Ett halvfullt glas

Huvudet är inte tomt, men det skulle lika gärna kunna vara det. Tankarna som flyger omkring där inne är som dammkorn i ett soligt rum: fragmentariska, ogreppbara och fåfängt glimmrande.

 

Jag ska inte ljuga. Jag avskyr det mesta med att ha ADHD. I mina ögon är det jävla skitsnack att det skulle vara en positiv drivkraft som kan få mig att nå höjder som andra inte kan. Nej. Det käns bara som en black om foten. Eller som att simma med kläderna på. Det kan säkert vara annorlunda för andra, men för mig är det så. Är det något fel på mig som känner så?

 

Visst, jag kanske får fler idéer och blir mer entusiastisk än gemene person "tack vare" min ADHD. Men so what? Jag lyckas ju oftast ändå inte genomföra dem. Det känns i så fall snarare som att min ADHD verkligen vill påminna mig om hur oproportionerligt lite jag förmår. Alla dessa omöjliga möjligheter som hägrar. Alla överambitiösa ambitioner. Alla luftslott som är som bortblåsta sekunden min blick fångas av nästa virvelvind av solstänkt damm. Allt som hade kunnat vara. 

 

Ärligt talat. Jag hade hellre kunnat ta hand om mitt hem som en normal vuxen människa, snarare än att kunna komma på tio nya projekt som jag ändå inte kommer att genomföra eftersom jag måste köpa nya underkläder då jag har glömt att tvätta igen, och på vägen till affären kommer jag på att jag kanske ska köpa en ny almanacka för att äntligen få ordning på mitt liv, och i bokaffären ser jag att den där boken jag har tänkt läsa har kommit ut i pocketformat, och när jag står och bläddrar bland klassikerna kommer jag på att jag verkligen inte ska köpa nya böcker eftersom jag har cirka 90 olästa böcker hemma, så jag går ut från affären utan att ha köpt någon almanacka och så ser jag genom fönstret att min buss kommer, så jag springer och hoppar på den och först nästa morogn upptäcker jag att jag nu inte har några rena underkläder eftersom jag inte köpte några nya, så jag letar igenom tvättkorgen efter ett par som ändå typ ser rena ut och hittar jag inte det så tvättar jag ett pat i handfatet samtidigt som jag borstar tänderna och medan jag klär på mig på överkroppen försöker jag torka de dybläta trosorna med hårfönen innan jag måste sätta på mig dem och springa till bussen medan en mörk fläck bildas på jeansen eftersom trosorna inte hann torka. Det är liksom inte läge att försöka starta företag när det ser ut som att du har kissat på dig och du är rädd att du ska få urinvägsinfektion (igen).

 

Jag har mängder av tankar om hur jag kanske skulle kunna ta tag i mina svårigheter. Hur jag kan strukturera upp mitt liv. Kanske. Men så finns där ett inte motstånd som kanske är bekvämlighet eller stolthet eller någonting annat. Som säger att jag vill inte vara den som måste ha en stor kalender på väggen där det står självklara saker som ta ut soporna, duscha och töm diskmaskinen. Som blir oflexibel eftersom jag måste ha den sortens sysslor en specifik tid för att det verkligen ska bli gjort så att jag inte bara skjuter upp det. Jag är en intelligent människa! Vill jag skrika. Jag ska inte behöva leva såhär! Men det kanske jag behöver.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera nästa sak jag vill lyfta utan att låta superdryg. Kanske ska jag bara säga det. Okej, vi kör: Jag är smart. Om man tror på det här med IQ alltså. Riktigt smart, till och med. Smartare än de flesta. Jag vet detta för att jag har gjort en ADHD-utredning, och i den ingår ett begåvningstest. Jag har aldrig velat göra ett IQ-test tidigare i livet, för jag har varit rädd. Jag har hela livet trott att jag kanske i själva verket hade en utvecklingsstörning men att ingen vågade säga det till mig. Jag fattar att det låter som ett skämt men det är det verkligen inte. Jag trodde genuint att mina föräldrar pratade med min lillebror och min bästa vän osv och informerade dem om läget, men att ingen fick berätta det för mig så att jag inte skulle bli ledsen. Men jag har alltså ingen utvecklingsstörning. Go figure. Att vara smart och ha ADHD är en välsignad förbannelse, eller en förbannad välsignelse. Det hjälper en att kompensera för sina svårigheter långt upp i åldrarna. Jag var duktig i skolan, till exempel. Men det är just det. Jag kompenserade. Hela tiden. Kanske var det därför jag kände mig så dum. Kanske var det därför jag kopplade samman egenvärde med betyg. Därför jag fick en sådan prestationsångest. Därför jag utvecklade panikångest? Tills det inte gick att kompensera längre. Tills jag flyttade hemifrån och skulle sköta universitetsstudier och eget hem samtidigt. Och plötsligt. Plötsligt klarar jag inte sådant som "vem som helst" borde klara av, och ingen kan förstå varför. "Du som är så smart" måste väl kunna komma ihåg att betala räkningarna i tid? "Du som är så smart" ska väl kunna få ordning på en rutin för att diska? "Du som är så smart" borde kunna bete dig som en vuxen människa. Ja, jag är smart. Men jag verkar inte sån. Och jag får panik av tanken på de arbetsterapeutiska åtgärder jag skulle kunna ta till. För det svider i hjärtat och den där gamla känslan är tillbaka: Du är vad du presterar. Kanske har jag en utvecklingsstörning trots allt.

 

Så nej. För mig är ADHD ingen jävla superkraft och jag är trött på alla människor som beskriver det så. Kan inte saker bara få vara vad de är? En funktionsnedsättning är just det. En nedsättning av funktion. Och det kan väl få vara okej och accepterat utan att för den skull bli romantiserat? Allt måste faktiskt inte vara super.

 

Huvudet är tomt utan att vara tomt och när solen går i moln syns inte dammkornen i luften. Allt är inte guld som glimmar.