Inför en stor publik

Sjunga på scen
Jag tog sånglektioner när jag gick i mellanstadiet. I sexan hade vi en stor konsert på stadshuset i en närbelägen stad. Det var många i publiken, pappa var där och tittade, och jag fick sjunga en vers solo. Jag minns fortfarande den versen:

Ris i höga drivor,
bambuskott i skivor,
allt från Kinas matförråd

Kinakocken strålar,
staplar sina skålar
till en liten fin pagod

Sen står han och tvinnar
fort med sina pinnar
kinamat av nudeltråd

Hönsnät och papier-maché

Kö till Harry Potter and the Deathly Hallows
Jag är en nörd. Så är det bara. När sjunde och sista Harry Potter-boken kom 2007, och jag genom ett forum, där jag var aktiv, fick nys om att det skulle köas utanför SF-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm visste jag att jag måste vara där, om jag så skulle åka själv. Som tur är för mig har jag underbara, nördiga vänner också, och jag fick med mig två på mina planer. Det skulle vara en kostymtävling på plats, och självklart gick vi all in. I flera dagar jobbade vi på våra dräkter, som tillverkades av hönsnät, papier-maché, kartong och målarfärg. Vi blev klara i precis lagom tid, åkte upp till Stockholm på en underbar weekend och vann faktiskt andra pris i tävlingen, vilket innebar att vi fick en bok var gratis och presentkort på SF-bokhandeln. Vi hade jätteroligt och träffade massor av spännande och trevliga människor i kön. Definitivt ett minne för livet.

Detta är vad vi var utklädda till!
Dunkare, Klonken och Gyllene Kvicken ^^

En helt fantastisk kille

I januari förra året befann jag mig i otroliga Nya Zeeland - ett land som jag älskar och en resa jag har underbara minnen från. Jag tog mig runt med ett bussbolag som heter Stray (rekommenderas kraftigt till alla som ska till NZ). Vid ett tillfälle fick jag inte plats på bussen från en surfby på nordöns västkust, så jag fick stanna där ett extra tag, lite mot min vilja. Såhär i efterhand känns det som en väldigt lycklig slump, för andra kvällen där träffade jag en kille från Wales: Eirian. Vi hade ett jättetrevlig samtal om allt och ingenting tillsammans med två andra backpackers ute på altanen till hostelets allrum. Nästa dag fick jag plats på bussen och var tvungen att åka, för jag hade ett datum att passa längre ner längs vägen.

När jag några veckor senare kom ner till Christchurch och skulle ta flyget därifrån till Sydney, och därmed avsluta min NZ-resa, hade Eirian hunnit tillbaka dit. Han bodde nämligen tillfälligt där och hade jobb på en bar. Så min sista kväll i Nya Zeeland spenderade jag på hans jobb efter stängningstid. Han bjöd mig på en drink eller två och vi pratade i timtal. Helt plötsligt var klockan fyra på morgonen! Han följde mig till mitt hostel och sedan sade vi hej då. Jag lämnade Nya Zeeland nästa dag och har inte träffat honom fysiskt sedan dess, men vi har haft mycket mailkontakt, och i vinter kommer han förhoppningsvis hit.

På natthimlen

Den stora månen
Jag kommer ihåg en gång då jag var helt liten och hade haft våravslutning på barngympan. Det var i påsktid, och jag var inte alls gammal - kanske fyra år eller så. När vi kom hem med bilen på kvällen var det mörkt, men det var fullmåne. Månen var så stor den natten, där den hängde på himlen över skogen bortanför lekplatsen. Jag har aldrig sett en så stor och gul måne som den jag såg då.

Jag var bara tretton år

Min första In Flames-CD
När jag började högstadiet förändrade jag mig mycket. Det fanns snygga och snälla killar i klassen som lyssnade på metal, så det ville jag också börja göra. Till min trettonårsdag önskade ag mig hårdrocksskivor. Bland annat önskade jag mig In Flames skiva Reroute to Remain. Jag minns när jag med ivriga fingrar öppnade CD-fodralet, tog ur skivan och stoppade den i min stereo - och min stora chock när jag för första gången hörde In Flames musik. Det var musik jag var tvungen att vänja mig vid för att gilla (lite som kaffe), men nu får tonerna från Reroute to Remain, Trigger, Minus m.fl. mig att le och tänka tillbaka på flickan som satt på golvet i sitt rum och med klappande hjärta för första gången höra ett band som skulle kumma att betyda väldigt mycket för henne.



(klicka på bilden för källa)


Långt bort från verkligheten

Att åka ut till havet
En dag fick jag och några kursare på universitetet nog av verkligheten med plugg, föreläsningar och allt som är vuxet. Vi hoppade på en spårvagn och åkte ut till Saltholmen. Det var kallt och massor av snö, men soligt. En bra andningspaus.

Mitt enda band

Att få beröm
En gång i nian startade jag och mina två bästa tjejkompisar ett band som vi kallade för The Boom Crash Diggi Bangers. Vi repade egentligen bara två gånger och körde då covers. Eftersom jag inte kunde spela gitarr, som Anna, eller ens ägde en basal taktkänsla, som Jane, fick jag sjunga. Efter ett av våra "rep" kramade Jane mig hårt, hårt och sade "Du sjunger så bra!" och jag blev alldeles varm och glad.

Våra händer var svettiga

Hemliga händer
När jag gick i första ring blev jag förälskad i en kille i min klass. Han var nog ganska förtjust i mig också, och när vi umgicks med våra kompisar och såg på film, när vi satt bedvid varandra i skolan, när vi på olika sätt var nära varandra, så höll vi varandra i händerna i hemlighet. Vi gjorde det alltid så att ingen annan såg: i skydd av en bordsskiva eller en filt. Vi var båda nervösa och höll varandras händer hårt, trots handsvetten.


"Stop laughing at my horrible jokes!"

Ett samtal med en främling
När jag var i Nya Zeeland träffade jag massor av underbara människor. En av de som fastnat absolut mest i mitt minne var en kille som hetter Chris. Jag träffade honom en kväll på en fest som jag var bjuden på. Han hade långt brukt hår och en poncho, och han presenterade sig som Chester. Han var en av de mest udda karaktärer jag någonsin stött på, och jag gillade honom verkligen. Vi satt tillsammans i flera timmar på en grässlätt och pratade om Nya Zeeland (som var hans hemland, och som jag då spenderat ca två/tre månader i), vilka som var våra favoritformer, spel, filmer osv. Han var väldigt rolig, tyckte jag, men varje gång jag skrattade åt hans skämt utbrast han "Stop laughing at my horrible jokes!". När han gick ifrån festen fick jag en kram, och sedan har jag aldrig träffat honom igen. Det var en underbar kväll, som jag förhoppningsvis aldrig kommer glömma.

Björnungar

I djurparken med min pojkvän
I början av sommarlovet efter andra ring åkte jag och min dåvarande pojkvän till djurparken.  Vi hade med oss picknick och var hur peppade som helst. När vi hade gått omkring på djurparken ett tag hittade vi björnarna, som nyss hade fått ungar. De var så himla söta och tultade omkring och "slogs" och lekte, och vi satt som trollbundna och stirrade på dem i evigheter. Det var underbart väder, så jag fick solsting, men det gjorde ingenting.


Min kompis kanin Mimmi

Kaninhoppning
När jag var liten älskade jag alla fluffiga små djur som fanns, men mina föräldrar var kloka nog att aldrig ge mig något eget då (jag tar t.o.m död på kaktusar!). Däremot hade en kompis till mig en pojkkanin som hette Mimmi. En sommar var jag hemma hos henne nästan varje dag och vi övade Mimmi i hoppning. Vi började med små, små hinder och byggde successivt på dem. Tillslut kunde Mimmi hoppa över deras altantrappa när den stod på högkant. Då gav vi honom massor av maskrosblad.

Aaaaaaaaaaaaaaah!

Att skrika av sig
Innan en tenta for jag och mina allra finaste kurskamrater iväg till en stuga och pluggade konstant i ett par dagar. Kvällarna var i stort sett pluggfria och vi försökte då ägna oss åt sånt som är fint istället: spel, god mat och vin. Tentaångesten låg dock ändå tät, och en mörk kväll begav jag och en tjej oss ut i snön och hoppade, sprang, gjorde snöänglar och skrek ut vår tentaångest högt, högt. Det var så himla befriande!


Min älskade farfar

Min farfar gick bort förra året. Det är den första av mina äldre släktingar som gått bort och det var fruktansvärt jobbigt. Men som tur är har jag ett väldigt fint sista minne av honom. Jag är inte riktigt säker på om det egentligen är mitt sista minne, för jag har alltid lite problem med kronologi, men det är i alla fall vad jag har bestämt mig för att betrakta det som.

Mitt sista minne av farfar
Vi satt ute på balkongen hemma hos honom och farmor och fikade. Vi åt bullar och kakor som farmor bakat, han drack tonic water och jag drack kaffe. Han skrattade och solen sken på honom och genom hans vita hår.

Vi låg i snön

Stjärnskådning med mina vänner
När jag gick i nian hade vi astronomi i NO på slutet av höstterminen. En dag fick vi i läxa att gå ut på kvällen och se om vi kunde hitta alla stjärnbilder vi lärt oss. Jag och några vänner hade redan för vana att ta en promenad nästan varje kväll, så detta pasade ju perfekt. Detta var nog i slutet av november (svårt att minnas - det var ju så längesen nu) och det hade snöat en del. Det var kallt och rök om andedräkten när vi gick. Vi kom fram till en kulle precis i närheten av skolan och tog oss upp på den. Sen låg vi i en enda stor hög, med huvudena i varandras knän, och såg upp på den mörka himlen. Orion... Stora Karlavagnen... Lilla Karlavagnen... Cassiopeia...

Favoritminnen

Jag tänkte att det passar en nostalgista som jag att ha en kategori för favoritminnen. Alltså fina minnen från närsomhelst i livet.

Dagens minne:

Tältfest i slutet av nian

Vi var 15 och 16 år gamla, jag och alla mina bästa vänner i högstadiet. Min bästa tjejkompis hade just fyllt år och detta skulle vi fira med en grill/mys/tältkväll i skogen nära där hon bodde. Vi släpade dit tält, en grill, mat och dryck (alkoholfri för de flesta av oss) och påbörjade det roliga projektet att slå upp tälten. Något vi alla var exeptionellt värdelösa på.

Hela dagen förflöt i en dimma av vårsol, värme, skratt, prat och ett allmänt tillstånd av välmående Och en vitsippa jag fick av killen jag var kär i. Vi var bara fyra stycken som stannade för att sova: tjejen som fyllde år, hennes pojkvän, jag och Han. Vi hade två tält.

Jag och Han sov inte på hela natten. Vi låg i vårt tält och tittade på varnadra i helvdunklet. Pratade dämpat, skrattade åt att tältet stod i en sluttning så att vi hela tiden gled ner mot ena hörnet. Han hade flickvän och jag gjorde mitt bästa för att tänka bort det. Inget hände mellan oss fysiskt sett, men jag har nog aldrig varit med om en så intensiv, men tyst, känslourladdning. Mitt förhållande till honom blev aldrig detsamma igen - helt plötsligt stod vi varnadra så mycket närmare.

Han är min bästa killkompis idag och jag tycker så fruktansvärt mycket om honom.

RSS 2.0