Ett halvfullt glas

Den oinvigde kan nu med rätta ifrågasätta varför jag inte tyckte att sex böcker samtidigt var nog, och kan kanske också fråga sig varför jag lägger tid på att läsa om en bok,när det finns så mycket böcker jag ännu inte upplevt. Såhär ligger det till:

En av mina absoluta favoritböcker är Gregorius av Bengt Olsson. Jag rekommenderar den till alla som orkar lyssna. En förutsättning för att kunna uppskatta Gregorius är dock att ha läst Doktor Glas först. När jag så för ett tag sedan pratade om böcker med en person jag tycker om uppmanade jag därför honom att läsa dessa två. Han ville gärna, men fann inte riktigt orken. Eftersom jag vill att alla människor ska ta del av Gregorius föreslog jag att jag skulle läsa högt för honom. Han nappade och igår började jag därför läsa Doktor Glas högt för honom över telefon.

Jag har inte läst en längre text högt sedan jag var barnflicka i Nya Zeeland, så jag visste inte alls hur det skulle fungera. Efter första lässessionen kan jag konstatera att det är mysigt att läsa högt för någon annan, men också svårt. För att inte staka sig eller betona saker fel måste man läsa i förväg lite, samtidigt som munnen säger det som står någon mening tidigare i texten. Att göra texten någorlunda intressant för den som lyssnar, med hjälp av exempelvis tonfall och konstpauser, är inte heller det lättaste. Men en rolig ny utmaning helt klart! Jag hoppas att det blir något vi fortsätter med.