Ett halvfullt glas

Man kan vara ensam på många sätt. De ofrivilliga sätten är hemska. Kanske har man inte en enda vän i hela världen, eller så har man massor av vänner, men känner det som att ingen av dem skulle höra en hur mycket man än skrek.

När jag gick i låg- och mellanstadiet var det många killar i klassen som var dumma mot mig. En del retades, en del knuffades, en del slog och sparkade. Trots att tjejerna i klassen tröstade mig varje gång jag var ledsen, och säkert egentligen inte hade något emot mig direkt, kände jag mig så fruktansvärt liten och svag och obetydlig. Och ensam. Det var bara två tjejer i hela klassen (och ingen av killarna) som jag egentligen verkligen betraktade som mina vänner.

Det var inte bara jag som var ensam i min klass då. Jag minns en kille som alltid ville vara med "de tuffa killarna" i klassen, men han var lite speciell och fick aldrig riktigt vara med. Jag tittade ofta på honom på avstånd och tyckte så synd om honom, men jag gjorde aldrig någonting. Det var två tjejer som blev ganska ordentligt utfrysta av de andra tjejerna. Jag tyckte egentligen bra om båda två, men var själv så rädd att hamna än mer utanför att jag aldrig vågade säga emot då det snackades skit. Jag var inte alls speciellt modig tyvärr. Det är alldeles för få människor som är modiga nog att stampa med foten och säga ifrån då människor beter sig illa mot varandra, vilket är synd. Jag tror att om alla bara vågade vara lite, lite modigare och vågade se de som är ensamma, då skulle det plötsligt inte finnas lika många ensamma personer längre. När man själv är ensam och osynlig är det så väldigt svårt att våga gå fram och prata med någon, men om någon annan kommer fram och pratar med en kan det göra hela veckan ljusare.

Vad man dock kan göra om man är ensammast i världen och inte har en enda vän, det är att ta mod till sig att söka sig till nya forum. Ett ställe där ingen känner dig sedan innan, där ingen kan döma dig efter saker som hände för tusen år sedan och där du kanske kan våga släppa fram det Jag som finns inom dig, men som trycks undan i vanliga fall. Kanske prova på ett nytt fritidsintresse, eller hitta vänner över Internet? Det senaste är grymt underskattat och ses ner på av många, men av egen erfarenhet kan jag säga att man inte alls behöver vara konstig eller tragisk för att man har vänner över nätet. En av mina finaste vänner träffade jag först på nätet och sedan efter ett halvår eller så i "verkligheten". Det gick hur bra som helst, och om man är lite, eller mycket, blyg och osäker är detta ett bra knep för att våga ta kontakt med andra. Självklart ska man se upp och inte lämna ut alltför personliga uppgifter om sig själv, men de flesta på nätet är faktiskt helt normala personer och inga galningar som är ute efter att döda dig.

Det är den ena sortens ensamhet.

Den andra sorten, som jag nämnde i inledningen, drabbade mig lite senare i livet. De där två tjejerna, som var mina enda riktiga vänner i låg- och mellanstadiet hamnade båda i min klass i högstadiet. Tur var väl det, för annars hade jag nog försvunnit i litenhet, men väl där lyckades jag hämta kraft ifrån dem och ifrån mitt inre att ta kontakt med de nya klasskamraterna. Jag fick för första gången sedan dagis, eller kanske ännu tidigare, flera vänner och jag var väldigt ofta lycklig. För många är högstadiet en hemsk tid - för mig var det underbart. Det var dock någonting som störde idyllen: en naggande liten obehagskänsla som med åren blivit allt starkare. Känslan av att stå i ett rum full av människor som man tycker om, och som tycker om en tillbaka, men ändå är det som om ingen som ser eller hör hur man skriker och gråter. Tror man.

Denna typ av ensamhet kommer (tyvärr) inifrån. Jag kan nästan lova att det inte på riktigt är så att ingen av dina vänner ser dig. De ser dig med allra största säkerhet, precis som du ser dem. Men vad hjälper det, när man ligger hemma och stirrar i taket och har lite ont i magen för att man inte vet vem man skulle kunna ringa och prata med? Detta är en känsla som jag fortfarande tampas med, men jag har kommit en bra bit på väg, och därför tror jag att alla så småningom kan slå sönder den där känslan. Jag tror det handlar om att acceptera att vi alla i grund och botten är just ensamma, och att det inte är något fel med det. Inte alls, faktiskt.

Att vara ensam betyder i detta fall inte att inte ha några vänner, eller att inte riktigt bli sedd, utan det betyder att i slutändan beror allting i ditt liv enbart på dig. Få inte panik! Detta är en bra sak! Om man accepterar det, och accepterar sig själv, kommer man genast växa flera centimerer inombords. Det är du som styr ditt liv, inte de där tjejerna som skrattar bakom ryggen på dig. Det är du som bestämmer, det är du som känner allt det där som du känner. Detta är din verklighet. Jag lovar: att på allvar inse att det är man själv som är chef är viktigt, och otroligt stärkande. Att vara chef innebär att vara ensam där på toppen, och att kunna lita till sig själv. Man kan klara sig själv, och när man inser det och bestämmer sig för att sätta sig tillrätta i den bekväma chefsstolen, då känns det helt plötsligt inte lika svårt att kanske försöka ringa någon ändå. För då behöver man inte vara rädd för vad denna någon ska säga eller inte säga: det är trots allt man själv som styr! Om man inser sitt egenvärde så blir det genast inte lika otroligt att de där människorna, som man tycker om, tycker om en tillbaka och visst skulle lyssna om man sträckte ut en hand. Detta är en lång process, och jag själv är ännu mitt i den, men det är min tro att man kan komma närmare målet bit för bit, genom att stärka sin tro på sig själv samtidigt som man odlar sina vänskapsband och såklart är en lika god vän själv. Lyhördhet och ärlighet stärket varje relation och utrotar den där gnagande, otäcka känslan av ensamhet. Det kräver mod och styrka, men den finns inom dig. Det är jag helt säker på.

Jag nämnde i inledningen att de ofrivilliga sätten att vara ensam är hemska, för det finns ju också fullt frivilliga typer av ensamhet. Dessa ska jag bara beröra helt snabbt, och de tangerar det jag nyss skrev om. Att själv vilja vara ensam, att känna sig trygg i sin ensamhet och att njuta av sitt eget sällskap är en styrka. Det är också nyttigt och någonting som alla behöver öva på. När man känner en tillit till sig själv och trivs i sitt eget huvud kan ensamhet vara riktigt trivsamt. Jag trycker till exempel mest om att gå på stan och handla själv. Jag tycker om att ta promenader ensam, då jag bara hör mina egna fotsteg, ljudet av naturen och mina egna tankar. Jag tycker ibland om att sätta mig på ett fik ensam, med en kopp kaffe och en bok. Jag tycker om att ta mig för nya saker helt på egen hand, utan vänner som moraliskt stöd. I alla fall ibland och om jag väljer det själv. Det är skönt att kunna finna det tryggheten och självständigheten: det både stärker en och ger en de avbrott från tätt umgänge som ibland  behövs för att sedan kunna komma tillbaka och med förnyad energi fortsätta odla sina vänskapsband. Det handlar om att göra sig bekväm i den där chefsstolen jag talade om.





Ofrivillig ensamhet är det hemskaste som finns. Det är som ett fängelse utan väggar, men som man ändå inte kan fly ifrån. Man känner sig så fruktansvärt liten och obetydlig att man tror att man närsomhelst kan försvinna helt. Och kanske skulle ingen ens märka det?

Men vet ni? Det vänder, jag lovar att det gör det!