När allt inte går som man hoppas

Jag är med på scen i ett studentspex. Som scengångare är det ditt jobb att skådespela, dansa och sjunga till förmån för publikens skrattmuskler. Jag var med på scen förra året också och fick då en roll jag inte alls trivdes med, och inte en enda sång som kändes kul eller bra. Jag fick inte heller något solo, vilket är en stor ära och ett erkännande från manusförfattarna. Nåväl, jag gjorde det bästa av situationen och tröstade mig med att jag ju skulle stå på scen ett år till och få en till chans.

I söndags släpptes manus.

Jag har en roll med mycket scentid, och jag tror att jag kan göra något bra och roligt av den, kanske. Men jag fick inte heller denna gång något solo. Som en person, vars främsta scentalang är sången, tar jag faktiskt väldigt hårt på detta. Hårdare än jag vill erkänna för någopn i spexet. FÖrst tänkte jag att det ändå kändes okej, men ju mer tankarna kring föreställningen har farit runt i huvudet på mig, desto bittrare och ledsnare har jag blivit över detta.

Jag hade nog bittrat sönder totalt om inte den nyaste författaren (som inte var med på min audition) hade kommit fram till mig efter manussläpp och sadt att mitt gyckel dagen innan (då jag sjöng min auditionsång) hade varit jättebra, och att hon hade skällt på de andra författarna för att de inte givit mig något solo.

Men ändå. Ibland är man totalt bitter, besviken och ledsen. Det enda man då kan göra är att försöka låta bli att gräva ner sig i de bittra tankarna, skaka av sig det och tänka på saker som är positiva i sammanhanget. De finns oftast där, även om de ibland är svåra att se.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0