. Dessa ska jag bara beröra helt snabbt, och de tangerar det jag nyss skrev om. Att själv vilja vara ensam, att känna sig trygg i sin ensamhet och att njuta av sitt eget sällskap är en styrka. Det är också nyttigt och någonting som alla behöver öva på. När man känner en tillit till sig själv och trivs i sitt eget huvud kan ensamhet vara riktigt trivsamt. Jag trycker till exempel mest om att gå på stan och handla själv. Jag tycker om att ta promenader ensam, då jag bara hör mina egna fotsteg, ljudet av naturen och mina egna tankar. Jag tycker ibland om att sätta mig på ett fik ensam, med en kopp kaffe och en bok. Jag tycker om att ta mig för nya saker helt på egen hand, utan vänner som moraliskt stöd. I alla fall ibland och om jag väljer det själv. Det är skönt att kunna finna det tryggheten och självständigheten: det både stärker en och ger en de avbrott från tätt umgänge som ibland behövs för att sedan kunna komma tillbaka och med förnyad energi fortsätta odla sina vänskapsband. Det handlar om att göra sig bekväm i den där chefsstolen jag talade om.
Ofrivillig ensamhet är det hemskaste som finns. Det är som ett fängelse utan väggar, men som man ändå inte kan fly ifrån. Man känner sig så fruktansvärt liten och obetydlig att man tror att man närsomhelst kan försvinna helt. Och kanske skulle ingen ens märka det?
Men vet ni? Det vänder, jag lovar att det gör det!
Att göra slut: att dumpa och bli dumpad
Kärlek kan vara det finaste som finns. Tills det tar slut. Då gör kärlek mest ont och man önskar lite att det inte fanns. Ofta gäller detta oavsett om man dumpar eller dumpas, i alla fall efter ett längre förhållande.
När jag blev dumpad kunde jag inte äta, sova eller prata på hur länge som helst. Det var förfärligt. Det var som att vissa delar av mig var lokalbedövade, som att jag inte riktigt hängde samman. Jag hade ingen som helst kontakt med verkligheten, och beskrev det som att hjärtat var inlindat i bubbelplast. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna något alls. Men jag skrev. Långa, långa texter med lösryckta tankar. Och så tvingade jag mig själv att umgås med folk. Så småningom kom jag på rätt köl, och även om det fortfarande gjorde hemskt ont i hjärtat så kunde jag fungera igen. Det går över. Det gör det tillslut.
När jag dumpade min pojkvän hade vårt förhållande varit påväg utför länge. Jag hade bråkat med mig själv i flera veckor, diskuterat saken fram och tillbaka med min bästa vän, ältat varje liten fin sak och varje liten tråkig sak som hänt i vårt förhållande. I slutändan såg jag ändå ingen annan möjlighet och det var med en blandning av lättnad och vemod som jag fattade beslutet att göra slut. Jag trodde verkligen att han också väntade sig det, men när jag väl sade de där orden "Jag är inte kär i dig längre", blev reaktionen sjufalt värre än jag väntat mig. Det var förfärligt. Jag har nog aldrig gjort någon så ledsen i hela mitt liv. Och det är klart att man inte vill göra sin pojkvän, som man tycker så mycket om, men bara inte på det sättet längre, ledsen. Jag hade dålig samvete länge och mådde hemskt dåligt. Dessutom ångrade jag stundtals mitt beslut, för jag saknade närheten som ett förhållande innebär och hade tillfälligt glömt alla anledningar till att kärleken tagit slut. Men det gick över det också. Tids nog.
Råd och tankar till dig som blivit lämnad
1) Gråt!
Gråt, gråt, gråt, gråt! Få ut allt det där som gör ont och känns hemskt och orättvist och fel. Det är helt okej att
gråta, så gör det!
2) Skriv/skrik/skapa!
Om du inte har några tårar kvar, eller om du är trött på att gråta, så se till att få utlopp för alla dumma känslor
ändå! Gå ut i skogen och skrik allt vad du kan, skriv texter eller skapa på annat sätt. Eller slå sönder saker.
Så länge de inte är dyra och tillhör någon annan.
3) Träffa folk!
Detta är svårt. Helst vill man kanske ligga hemma, lyssna på "er låt" få repeat och aldrig resa sig igen. Men gör
det! Res dig! Låt dina vänner dra med dig ut på nya äventyr! Det blir lite lättare då.
4) Det går fler tåg...
Detta är ett förfärligt uttryck och självklar kan inte kärlekar liknas vid tåg egentligen. Men det är ändå lite sant.
Du kommer att bli kär igen, och du kommer att hitta någon som blir kär i dig och vill vara med bara just dig.
5) Du gjorde inget fel.
Ofta när någon gör slut, så beror det inte på att det är något fel på någon av parterna. Du är inte för dum
eller ful eller tråkig - det bara fungerade inte mellan just er. Det kan kännas himla orättvist och fel, men så är
det tyvärr ibland.
Råd och tankar till dig som vill göra slut/har gjort slut
1) Det är okej.
Ha inte dåligt samvete! Om du inte känner att du är kär längre och vill göra slut, gör det! Det kommer kanske
kännas hemskt att såra någon som du stått så nära, men det är värre att ljuga för er båda.
2) Du får också gråta!
Det är okej att gråta och sakna även om det var du som gjorde slut. Det är helt okej, så gråt för all del!
3) Blicka framåt!
Försök hålla dig undan från ditt ex ett tag! Även om ni har sagt att ni ska vara vänner, så försök leva som att
ni faktiskt har gjort slut. Det kommer kanske vara svårt för ditt ex, så du måste försöka sköta den biten.
4) Tillåt dig...
Tillåt dig att träffa någon ny! Tillåt dig att vara lycklig! Du ska inte ha dåligt samvete eller försöka straffa dig
själv för att det tog slut mellan dig och ditt ex. Sen kanske du inte behöver vifta med dina nya kärlekar i
ansiktet på exet, men det förstår du nog
När jag blev dumpad kunde jag inte äta, sova eller prata på hur länge som helst. Det var förfärligt. Det var som att vissa delar av mig var lokalbedövade, som att jag inte riktigt hängde samman. Jag hade ingen som helst kontakt med verkligheten, och beskrev det som att hjärtat var inlindat i bubbelplast. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna något alls. Men jag skrev. Långa, långa texter med lösryckta tankar. Och så tvingade jag mig själv att umgås med folk. Så småningom kom jag på rätt köl, och även om det fortfarande gjorde hemskt ont i hjärtat så kunde jag fungera igen. Det går över. Det gör det tillslut.
När jag dumpade min pojkvän hade vårt förhållande varit påväg utför länge. Jag hade bråkat med mig själv i flera veckor, diskuterat saken fram och tillbaka med min bästa vän, ältat varje liten fin sak och varje liten tråkig sak som hänt i vårt förhållande. I slutändan såg jag ändå ingen annan möjlighet och det var med en blandning av lättnad och vemod som jag fattade beslutet att göra slut. Jag trodde verkligen att han också väntade sig det, men när jag väl sade de där orden "Jag är inte kär i dig längre", blev reaktionen sjufalt värre än jag väntat mig. Det var förfärligt. Jag har nog aldrig gjort någon så ledsen i hela mitt liv. Och det är klart att man inte vill göra sin pojkvän, som man tycker så mycket om, men bara inte på det sättet längre, ledsen. Jag hade dålig samvete länge och mådde hemskt dåligt. Dessutom ångrade jag stundtals mitt beslut, för jag saknade närheten som ett förhållande innebär och hade tillfälligt glömt alla anledningar till att kärleken tagit slut. Men det gick över det också. Tids nog.
Råd och tankar till dig som blivit lämnad
1) Gråt!
Gråt, gråt, gråt, gråt! Få ut allt det där som gör ont och känns hemskt och orättvist och fel. Det är helt okej att
gråta, så gör det!
2) Skriv/skrik/skapa!
Om du inte har några tårar kvar, eller om du är trött på att gråta, så se till att få utlopp för alla dumma känslor
ändå! Gå ut i skogen och skrik allt vad du kan, skriv texter eller skapa på annat sätt. Eller slå sönder saker.
Så länge de inte är dyra och tillhör någon annan.
3) Träffa folk!
Detta är svårt. Helst vill man kanske ligga hemma, lyssna på "er låt" få repeat och aldrig resa sig igen. Men gör
det! Res dig! Låt dina vänner dra med dig ut på nya äventyr! Det blir lite lättare då.
4) Det går fler tåg...
Detta är ett förfärligt uttryck och självklar kan inte kärlekar liknas vid tåg egentligen. Men det är ändå lite sant.
Du kommer att bli kär igen, och du kommer att hitta någon som blir kär i dig och vill vara med bara just dig.
5) Du gjorde inget fel.
Ofta när någon gör slut, så beror det inte på att det är något fel på någon av parterna. Du är inte för dum
eller ful eller tråkig - det bara fungerade inte mellan just er. Det kan kännas himla orättvist och fel, men så är
det tyvärr ibland.
Råd och tankar till dig som vill göra slut/har gjort slut
1) Det är okej.
Ha inte dåligt samvete! Om du inte känner att du är kär längre och vill göra slut, gör det! Det kommer kanske
kännas hemskt att såra någon som du stått så nära, men det är värre att ljuga för er båda.
2) Du får också gråta!
Det är okej att gråta och sakna även om det var du som gjorde slut. Det är helt okej, så gråt för all del!
3) Blicka framåt!
Försök hålla dig undan från ditt ex ett tag! Även om ni har sagt att ni ska vara vänner, så försök leva som att
ni faktiskt har gjort slut. Det kommer kanske vara svårt för ditt ex, så du måste försöka sköta den biten.
4) Tillåt dig...
Tillåt dig att träffa någon ny! Tillåt dig att vara lycklig! Du ska inte ha dåligt samvete eller försöka straffa dig
själv för att det tog slut mellan dig och ditt ex. Sen kanske du inte behöver vifta med dina nya kärlekar i
ansiktet på exet, men det förstår du nog
Att hata sin kropp
När jag gick i högstadiet, och för första gången började bli medveten om min kropp, var det tusen fel på den. Kroppen alltså. Jag hatade hur finnig jag var, jag tyckte att jag hade för breda axlar, för korta ben och för små bröst. Jag hatade min kropp så mycket att jag blev alldeles ledsen i hjärtat och inte alls kände mig fin. Någonsin.
I början på gymnasiet började vänner till mig gå på dieter, träna massvis och annat som inte är så bra i överdriven mängd. Jag drogs med i detta och tyckte mig se överflödigt fett överallt på min fortfarande smala flickkropp. Jag slutade äta sötsaker. Jag slutade i princip äta. När jag tyckte att jag ätit för mycket straffade jag mig själv på en massa dumma sätt. Jag gick ner i vikt, men jag blev verkligen inte lyckligare av det. Jag såg fett överallt ändå, och var det inte det så var det finnar. Eller något annat som bara jag såg.
När jag åkte till Nya Zeeland gick jag upp mycket i vikt. Jag vägde nog lite för mycket när jag kom hem och jag hatade återigen min kropp så förfärligt mycket. Jag grät för att jag tyckte att jag var så tjock och ful.
Så onödigt! Jag har slutligen fått grepp om mig själv och vägrar gråta över hur jag ser ut längre. Och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Flickor och pojkar: NI ÄR VACKRA! Ni kanske har lite finnar, sneda tänder, kroppsdelar som är för stora eller för små, lite för mycket fett eller lite för lite... det spelar ingen roll! Det är alla egenheter i ert utseende som gör att just ni är vackra och unika.
Insidan är det som räknas mest, och så länge man känner sig glad, hälsosam och fri så blir man också vacker, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg. Inte när man står framför spegeln och räknar sina fel igen. Så låt bli det! När ni ser er själva i spegeln, sträck på er, le och tänk på allting som gör er till en bra och vacker person. Fokusera på saker som ni kanske ändå tycker litelite om med ert utseende. Jag vet att det är jättesvårt, men man måste försöka. Ju oftare man tänker att man är fin och bra, desto lättare blir det att tänka så i fortsättningen också. Och det är man ju. Det är alla.
Och en annan sak: ge varandra komplimanger!
I början på gymnasiet började vänner till mig gå på dieter, träna massvis och annat som inte är så bra i överdriven mängd. Jag drogs med i detta och tyckte mig se överflödigt fett överallt på min fortfarande smala flickkropp. Jag slutade äta sötsaker. Jag slutade i princip äta. När jag tyckte att jag ätit för mycket straffade jag mig själv på en massa dumma sätt. Jag gick ner i vikt, men jag blev verkligen inte lyckligare av det. Jag såg fett överallt ändå, och var det inte det så var det finnar. Eller något annat som bara jag såg.
När jag åkte till Nya Zeeland gick jag upp mycket i vikt. Jag vägde nog lite för mycket när jag kom hem och jag hatade återigen min kropp så förfärligt mycket. Jag grät för att jag tyckte att jag var så tjock och ful.
Så onödigt! Jag har slutligen fått grepp om mig själv och vägrar gråta över hur jag ser ut längre. Och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Flickor och pojkar: NI ÄR VACKRA! Ni kanske har lite finnar, sneda tänder, kroppsdelar som är för stora eller för små, lite för mycket fett eller lite för lite... det spelar ingen roll! Det är alla egenheter i ert utseende som gör att just ni är vackra och unika.
Insidan är det som räknas mest, och så länge man känner sig glad, hälsosam och fri så blir man också vacker, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg. Inte när man står framför spegeln och räknar sina fel igen. Så låt bli det! När ni ser er själva i spegeln, sträck på er, le och tänk på allting som gör er till en bra och vacker person. Fokusera på saker som ni kanske ändå tycker litelite om med ert utseende. Jag vet att det är jättesvårt, men man måste försöka. Ju oftare man tänker att man är fin och bra, desto lättare blir det att tänka så i fortsättningen också. Och det är man ju. Det är alla.
Och en annan sak: ge varandra komplimanger!
Att kugga en tenta
Jag har alltid varit duktig. Duktig i skolan, fått bra betyg, pluggat ordentligt och så. Mamma och pappa har aldrig behövt förmana mig (särskilt mycket) om att sköta mina studier: det har gått av sig självt.
Nu går jag på universitetet. Första terminen gick bra. Jag pluggade ordentligt, var uppmärksam på föreläsningarna and all that jazz. Andra terminen gick inte lika bra. Jag har haft en väldigt rolig vår, men på studiefronten har det varit allt annat än det jag är van vid. Jag har sovit på föreläsningrar, försummat obligatoriska moment, stuckit iväg på resor istället för att plugga till tentor... och således även kuggat. Två.
Första tentan var jag beredd på att kugga. Jag hade varit upptagen med annat och bara pluggat en halv dag innan. Jag skrev omtentan, som jag pluggade till tillsammans med två vänner, och det gick bra.
Andra tentan var jag också beredd på att kugga. Jag hade varit iväg och kommit hem sent på kvällen dagen innan tentan. Det är denna omtenta jag pluggar till nu.
Min poäng med detta är: jag lever ändå! Man kuggar tentor, sådant händer. Man ska inte låta det komma ivägen för ens driv eller glada humör. Det är inte roligt att tvingas sitta och plugga till en omtenta som alla ens kompisar klarade, medan de är ute i solen och hittar på mycket roligare saker, men det är ett nödvändigt ont.
Till dig som också kuggat tentor, eller till dig som är rädd att kugga en, här kommer några tankar:
1) Tappa inte modet!
- du är med största säkerhet inte "för dum" för att klara tentan. Du kanske hade andra omständigheter i ditt liv
just king denna tenta, som gjorde att du kuggade? Du kanske bara inte fann just detta ämne så väldigt
intressant? Du kanske bara just dessa veckor inte hittade den där motivationen? Det spelar ingen roll, du
kommer igen!
2) Gräm dig inte!
- när man en gång kuggat är det lika bra att acceptera faktum. Du kommer behöva göra en omtenta. So what?
Bit ihop och ta tag i det bara. Låtsas att det är det roligaste du gjort i år!
3) Ha en morot!
- se till att ha något att sikta mot! Små belöningar längs vägen, som en promenad i solskenet, ett (eller kanske
två) kapitel i en härlig bok, en kväll då du unnar dig att bara hänge med kompisar... ja, du fattar grejen.
(Gäller även för vanliga tentapluggare såklart, men än viktigare om man inte har några pluggkompisar)
4) Ha perspektiv!
- tentan är kuggad. Det suger. Men du lever fortfarande. Det är inte så farligt, och det gör dig inte till en sämre
människa. Du är samma härliga person som innan du kuggade. Bara med lite mindre fritid för tillfället ;)
5) Ibland är det värt det!
- jag var rätt lack på båda mina omtentor, men då tänkte jag på vad jag faktiskt gjort istället för att plugga till
ordinarie tentan, och så kändes det okej igen.
