Ett halvfullt glas

Jag tänkte att jag skulle komma igång med att blogga igen. Mest för att jag tycker det är kul. Jag tänkte, i samma veve, att jag skulle vilja börja dokumentera vilka böcker jag läser, och vad jag tycker om dem. Jag jobbar nämligen på att börja läsa igen, eftersom det är något jag varit rätt kass på sen... ja, sen jag började på universitetet för fem(!) år sedan. Dessa två tankar var ju ytterst kompatibla - tänka sig!

 

Jag hade för några år sedan ett nyårslöfte att jag skulle läsa tolv böcker på ett år. Det är ju typ ingewnting, men jag lyckades ändå inte uppfylla det. Nu har jag bestämt att jag ska läsa tolv böcker DETTA kalenderår istället. Eftersom det redan är juli, och jag har mycket annat för mig, får vi se hur detta går. Vi hoppas på det bästa helt enkelt.

 

Jag följer Sandra Beijers blogg Niotillfem och tycker om sättet hon skriver, så jag var väldigt förväntansfull när jag började läsa denna bok. Kanske hade jag lite för höga förväntningar. Boken var förstås väldigt fin och så, och väldigt "niotillfemmig" i hur den porträtterade det att vara tonåring, hjärtbultande kär, ångestfylld och gå runt med känslan av att vänta på någonting. Det var bara det att... jag kände det som om jag var för gammal för den här boken. Jag kunde på sätt och vis relatera till karaktärerna, eftersom jag ju varit tonåring och känt tusen känslor samtidigt och klottrat dagböcker fulla av tankar på killar och allt det där, men boken fick mig inte att känna eller tänka något nytt. Och det är en sak jag verkligen verkligen vill få ut av de böcker jag läser. Så den var helt okej, men inte mer, i mina ögon. Tyvärr. Jag kommer emellertid ändå läsa hennes nästa bok, om/när det kommer en sådan.

 

 

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
Denna bok var en förtjusande liten sak. Jag läste den två gånger samma eftermiddag. Fantastiskt fin och sorgsen berättelse om hur det kan kännas att vara ensam, eller kanske snarare hur det kan kännas att leva. Som en liten dikt eller idé till sångtext per sida ungefär. Finns inte så mycket mer att säga. Läs den!

Äcklet av Jean-Paul Sartre
Ärligt talat köpte jag mest denna bok för att den var så himla vacker. Sedan har jag också en tanke om att jag nog borde allmänbilda mig och läsa mer av "stora" tänkare och författare, och Satrte kvalar nog in i den ligan. Hursomhelst. Jag blev väldigt positivt överraskad av innehållet. Det är otroligt vackert skriven bok. Den beskriver, i dagboksform, världen ur ögonen på en deprimerad och ångestfylld man och förklarar genom detta grunderna till existensialismen. Äcklet är definitivt en bok som kan läsas på (minst) två olika sätt, beroende på inställning och sinnesstämning. Jag skulle verkligen rekommendera den här boken, men kanske avråda de som själva lider av depression eller svår existensiell ångest från att läsa den. Det var en fascinerande, om än stundvis (emotionellt) tung, läsupplevelse, som definitivt gav mig lust att läsa fler böcker av den här typen.

 

 

Haruki Murakami kan vara min favoritförfattare, och jag var därför väldigt pepp på att läsa denna bok, som är den senaste som kommit ut i Sverige. För den som är bekant med Murakamis tidigare verk kan sägas att denna bok är mer åt det lyriska Norwegian Wood-håller och mindre åt det surrealistiska Kafta på Stranden-hållet.

 

Detta är en tunn liten sak, som förmodligen skulle ha gjort sig bäst som sträckläsning. Det skulle ha understrukit hur vackert de återberättade minnena hakar i varandra då läsaren nästan obemärkt förflyttas fram och tillbaka i tid och rum. Jag klarade inte riktigt av att läsa den utan uppehåll på grund av att jag jobbade samtidigt som jag läste, men jag njöt ändå fullt ut av den. Jag skulle vilja beskriva boken som en självbiografi, även om den då och då gränsar till novell. Läsaren tas på en resa över kontinenter och årtionden, fram och tillbaka, från ämne till ämne. Kort sagt är boken ett i det närmaste perfekt porträtt av hur en person tänker tillbaka på sitt liv och assoccierar fritt. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att kalla boken för smått genialisk. En av de bästa läsupplevelser jag haft på mycket, mycket länge.

 

 

Eleanor & Park handlar om två missanpassade tonåringar som möts och blir kära. Men detta är inte vilken kärlekshistoria som helst. Eller, snarare, den är nästan precis som vilken kärlekshistoria som helst, och det är det som gör den så speciell i sin genre. Jag läste ut denna underbara bok igår och har inte riktigt smält den ännu. Men alltså. Gud. Den fick mig att tänka på alla gånger jag varit kär, och den fick mig att bli förälskad igen: i livet, i kärleken, i den här boken och kanske också i en specifik person.