Ett halvfullt glas

Mina föräldrar är underbara. Jag älskar dem så otroligt mycket.

Mamma är en träningsgalning, som alltid trollar med knäna för att få fram mer tid än hon egentligen har för att kunna hjälpa mig och mina syskon med allt möjligt. Mina vänner kallar henne en MILF, haha! Hon är en fantastisk kvinna, och jag beundrar henne så mycket. Hon är snäll och omtänksam, smart och rolig och, ja, snygg.

Det är klart att hon har dåliga sidor också dock. Det har ju alla. Hon har en förmåga att stressa upp sig i onödan ibland, och att älta saker lite för mycket. Men det gör ingenting, jag älskar henne ändå.

Pappa är en genomsnäll, spexig och rolig virrpanna. Jag är så stolt över honom. Han är intelligent och en framgångsrik forskare, han har svart bälte i kyuku-shin, han är väldigt musikalisk... dessutom kan jag alltid prata med honom om allting, och han pratar med mig om mycket. Vi är lika varandra på många sätt, och har ett så himla bra utbyte av varandra.

Sen är han mer än nådigt disträ, lite skrytsam ibland och aningen långsint. Men sånt får man ta.

De är läkare båda två, och träffades så de båda var engagerade inom studentföreningarna under utbildningen. Då hade bådra andra partners, men som tur är för mig föll de för varandra ändå, och dumpade dem. De gifte sig ungefär nio månader innan jag föddes och har sedan dess fått två barn till, byggt ett hus och dessutom doktorerat båda två. Ja, jag är som sagt stolt över dem. Och tacksam gentemot dem. Och så älskar jag dem, av hela mitt hjärta.