Ett halvfullt glas

 

Jag tror att mitt problem, som för många andra "högpresterare", är att jag aldrig kan göra någonting "lagom". Fast det är inte riktigt sant, för jag kommer nuförtiden sällan till "göra"-stadiet. Jag kan inte TÄNKA lagom. Ett exempel: Jag ska vara arbetslös i en månad (hoppas jag, jag tror i alla fall inte att det blir mer). Genast börjar jag tänka på var jag ska göra med all denna tid då jag inte arbetar. Jag ska öva på att spela sporansaxofon varje dag! Jag ska äntligen komma igång och träna - minst fyra gånger i veckan! Jag ska klä om Emma-fåtöljen nere i garaget! Jag ska läsa massor av böcker! Jag ska börja skriva min egen bok! Jag ska se till att det blir helt färdigfixat i nya lägenheten! Jag ska baka bröd! Jag ska engagera mig fackligt! Jag ska fota alla böcker jag läst sedan i våras!

...jag blir genast överväldigad. Jag låser mig. Alla föreställda framgångar känner ouppnåeliga och jag tänker att om jag inte klarar att genomföra allt det där så kan jag lika gärna skita i allt. Då är jag ändå misslyckad. Idag är det onsdag, min tredje vardag "mellan jobb", och det jag har åstadkommit är att måla väggar och lister i vardagsrummet och att ta bort tejp och täckpapp efter det. Jag har också varit en sväng på köpcentret och köpt maskeringstejp. Och så har jag beställt doftljus via internet. Det där sista var kanske inte så produktivt, men det är åtminstone en mer aktiv handling än det jag gjort i övrigt, vilket mest har varit att titta på klipp på Youtube som jag redan har sett.

 

Såhär blir det alltid nuförtiden. Jag målar upp scenarion där jag genomför diverse uppgifter med bravur, och är en mycket mer framgångsrik och produktiv version av mig själv än vad som kanske är realistiskt. Sedan inser jag att jag inte kommer att klara det, och istället för att då sänka förväntningarna/föreställningarna om mina egna prestationer klamrar jag mig fast vid drömmen och tänker nedslaget att om jag inte klarar att genomföra det så är det ingen mening alls. Jag har inte alltid varit sådan. Rättelse: Jag har alltid varit ambitiös. När jag gick i grundskolan satt jag inne på någon rast för att göra färdigt en skoluppgift. Den var säkert redan klar, men jag ville förbättra den, göra den perfekt. En lärare gick förbi där jag satt och kommenterade att "flitens lampa lyser över Josefins skrivbord". Jag har alltid haft större planer än vad jag kanske kunnat uppnå, men jag har inte alltid givit upp på förhand. Jag har inte alltid varit rädd för att misslyckas. Jag har inte alltid vetat hur det känns att misslyckas.

 

När jag gick i gymnasiet och ville börja ta danslektioner igen valde jag inte att ta en danslektion i veckan. Nej, nej. Jag valde att ta fem danslektioner i veckan. Min dåvarande pojkvän frågade om det kanske inte var lite mycket, och jag blev arg. Jag skulle göra detta! Och det gjorde jag, och det gick bra. Senare i gymnasiet ville jag läsa extra biologi och extra matte - något som egentligen inte gick att lösa schematekniskt och som innebar att jag var tvungen att läsa matten på egen hand utanför lektionstid. Min dåvarande pojkvän ifrågasatte om det verkligen var en så bra idé, när jag redan var stressad, men jag svarade sammanbitet att jag ville göra det här och jag hade ju redan gjort klart mitt projektarbete, så jag hade ju extra tid ändå. Och så gjorde jag det, och det gick bra. Under min universitetstid engagerade jag mig huvudsakligen i studentspex, men när jag var som mest engagerad var jag utöver spexet också engagerad i studentorkestern, förvaltningen av kårhuset, arrangerade en bal, en resa och ett jubileumsfirande. Samtidigt som jag hade uppehåll från studierna och arbetade studentfackligt på heltid. Min dåvarande pojkvän frågade om jag inte borde sakta ner och jag fräste att nej, jag ville göra allt det här. Och jag gjorde det. Och det var då allt började rämna. Sakta, sakta, långsamt älskling.

 

Under andra året av studieuppehåll och studentfackligt arbete på heltid sprack det slutligen för mig. Jag "misslyckades" egentligen inte med någonting. Allt som jag hade tagit mig för genomfördes och blev åtminstone acceptabelt bra. Det var jag som tog stryk. Jag vill nog vidhålla att det kanske hade fungerat för mig om förutsättningarna varit optimala, men det var de inte. Inom det studentfackliga bubblade konflikter upp. Olika krafter drog åt olika håll och det var min uppgift att försöka samordna dem. Att samordna krafter som inte vill samordnas, som håller en utanför och spelar politiskt fulspel är ett jobb för en fullfjädrad och hårdhudad politiker - inte för en läkarstudent på studieuppehåll som redan sträckt sig till bristningsgränsen för att klara allt hon föresatt sig att göra. Det blev för mycket. Flitens lampa är ett ljus och jag hade bränt det i båda ändar.

 

När du håller i ett ljus som brinner ner kommer lågan så småningom för nära dina fingrar för att du ska kunna hålla kvar. Du kommer reflexmässigt att släppa taget om ljuset. För att inte starta en eldsvåda stampar du ut lågan, och du finner då dig själv innesluten i mörker. Visst, dina ögon anpassar sig så småningom till de nya förhållandena, så att du kan se nog för att kunna navigera dig fram genom rummet, men det är fortfarande rätt mörkt. Och färglöst. Jag befann mig i det där grådaskiga rummet ett bra tag. Ibland känns det fortfarande som att jag är där och att jag bara låtsas se färger.

 

Efter den tiden har jag blivit livrädd för att bränna mig igen. Livrädd för mina egna ambitioner. Livrädd för misslyckande, som plötsligt är en mycket verklig och trolig utgång av allt jag tar mig för. Därför gör jag istället ingenting, och jag känner inte igen mig själv. Jag har aldrig varit såhär overksam. Aldrig såhär "lat". Jag hatar det.

 

Jag tror att jag behöver en annan typ av ambition den här månaden. Jag behöver lägga de konkreta planerna åt sidan och fokusera på något mer abstrakt. Den här månaden vill jag börja komma tillrätta med min egen syn på ambition och prestation. Jag gör mig inga föreställningar om att jag kommer att få full klarhet eller att jag kommer att vara "fixad" när den här månaden är slut, men jag vill tillåta mig själv att ägna månaden åt navelskåderi. Genast dyker det upp tankar i huvudet om att "jag måste skriva något om det varje dag", eller att "jag ska göra minst en sak per dag som gör mig glad", men ärligt talat får de tankarna bara ta och ställa sig i kö. Kanske gör jag något av det där, kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag vill bara hitta tillbaka till mig själv. Till en ambitiös och engagerad person som hittar på projekt och tar sig för nya uppgifter, orädd för misslyckande. Ja, jag vill hitta henne igen. Fast jag vill kunna säga till henne: "Javisst, alla de där idéerna är jättebra och roliga, men kanske ska du spara någon av dem till senare?", och jag hoppas att hon lyssnar den här gången.