Vad är kärlek?
Kärlek enligt SAOL: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Tänk dig (fast det förmodligen är omöjligt) att du aldrig någonsin känt kärlek till någon. Skulle förklaringen ovan vara nog för att förstå kärleken: denna allt överskuggande, mäktiga, farliga, viktiga och helt underbara känsla? Knappast. Visst, kärleken resulterar i de där enkla punkterna, men också så mycket mer. Och framförallt säger det ingenting om själva känsloupplevelsen - att vara kär eller att älska någon.
Alla olika sorters kärlek.
Jag älskar min mamma, jag älskar mina vänner, jag älskar lajv och jag älskade min pojkvän. Jag känner kärlek inför alla, men det är inte samma känsla, utan variationer på ett tema. Det finns dock några gemensamma nämnare, som kanske då skulle kunna ses som Kärlekens Grundval: det är en starkt positiv känsla av glädje och tacksamhet över att de finns i mitt liv.
Att älska saker och fenomen - icke-levande ting - är förstås vitt skilt från att älska en person. Jag använder ändå orden "älska" och "kärlek" i samband med vissa saker. För att de för mig är en så stor källa till glädje och, i vissa fall, trygghet. Det kan ofta vara saker som är förknippade med personer jag älskar, eller saker som har påverkat mig och mitt liv på ett sätt som betyder mycket för mig. I vissa fall kan det också vara saker som bara ger mig en känsla av inre frid, för att det är saker jag känner att jag är duktig på, trivs med eller har kontroll över. Det är saker jag älskar. Där skapas en kärlek till ting.
Att älska familjemedlemmar och släkt är något väldigt speciellt. Jag har särskilt under den senaste tiden börjat fascineras väldigt mycket av vår relation till syskon, och syskonkärlek. Det är en på sätt och vis ovillkorlig kärlek och lojalitet: en känsla av samhörighet och förståelse som man inte finner någon annanstans. I alla fall är det så för mig, med mina syskon. När jag ser hur andra syskonrelationer ser ut kan jag avundas dem, för att de umgås så mycket med sina syskon och verkligen är bästa vänner. Den relationen har inte jag till mina bröder. Men ändå. Det finns en känsla av osviklig tillgivenhet till dem. En känsla som inte mattas trots att vi bråkar, trots alla saker vi irriterar oss på hos varandra, trots att vi inte träffas så ofta nu när jag har flyttat hemifrån. Bara vetskapen om att de finns, och att jag när som helst kan frammana deras röster i mitt huvud och deras ansikten på min näthinna gör mig glad och får mig att känna mig alldeles varm inombords. Och allt detta är sprunget ur att vi har vuxit upp tillsammans, och råkar dela en stor del av vårt genom. Det är ju faktiskt ganska häftigt.
Kärleken till mina föräldrar är snarlik, men inte helt. Bland känslorna för dem finns det också så mycket tacksamhet inblandad. Tacksamhet för allt de gör, och för att jag vet att jag alltid kan lita på och räkna med dem. Tacksamhet för all kärlek de i sin tur ger mig, och för allting de offrar för min skull. Tacksamhet, ja, och trygghet, tillit och respekt. Kärleken till ens barn vet jag ingenting om, eftersom jag själv inte har några barn. De jag känner som är föräldrar säger att kärleken till barnet inte går att beskriva, och det får vi helt enkelt nöja oss med. Och förhoppningsvis glädja oss åt att själva vara eller ha varit älskade på det viset av våra egna föräldrar.
Mina vänner älskar jag också. Enligt Platon är kärlek utan fysisk attraktion (platonisk/platonsk kärlek) den högsta varianten av kärlek, då den befinner sig på ett idémässigt plan. Här finns det ingen automatisk lojalitet tack vare blodsband eller ett långt gemensamt förflutet (i alla fall inte alltid), utan det är en känsla som vuxit fram ändå. Vännerna är din egenvalda familj - människor du träffat, vuxit med och haft ett utbyte av på olika sätt. Jag älskar mina vänner, för att de gör mig glad. De får mig att må bra, att känna mig uppskattad, att skratta, att lära mig nya saker om mig själv och om världen. De ger mig en känsla av tillhörighet och av att aldrig vara helt ensam. Och jag vill verkligen ge dem samma sak. Jag vill verkligen att de ska veta hur mycket jag uppskattar dem, och att jag alltid finns där.
Kärleken till en partner.
Det där med att vara kär då. Kärleken till Den Där specifika personen, som man (ofta, men inte nödvändigtvis) också hemskt gärna vill pussa och krama på, som man vill kalla sin och kanske förena sig med för resten av livet. Den där typen av kärlek som oftast är den som åsyftas då ordet används… hur är det egentligen? Går det att förklara?
Jag själv är en person som alltid hade lätt för att bli kär. Samtidigt har jag en kompis som aldrig har varit kär. Så är det bara, vi är olika på det viset. När jag och hon pratade om kärlek för några år sedan sade hon: ”Jag har aldrig varit kär… eller, jag vet inte. Kanske har jag det, men jag har målat upp en bild av att kärlek ska vara något helt annat. Något himlastormande och fantastiskt”. Jag, som då var tillsammans med en kille, tittade ut genom fönstret och dröjde lite med svaret. ”Jag vet inte riktigt…” sade jag tillslut. ”I början var jag förälskad i Fredrik, och det var kanske himlastormande. Jag kunde knappt tänka på annat än honom, och bara han såg på mig hoppade hjärtat till. Pratade han med mig skrev jag om det i min dagbok, och när vi sågs ensamma första gången ska vi inte ens tala om… men nu känner jag inte så längre”.
Jag var fortfarande kär i min pojkvän, men vi hade varit tillsammans i några år vid det laget. Han fanns ständigt i mina tankar, men inte som den fixering det hade varit när jag först blev förälskad i honom. Mycket jag gjorde, gjorde jag med honom i åtanke, och mycket jag inte gjorde, avstod jag enbart för hans skull. Han var en del av mitt liv, men på ett så självklart sätt att det inte alls var himlastormande och dramatiskt längre. ”Men det är fortfarande fantastiskt”, sade jag och log lite grann. Men det där är ju så otroligt individuellt. Vissa har aldrig den där inledande, dramatiska känslan, och vissa behåller den mycket längre än jag gjorde. Man kan inte, som med vissa sjukdomar, följa en lista kriterier och säga att ”om du uppfyller fem av åtta kriterier, är du med största sannolikhet kär”. Det är en känsla, helt enkelt. En känsla som man så småningom blir medveten om.
När jag började fundera på vad kärlek egentligen är bestämde jag mig för att fråga folk jag känner för att se vad de hade för tankar kring det. Ett genomgående tema var att kärlek innebär glädjen man känner, tryggheten och känslan av ömhet och omtanke gentemot personen ifråga. Egentligen borde jag citera alla svaren, för sättet vissa formulerade sig på var så fint att bara det ringade in känslan perfekt. Jag skulle dock inte riktigt kunna välja, så istället väljer jag att behålla dessa svar för mig själv. Jag rekommenderar däremot verkligen att fråga folk i sin omgivning vad kärlek är - det genererar både väntade och oväntade svar och de kommer med största säkerhet lysa upp dagen. En kille sade dock en sak som jag verkligen känner att jag måste dela med mig av. Han sade att ”Kärlek är känslan av att allt i världen kan gå om intet, så länge just en viss person klarar sig”. Och jag blev helt förstummad en liten stund (vilket inte vill säga lite när det gäller mig).
Den där kompromisslösa, starka känslan av att föremålet för kärleken är det viktigaste som finns - att man inte kan klara sig utan personen, och att man skulle kunna göra vad som helst för att göra Henne eller Honom lycklig och för att få vara nära - är kanske det som verkligen ringar in känslan. Trots att vissa kanske tycker att det låter dramatiskt i överkant. Jag är en hopplös romantiker, så det kan inte hjälpas att mitt hjärta klappade till lite extra när min vän sade det där. Om vi då snabbt återgår till den här textens allra första stycke, och återigen läser Svenska Akademins beskrivning av kärlek, så märker vi att det är snubblande nära vad jag nyss skrev. Kanske går denna Känslornas Känsla trots allt att sammanfatta på tre rader? Nej, det ska vi väl inte tro. För min del handlar det också mycket om trygghet, vilket vi har märkt när jag försökt bena ut varför jag älskar olika individer i mitt liv. För någon annan saknas i den där beskrivningen kanske någon annan viktig ingrediens i känslan av kärlek.
Det som verkligen gör kärleken så speciell är vad den kan få oss att tänka, känna och göra… och vad dess påverkan på oss kan skapa och förstöra. Och det där är faktiskt helt individuellt. Egentligen är det nog det som är det mest fantastiska med kärleken: att den kan te sig så olika, men ändå ha så stor inverkan på alla människor i världen. Just därför är det förmodligen helt omöjligt, och meningslöst, att öda ord på att förklara något som ändå aldrig kan beskrivas med annat än en kärlekshandling.
