Ett halvfullt glas

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nyligen läst böcker som jag tolkar som att ha ett "vi måste förstå att vi inte förstår andra"-buskap/tema. Den ena mer uttalat så. Den andra kanske mindre.

 

Först läste jag Paper Towns av John Green. Boken handlar om Quentin, som är en sån där "jag är en nördig tönt i skolan, men jag bryr mig inte för jag har en framtid... fast jag bryr mig lite ändå"-person. Eller nej, låt mig omformulera mig: Boken berättas av Quentin. Den handlar om Margo - tjejen som Quentin bor granne med, och har varit förälskad i, typ alltid. Eller nej, låt mig omformulera mig igen: Boken handlar om att förstå att vi inte förstår andra, och inte riktigt oss själva heller. Men verktyget som Green använder för att komma fram till denna handling är följande: Quentin är kär i Margo. Margo är mystisk och cool och en dag försvinner hon. Quentin försöker ta reda på vad som har hänt med henne.

 

När jag började läsa boken blev jag först lite otålig, och nästan besviken, på John Green (som jag är ett stort fan av, dels för hans böcker, men nästan främst för hans arbete på YouTbe). Handlingen kändes Murakami-esque, och eftersom Greens bok Looking for Alaska hade lite samma koncept fick jag en lite dålig känsla (konceptet ifråga är typ "kille möter mystisk tjej och hon är hans katalysator för personlig utveckling"... jag kritiserade Haruki Murakami för det i detta inlägg). Green och Murakami har dock helt olika approach i sitt historieberättande. Murakami är lyrisk, poetisk och mörk. Green kan förvisso vara mörk, men hans sätt att skriva är är mer lättsamt och humoristiskt, och det var nog det som fik mig att fortsätta läsa. Om Greens språk vore mer svårläst hade jag nog gett upp. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det, för allteftersom historen vecklas ut visar det sig att Green inte alls ställer sig bakom det koncept jag trodde han använde sig av, utan snarare problematiserar det. Tack, John Green, för det.

 

Allt som allt är Paper Towns en rolig, spännande och gripande bok. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den och läste den inom loppet av bara några dagar. Det är en riktigt bra bok, som är skriven för ungdomar, men som kan vara väl värd att läsa även som vuxen. Budskapet är aldrig försent att ta till sig av, eller påminnas om. Jag saknade emellertid det där lilla extra "ummpf"-et i form av en plottwist eller riktigt vackert språk, som jag vill se i de böcker jag ger 5 sjärnor.  På Goodreads gav jag den därför 4 av 5 stjärnor