Ett halvfullt glas

Den första tiden målade jag väggarna, listerna, fönsterkarmarna och köksluckorna. Men sen då? Jag passade in hyresgästs hund, vilket var ett bra vsepskäl för att inte få särskilt mycket gjort eftersom jag behövde vara en timme hemifrån mitt på dagen, vara där i någon timme och sedan ta mig hem. Det tog ju minst tre timmar. Exkluderat all tid jag fönstershoppade eller faktiskt shoppade på väg hem igen.

 

Sedan en helg där ena dagen fylldes av jubileumsfirande och glädje, och andra dagen drunknade i sömnbristinducerad ineffektivitet.

 

Jag har försökt packa upp några av alla de flyttlådor som fortfarande står överallt i lägenheten. Möjligheterna begränsas av att vi inte har några bokhyllor... och att ett av rummen fortfarande inte är tapetserat. Jag har försökt titta på tapeter för både det rummet och för en eventuell fondvägg i köket, men hela tiden glömt att kolla med min sambo var han vill ha. Jag har glömt att svara på min mailkompis mail (jag tog en paus i att skriva det här på att faktiskt skriva till henne innan jag glömmer det igen). Jag har lappat mina "hammafixarbyxor". Jag har gjort en del "scrapbooking", som inte är riktig, facy, artistisk scrapbooking utan bara jag som klistrar in saker i en anteckningsbok. 

 

Jag har också beställt kläder till min sambo, för att se hur bra jag skulle lyckas med att köpa grejer han (och jag) gillar. Jag lyckades bra och känner mig mycket nöjd med detta. Nu ska han göra samma för mig så småningom, det blir spännande att se vad han väljer att klä mig i.

 

Jag har inte skrivit, som jag hade tänkt, på den bok jag har bitar av i huvudet. Jag har inte övat på att spela saxofon. Jag har inte tränat. Jag har inte fått ordning här hemma.

 

Det är så mycket jag skulle vilja fixa här, men som liksom inte blir av. Jag orkar inte. Ingenting blir gjort. Allt får bara stå. Och nu har vi bott här i två månader. Två månader är väl ingenting i oceanen av tid som finns framför och bakom oss, och på båda sidorna om oss och under oss också. Två månader är ingenting. Men två månader är också allt jag ahr just nu. Två månader är hela tiden vi för närvarande har bott här. Så det är hela världshistprien av den här världen som vi delar. Fast det där är väl ett orimligt sätt att resonera förstås. Jag lyssnade precis på en "självhjälpsbok" som handlade om att man inte ska oroa sig eller bry sig så himla mycket om allt hela tiden. Jag borde kanske lyssna på den igen. Jag skulle ha den på repeat i mina öron. Då kanske jag kan bli påmind om att det är jag själv som väljer att se detta som ett misslyckande.

 

En sak jag tänkte på häromdagen är det här med ideal. Skönhetsideal. Framgångsideal. Personlighetsideal. Livsideal. Skönhetsideal känns som det mest uppmärksammade, och alla vet det. Alla vet att i princip varenda bild i nästan varenda tidning är photoshoppad. Vi vet att alla människor har lite ringar under ögonen, någon ojämnhet i hyn, "generande" hårväxt (vad fan betyder ens det och vem bestämmer att den är generande?), och att mellanrummet mellan modellens lår förmodligen har ökats åtminstone en liten aning med redigeringens hjälp. På instagram läggs filter på selfies för att ögonen ska se klarare ut, skuggan under kindbenen framträda lit tydligare, håret få lite mer lyster. Till och med solnedgångar, utsikter över städer, måltider, böcker och husdjur förbättras med ett filter och lite mistrande med skärpa och högdagrar. Men sen finns de där andra filtren, överallt på sociala medier. De som inte läggs på foton, utan på statusuppdateringar och blogginlägg. De som filtrerar bort allt som är ointressant, grått, halvt misslyckat eller livskrisigt. Allt vi får se är de perfekta ögonblicken, som gärna förstärks med fler superlativ än de egentligen förtjänar. Vi ser bara hur alla runt oss har så jävla trevligt, är lyckliga, lyckade och lever spännande jävla liv. Ingen gör en statusuppdatering om att de inte tömde diskmaskinen idag heller eller att de i hemlighet misstänker att deras vänner tycker att de är jobbiga. Ingen skriver "var det här allt?" om livet. Ingen berättar att de bara suttit i soffan hela dagen, scrollat på telefonen, tittat på gamla youtubeklipp utan att ens riktigt veta varför. Inte ens de "relaterbara" och "verklighetsförankrade" kändisarna delar med sig av känslan av att majloriteten av livet är transportsträcka och ganska tråkigt. Så det känns om att man gör något fel när det är så man känner. "Varför är inte mitt liv så spännande/roligt/kärleksfullt/lyckat/skimrande som alla andras? Varför är jag helt värdelös och ointressant och oproduktiv? Det måste vara något fel på mig!" - vi vet egentligen att folk bara visar valda delar av sitt liv, men vi fattar inte det ändå. Kanske vill vi inte fatta. Att detta är "allt" det är.

 

Jag har ingen hoppingivande slutkläm. Detta är allt det är.