Check och bock!
Idag har jag en sån där magisk Blondinbelladag. Jag känner mig som en supermänniska, och skulle nästan kunna drista mig att hävda att jag är mer effektiv än Viagra. Fast inte på det sättet. Idag är helt enkelt en sån där dag då man vaknar i tid, äter frukost på gott humör, kommer iväg till skolan utan att behöva springa dit, väl i skolan går seminariet man skulle på över förväntan, etc. En dag med flyt!
Sådana dagar blir man ju såklart också pepp och effektiv, så idag har jag fixat en massa saker jag skjutit på i evigheter. Nu tänkte jag fortsätta med det i någon timme för att sedan avnjuta ett välförtjänt trevligt telefonsamtal med en kompis som jag saknar.
Mitt mål är att kunna sätta ytterligare fem bockar på min "Att göra"-lista innan kvällen är till ända. För det är det som är så bra med sådana listor. Att liksom lite triumferande kunna sätta en bock bakom minsta lilla punkt och känna sig sjukt nöjd med sig själv.
Sådana dagar blir man ju såklart också pepp och effektiv, så idag har jag fixat en massa saker jag skjutit på i evigheter. Nu tänkte jag fortsätta med det i någon timme för att sedan avnjuta ett välförtjänt trevligt telefonsamtal med en kompis som jag saknar.
Mitt mål är att kunna sätta ytterligare fem bockar på min "Att göra"-lista innan kvällen är till ända. För det är det som är så bra med sådana listor. Att liksom lite triumferande kunna sätta en bock bakom minsta lilla punkt och känna sig sjukt nöjd med sig själv.
En så himla viktig kommentar!
Jag skriver väldigt sällan här, och får ännu mer sällan kommentarer. Men just nyss när jag loggade in (och tänkte skriva ett inlägg om hur underbart livet är för att jag har fina vänner och älskar när det blåser, och att jag har köpt te med polkagrissmak och nya Magic-kort) såg jag att jag hade fått en kommentar på det här inlägget. Och jag blev bara så tokigt glad. För att jag har påverkat någon annans sätt att se på en händelse i sitt liv, i alla fall lite grann.
Det är sånt som får mig att vilja blogga oftare... som om det faktiskt skulle hända.
Det är sånt som får mig att vilja blogga oftare... som om det faktiskt skulle hända.
Upp och ner, och upp-och-ner
Jag använde ett Oxford/Harvard-komma i rubriken. Känn er informerade, om ni inte kände till detta kommateringsbegrepp innan (jag gjorde inte det, jag kollade upp det på Wikipedia idag, istället för att göra andra saker, men den grejen kommer vi till snart...).
Okej, så idag hade jag tänkt göra två saker som är viktiga för mig och som jag igår kände mig väldig peppad för, nämligen plugga en massa och fixa saker i lägenheten (något jag väldigt gärna hade velat för att göra min sambo, som är bortrest, glad). Vad har jag gjort idag? Legat i min säng, ätit lite glass, kollat på en massa Youtube-videor och Wikipediat "Oxford-komman". "Vadan denna inaktivitet?", blir då den omedelbara frågeställningen. Jo, nu ska ni få höra:
Igår var jag på kårhuset där vi firade låtsasnyår. Det var supertrevligt, jag hade jättekul med mina vänner där och var superglad. När de skulle skjuta fyrverkerier drog jag två kompisar upp och satte oss på kårhusets tak för att se dem så bra som möjligt. Jag fastnade sedan på övervåningen av kårhuset och hängde med dessa vänner, och missade när mitt andra kompisgäng drog iväg på en efterfest. Ingen big deal, jag drog hem när jag kände för det och satte just nyckeln i dörren hemma när min telefon ringer och det är min bästa tjejkompis i detta gäng. Jag svarar och hör att hon gråter.
Det visade sig att på efterfesten jag inte följde med på (som tur var!) hade en hel mängd kärleksdrama utspelats, och resultatet var nu att två tjejer var jätteledsna, arga och besvikna... och att en av dem numera hatar mig. Hon är ingen jättenära vän, men det är ju skittråkigt att höra ändå såklart. Särskilt som jag vet att jag förtjänar hennes ilska. Kort och gott gick jag och lade mig och kände mig riktigt illa till mods. Jag vaknade likadan och har inte känt för att göra något alls idag. Jag har bara varit trött och bitter.
Så ja, livet suger ibland, men återigen... dessa vänner. Underbara, underbara vänner, som hör av sig medvetna eller icke-medvetna om att jag inte är på topp. Som bryr sig, som tycker om mig och vill hänga med mig, Även om jag inte riktigt är på humör så är det så himla värmande.
Vi får se hur den här sociala situationen utvecklas, det kommer bli väldigt intressant och säkert jobbigt. Men jag vet att det kommer lösa sig. Och jag kommer överleva.
Jag vet också att det senaste har det mest hamnat inlägg i "Molniga dagar"-kategorin på den här bloggen, och det är ju lite trist, men så är det ibland. Jag är faktiskt sjukt glad just nu egentligen, och känner mig inspirerad och peppad och allt det där. Men jag är upptagen med att njuta av det och glömmer bort att skriva om det. Kanske kommer det ett mer peppigt inlägg en annan dag, ganska snart.
Okej, så idag hade jag tänkt göra två saker som är viktiga för mig och som jag igår kände mig väldig peppad för, nämligen plugga en massa och fixa saker i lägenheten (något jag väldigt gärna hade velat för att göra min sambo, som är bortrest, glad). Vad har jag gjort idag? Legat i min säng, ätit lite glass, kollat på en massa Youtube-videor och Wikipediat "Oxford-komman". "Vadan denna inaktivitet?", blir då den omedelbara frågeställningen. Jo, nu ska ni få höra:
Igår var jag på kårhuset där vi firade låtsasnyår. Det var supertrevligt, jag hade jättekul med mina vänner där och var superglad. När de skulle skjuta fyrverkerier drog jag två kompisar upp och satte oss på kårhusets tak för att se dem så bra som möjligt. Jag fastnade sedan på övervåningen av kårhuset och hängde med dessa vänner, och missade när mitt andra kompisgäng drog iväg på en efterfest. Ingen big deal, jag drog hem när jag kände för det och satte just nyckeln i dörren hemma när min telefon ringer och det är min bästa tjejkompis i detta gäng. Jag svarar och hör att hon gråter.
Det visade sig att på efterfesten jag inte följde med på (som tur var!) hade en hel mängd kärleksdrama utspelats, och resultatet var nu att två tjejer var jätteledsna, arga och besvikna... och att en av dem numera hatar mig. Hon är ingen jättenära vän, men det är ju skittråkigt att höra ändå såklart. Särskilt som jag vet att jag förtjänar hennes ilska. Kort och gott gick jag och lade mig och kände mig riktigt illa till mods. Jag vaknade likadan och har inte känt för att göra något alls idag. Jag har bara varit trött och bitter.
Så ja, livet suger ibland, men återigen... dessa vänner. Underbara, underbara vänner, som hör av sig medvetna eller icke-medvetna om att jag inte är på topp. Som bryr sig, som tycker om mig och vill hänga med mig, Även om jag inte riktigt är på humör så är det så himla värmande.
Vi får se hur den här sociala situationen utvecklas, det kommer bli väldigt intressant och säkert jobbigt. Men jag vet att det kommer lösa sig. Och jag kommer överleva.
Jag vet också att det senaste har det mest hamnat inlägg i "Molniga dagar"-kategorin på den här bloggen, och det är ju lite trist, men så är det ibland. Jag är faktiskt sjukt glad just nu egentligen, och känner mig inspirerad och peppad och allt det där. Men jag är upptagen med att njuta av det och glömmer bort att skriva om det. Kanske kommer det ett mer peppigt inlägg en annan dag, ganska snart.
En kram
En mycket nära kompis var hemma hos mig i helgen och hälsade på, och jag hade ganska snygga kläder på mig för att vara jag: jeans, en t-shirt och en kavaj. När jag står och precis ska börja laga mat till oss säger han: "Du, förlåt, jag burkar inte säga sånt här, men kan du byta tröja? Alltså, du är snygg och så, men jag tycke mer om när du ser ut som en kram.".
Att trivas
Åh, ni är jag alldeles ledsen i hjärtat och har ont i magen. Är hemma och fördriver tiden medan jag väntar på att det ska bli dags att dra iväg till kårhuset och stämsång och sedan sittning. Fick för mig att det vorde kul att kika in på lite bloggar jag inte läst på länge, och klickade bland annat in mig på Kissis blogg. Tydligen ska hon göra en näsoperation... och käkar bantningspiller?
Jag blir så väldigt ledsen när jag tänker på alla dessa tjejer och killar som, liksom Kissie, inte är nöjda med sig själva och tror att de måste lägga sig under kniven eller väga mindre än en Barbiedocka för att vara fina. Självklart får man vilja gå ner/upp i vikt, och självklart får man ha komplex. Det har alla och det är helt normalt. Men man måste lära sig att älska sig själv för den man är, och det utseende man har. Framförallt borde man inte utsätta sin psykiska och fysiska hälsa, varken genom att tänka på och må dåligt över sitt utseende, eller genom att vidta hälsovådliga åtgärder för att ändra det (som att banta när man redan är smal). Alla har olika smak när det kommer till vilken sorts utseende som är vackrast, men det som verkligen får en person att stråla och som drar blickarna till sig, det är ett äkta leende och ögon som lyser för att man älskar sig själv och livet. Det kanske man inte gör varje dag, eller ens någonsin, men det kan man börja göra. Och inte genom att ändra på sin kropp.
Jag blir så väldigt ledsen när jag tänker på alla dessa tjejer och killar som, liksom Kissie, inte är nöjda med sig själva och tror att de måste lägga sig under kniven eller väga mindre än en Barbiedocka för att vara fina. Självklart får man vilja gå ner/upp i vikt, och självklart får man ha komplex. Det har alla och det är helt normalt. Men man måste lära sig att älska sig själv för den man är, och det utseende man har. Framförallt borde man inte utsätta sin psykiska och fysiska hälsa, varken genom att tänka på och må dåligt över sitt utseende, eller genom att vidta hälsovådliga åtgärder för att ändra det (som att banta när man redan är smal). Alla har olika smak när det kommer till vilken sorts utseende som är vackrast, men det som verkligen får en person att stråla och som drar blickarna till sig, det är ett äkta leende och ögon som lyser för att man älskar sig själv och livet. Det kanske man inte gör varje dag, eller ens någonsin, men det kan man börja göra. Och inte genom att ändra på sin kropp.
