Ett halvfullt glas

Den senaste tiden har jag varit inne i en sån där period när ingenting känns som det borde. Det började för en vecka sedan när jag inte klarade av att motstå frestelsen att ställa mig på en våg. Tror jag. Det kan ha börjat innan dess. Hursmhelst så har den senaste veckan varit för jävlig för att vara helt ärlig. Ett mischmasch av ångestfyllda ätstörda tankar, PMS, osäkerhet kring min nuvarande "relation" och känslokaos kring mitt ex har gjort mig distaserad, otrevlig, känslig och trött. Igår nådde det någon form av klimax när jag lämnade mina extranycklar till mitt ex, för att han ska komma till min (tidigare "vår") lägenhet imorgon och flytta ut sina grejer. Jag gick tillbaka in på kontoret, såg inte in kollega i ögonen, gömde ansiktet i händerna en stund och jobbade sedan maniskt tills jag gick hem. Dessutom snäste jag åt min kollega och var bara allmänt otrevlig.

 

På kvällen träffade jag en kompis för att äta middag ocg dricka lite vin. Jag drack inte lite vin, utan mycket vin. Mycket mer än hon drack. Kom inte i säng förrän solen började gå upp. På en torsdag. En dag innan en arbetsdag. Det är verkligen inte likt mig.

 

Vet ni vad? När man mår dåligt och har ångest över saker och ting måste man PRATA med någon. Jag har inte riktigt gjort det ännu. Det finns ingen människa jag känner att jag kan berätta alla dessa aspekter som påverkar mitt mående för. Antingen för att jag inte vågar, eller för att jag inte vill såra personen ifråga. Jag känner mig helt vilsen och vet inte riktigt vart jag ska ända mig. Men jag vet att jag måste vända mig någonstans. Det är alltid något.

 

Det duger inte för mig att fly till vin eller att lajva att jag mår bra. Jag måste göra något åt det. För såhär kan jag inte ha det.