Att förstå att vi inte förstår andra del 1
För närvarande är jag sjukskriven för utmattning, och det är så konstigt och går helt i klinch med min självbild vilket i sig går i klinch med att jag pluggar till läkare och har läst psykiatri och förstår det här med utmattning och därför tycker att det inte borde gå i klinch med min självbild. Men det gör det.
Folk runtomkring mig ser mig som positiv, glad, ambitiös, entusiastisk och duktig på att hålla många bollar i luften. Jag ser mig som ambitiös, munter, omtänksam, disciplinerad och entusiastisk. Att jag skulle vara ledsen, liten, orkeslös, självcentrerad och tappa bollar passar inte in. Förutom att det uppenbarligen gör det. För nu är jag sådan.Jag är trött och matt och trots att Göteborg bjuder på fantastiskt vårväder har jag inte varit utanför dörren sedan i tisdags.Jag orkar inte le och jag orkar inte lyssna på mina vänners problem. Jag är helt tom.
Vi har en tendens att inte tänka på andra (och ibland inte ens oss själva) som flerdimensionella. Vi applicerar de mest tydligt framträdande egenskaperna och tycker oss ha fått en fullständig bild av människan, och när andra sidor dyker upp blir vi alldeles överrumplade. Vi visar upp de egenskaper vi vill ska vara våra, och när andra sidor av oss kryper fram skäms vi. Så jag skäms, och alla runt mig är så överraskade att de inte riktigt vet vad de ska säga. Och vad säger man ens till någon som fortfarande försöker hålla uppe sina utvalda egenskaper mot världen, trots att misslyckandet är uppenbart?
Jag har nog aldrig känt mig sähär ensam, och fått såhär mycket stöd, samtidigt förut i mitt liv.
Detta är såklart jobbigt, men också lite lustigt, för allt det jag känner nu resonerar väldigt väl med de två senaste böckerna jag läst. Eller så läser jag dem så för att jag känner såhär. Det spelar egetligen ingen roll, för böcker tillhör den som läser dem och det är vad jag tar med mig från dem som är viktigt för mig. Låt mig återkomma till dem i ett eget inlägg.
Kommentarer
Trackback
