Ett halvfullt glas

Jag är stressad. Jag har spexrep 20 timmar i veckan, sitter med i spexets styrelse (vilket förvisso inte egentligen tar jättemycket tid, men mötena har en tendens att dyka upp när man minst vill ha dem), har en massa plugg att ta igen, ett rum att fixa i ordning, vänner jag lovat att träffa, sånglektioner att gå på och så vill jag gärna hinna träna också. Och jag måste planera inför vårens lajv. Och jag har jobb. Och jag vill ha lite tid bara för mig. Det är mycket nu, helt enkelt.

Som tur är har jag nog de finaste människorna någonsin i mitt liv. Igår var en jobbig dag pluggmässigt, och sedan skulle jag på ett spexmöte. Däremellan blev jag bjuden på kaffe hos en kompis. Vi var båda trötta och hade mycket att tänka på, så vi sade inte så himla mycket under tiden jag var hemma hos honom. Men det gjorde liksom inte så mycket. Vi var bara tillsammans och drack kaffe, åt lite choklad och andades. Himla fint att kunna göra det med.

Efter mötet gick jag med en av intendenterna upp, egentligen för att hämta några DVD-filmer. Men han sade åt mig att stanna kvar och dricka te och se på TV lite med honom, för att han märkte att jag var stressad. Så jag drack citronte, såg på Sveriges Mästerkock och pratade med honom och de andra två intendenterna. Och så diskade jag all deras disk. Sen snackade jag en stund ensam med en av de andra intendenterna (jag är vän med alla tre), och sedan gick jag hem, två och en halv timme senare än det var tänkt. Underbart, och jag kände mig så himla mycket gladare efter det.

Imorgon kommer (förhoppningsvis) en riktigt viktig vän och hälsar på över helgen, och i måndags träffade jag en annan, gammal och kär, vän.

De gör mitt liv så mycket enklare, och plockar upp mig om jag så mycket som snubblar till lite. Det är verkligen strålande!