Love, oh, love

Kom hem från senaste lajvet i måndags kväll, åkte på tisdagen ner till Lund för att se Djingis Kahn, och är nu tillbaka hemma. Full av ord, kärlek och glada tankar som måste yppas, ännu en gång.

För det första: Jag. Älskar. Lajv. !. !. !. Jag älskar människorna jag träffat genom det, jag älskar att bo ute i skogen (när det är bra väder, och det var det!), jag älskar att låtsas vara någon annan och kunna ljuga folk rätt upp i ansiktet för att man får. Jag älskar sena nätter med orchvrål, stridshorn och klara stjärnhimlar, älskar att gå över ängen i solen och se andra människor i medeltida kläder pyssla med sitt, älskar att somna och vakna i tält, älskar, älskar, älskar lajv!

Att de personer jag i vår åkte med är helt underbara är ju inte heller ett minus precis. Kaj, Oscar, Danne och Micke har jag ju träffat rätt mycket innan, men Alex och Kim var nya för mig. Jag var nervös innan, och första dagen kändes det inte alls bra... men sen släppte min influensa med tillhörande feber och allt blev (överraskande nog) mycket lättare. Kim var jättego, och grabbarna är så härligt knäppa att man inte kan bli annat än lycklig. Alla verkade också trivas med att ha med mig, och det gjorde mig såklart glad. Kim sade uppriktigt at hon varit skeptisk till att ha med mig, då hon inte träffat mig innan och inte visste vad jag var för en, men att hon svängt runt helt nu för jag "är ju snäll", haha! Oscar sade att det verkligen lyfte att ha med mig, och Kaj sade uttryckligen att det var underbart att ha med mig. Bekräftelse i stora lass ^^ Så ja, offandet har varit helt underbart, även om der såklart finns stunder då man blir irriterad.

Spelet då... för det första: ritualen där jag och Tra gästrollande som havsknytten. Jag... åååh, jag finner inte ord! All den kärlek vi/hk överröstes med, och det intensiva spel Klipp/Ronja bjöd på där i mörkret på beghällen, medan alla andra slöt upp runt oss och jag kunde höra folk nynna havsknyttssången utan ord... åh, åh, åh! <3 Sjukt fint. Sen att folk grät floder på offen pga havsknytten, och hela upplevelsen, var bara för fint för ord.

Att spela Emina Borgcrantz - en hård, hånfull, intelligent och lätt traumatiserad ung kvinna - var något nytt. De stunder jag faktiskt fick spela var fantastiskt roliga. Särskilt att spela mot Oscars roll Iziil var sjukt kul. De hade så många meningsskiljaktigheter, och han lyckades verkligen trycka på rätt knappar för att pressa fram det mest intressanta med den karaktär jag skapat. De in-moment vi hade var otroligt intensiva och häftiga. Och fasen vad fint det var när vi stått och munhuggts på ett rätt fientligt sätt sjukt länge, och så kommer Micke, Danne och Kaj och är allmänt dumma i huvudet och avbryter vårt spel (fast på ett kul sätt så det gjorde inte så mycket). Så tittar jag och Ockis på varandra, går off och ger varandra en varm kram. Sjukt fint. Och att föra en öppen och lätt kaxig dialog med Aziz och få honom att utveckla lite tankar, att i princip tävla med Eldrimmer om vem som kan vara trevligast fast man är otrevlig, att snacka med Astaret på ett orätt sätt... och att möta Varanai och Solt ur Maheva'jin och bete sig riktigt obehagligt mot dem, och tycka på knappar jag off vet har effekt, men ultimat visa mig vara en person de faktiskt kan få hjälp av.

Det var väldigt tråkigt att Aziz blev dödad sista kvällen. Särskilt med tanke på att det skedde på ett sätt som inte känns helt okej. Jag hoppas att arr skärper till sig och låter honom överleva, för jag älskar karaktären och tycker att den fortfarande ahr ett och annat att ge kampanjen. Jag skulle gärna spela Emina igen, men det vore inte lika roligt om Aziz var död. Jag är också bitter över att min attacksnittning av demonen Vultus inte gick igenom. Men vänta bara, om hon och jag båda kommer nästa lajv, då jävlar...!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0