När en närstående mår dåligt, del 1
Den senaste tiden har jag givits anledningar att fundera över mina erfarenheter av depression, självmordsbenägenhet och psykisk sjukdom i allmänhet. Exakt vad som har lett till att jag tänkt mycket på detta den senaste tiden går säkert att räkna ut, men det är ingenting jag tänker gå in på för tillfället. Jag har en tendens att alltid ge en onödigt lång bakgrundshistoria om mig själv innan jag kommer in på det jag verkligen vill säga, och jag tänkte att jag kanske kunde skippa det denna gång.
Följande är ungefär vad som är relevant för att förstå var mina erfarenhetet och tankar kommer ifrån: jag har haft personer i mitt liv som jag stått mycket nära, och som har lidit av depressioner, psykoser och personlighetsstörningar (främst borderline). Flera av de här personerna har självskadat och närt suicidala tankar. Jag har även personliga erfarenheter av psykiatriska problem, men det är inte vad dessa två inlägg ska handla om.
Jag kommer dela upp detta i två inlägg:
Del 1 - "Hur ska jag hantera att en närstående mår dåligt?"
Del 2 - "Hur påverkar det en att en närstående mår dåligt?"
"Min kompis/pojkvän/flickvän är deprimerad - vad ska jag göra?"
...är en fras jag har googlat fler gånger än jag kan räkna. Jag vet varenda svar som står att finna på internet, och ändå blir jag lika frestad, varje gång jag åter försätts i situationen, att åter söka efter svar. Varför? För att känslan av maktlöshet och frustration som jag känner när någon som betyder mycket för mig mår dåligt är fruktansvärd. Ändå vet jag att det bara finns en enda sak jag kan göra: låta personen veta att jag finns där och att jag bryr mig. Man måste inte alltid "prata om det". Ibland räcker det att bara befinna sig i samma rum som den andra personen. Bara visa att man inte kommer försvinna iväg någonstans, utan att man finns där. En annan sak som är väldigt viktig att göra är att föra på tal att personen borde träffa någon professionell att prata med.
"Hur mår du?"
Det viktigaste med att ställa den frågan är att vara beredd på vilken sorts svar som helst, och att faktiskt vilja veta. Vill du inte veta - fråga inte. Jag har en irriterande vana att fråga folk jag bryr mig om hur de mår minst en gång om dagen, och om jag inte tror på dem när de säger att de mår bra ger jag dem en "blick" (har jag fått höra)... det är inte med flit - det är bara det att jag har lärt mig att se och höra när någon ljuger (men ibland är jag lite väl misstänksam). Jag har också lärt mig vikten av att låta personen ljuga ibland. De kanske inte vill prata om det, och då gäller det att lära sig när man ska tvinga dem och när man inte ska göra det. Detta är verkligen inte det lättaste, och jag har fortfarande inte bemästrat det, men det går kort och gott ut på att få en känsla för när man ska säga "okej", och låta personen komma undan med sin lögn, och när man ska säga "nej, vet du vad, du pratar vi om det här".
Hur mycket kan man göra?
Det viktigaste är att förstå att man inte kan "rädda" en annan människa ur depression. De flest behöver professionell hjälp - kanske både samtalsterapi och medicinering - och det man bör göra är att uppmuntra sin närstående att söka den hjälpen. I övrigt är det verkligen upp till en själv. Det absolut viktigaste är att vara ärlig både mot sig själv och den andra personen. Jag säger aldrig något jag inte menar till personer jag bryr mig om. När jag säger "ring mig närsomhelst" eller liknande, så menar jag NÄRSOMHELST. När jag frågar hur någon mår menar jag att jag vill veta. Et cetera. Personer som brottas med psykisk ohälsa lever i en instabil värld. Var en fast punkt genom att vara tydlig med på vilket sätt du vill finnas där för dem.
Det viktigaste är att förstå att man inte kan "rädda" en annan människa ur depression. De flest behöver professionell hjälp - kanske både samtalsterapi och medicinering - och det man bör göra är att uppmuntra sin närstående att söka den hjälpen. I övrigt är det verkligen upp till en själv. Det absolut viktigaste är att vara ärlig både mot sig själv och den andra personen. Jag säger aldrig något jag inte menar till personer jag bryr mig om. När jag säger "ring mig närsomhelst" eller liknande, så menar jag NÄRSOMHELST. När jag frågar hur någon mår menar jag att jag vill veta. Et cetera. Personer som brottas med psykisk ohälsa lever i en instabil värld. Var en fast punkt genom att vara tydlig med på vilket sätt du vill finnas där för dem.
Kommentarer
Trackback
