Ett halvfullt glas

1) Jag har fortfarande världens ballaste extraknäck!
2) Jag hittade ett visitkort jag trodde jag hade förstört med kaffe, men det visade sig att jag hade dubletter ^^
3) Jag har tagit de fina lådorna i bruk.
4) Jag har de finaste vännerna som finns.
5) Jag lyckades motstå att köpa godis när jag var i affären.

Detta är helt onödigt och sådär, men nu gör jag det ändå.

Kära Anonym, som skrev till mig att jag ska förklara mig, för att jag "skrev på norska eller typ danska i kissies blogg", men att min blogg "helt plötsligt" är på svenska:
Tack! HAHAHAHAHAHA! Fantastiskt rolig kommentar. Synd att du inte länkade din blogg, så kunde jag ha länkat dig nu och tackat för dagens största leende. Förövrigt tror jag inte att jag skrev på norska eller typ danska i Kissies blogg. Jag är nämligen pinsamt dålig på våra grannspråk och förstår dem inte talade, knappt skrivna heller.

Dock gick jag in på Kissies blogg och tittade igenom kommentarerna på de inlägg jag vet att jag kommenterat. Blev så sjukt ledsen då jag såg att det ser ut som att jag skrev en väldigt elak kommentar till henne, men i själva verket är det bara designen i kommentarerna som spelade mig ett väldigt fult spratt där.



Det inrutat i rött är alltså min kommentar, men som ni ser ser det ut som om jag skrev den där ovanför på... norska eller typ danska ;)


Bara så att alla har det klart för sig:
Jag kommenterar bloggar jag läser, med kommentarar som rör inlägget och jag skriver aldrig elaka kommentarer (för det är bara sjukt onödigt).


För övrigt postar jag heller aldrig kommentarar som enbart innehåller reklam för min egen blogg och jag klickar mig heller aldrig in på folk som bara länkar till sin blogg i mina kommentarer.

I januari förra året befann jag mig i otroliga Nya Zeeland - ett land som jag älskar och en resa jag har underbara minnen från. Jag tog mig runt med ett bussbolag som heter Stray (rekommenderas kraftigt till alla som ska till NZ). Vid ett tillfälle fick jag inte plats på bussen från en surfby på nordöns västkust, så jag fick stanna där ett extra tag, lite mot min vilja. Såhär i efterhand känns det som en väldigt lycklig slump, för andra kvällen där träffade jag en kille från Wales: Eirian. Vi hade ett jättetrevlig samtal om allt och ingenting tillsammans med två andra backpackers ute på altanen till hostelets allrum. Nästa dag fick jag plats på bussen och var tvungen att åka, för jag hade ett datum att passa längre ner längs vägen.

När jag några veckor senare kom ner till Christchurch och skulle ta flyget därifrån till Sydney, och därmed avsluta min NZ-resa, hade Eirian hunnit tillbaka dit. Han bodde nämligen tillfälligt där och hade jobb på en bar. Så min sista kväll i Nya Zeeland spenderade jag på hans jobb efter stängningstid. Han bjöd mig på en drink eller två och vi pratade i timtal. Helt plötsligt var klockan fyra på morgonen! Han följde mig till mitt hostel och sedan sade vi hej då. Jag lämnade Nya Zeeland nästa dag och har inte träffat honom fysiskt sedan dess, men vi har haft mycket mailkontakt, och i vinter kommer han förhoppningsvis hit.

Jag är stolt över mig själv. Med bara fyra timmars sömn i kroppen har jag nu varit med på två operationer (det är alltså mitt jobb, inte jag som blev opererad!) och sedan slutligen hittat det där kortet jag ville ha till min kompis som fyller år snart. Jag hittade det på Bokia, där jag letat innan, men jag antar att de hade fått in dem nu. Så himla skönt, för detta var verkligen sista chansen för mig.

Jag hämtade upp min cykel, som jag lämnade på Avenyn igår för att jag inte ville cykla en mil hem i ösregn, och cyklade hem den. På vägen köpte jag lite lunchat som jag nu ska laga till.

Sedan ska jag kanske sova lite middag (jag är verkligen helt slut!) och sen är det verkligen städning som gäller. Nu har jag inga fler chanser. Det måste vara snyggt när jag åker härifrån. Punkt slut.

En av de första kanaler jag upptäckte på Youtube är en som tillhör en kille som heter Lev. Han är fantastiskt begåvad och gör små kortfilmer som hn ritar medan han berättar och... äsch, detta var ju jättesvårt att förklara!  Nedan finns en av mina absoluta favoriter som han gjort.

En av de bästa sakerna är hans underbara röst!

Jag blev just brutalt och hänsynslöst väckt av Amélie-temat som är min mobils larmsinal.Jag har kläder på ig och ett rent ansikte, men smutsiga tänder, oborstat hår och  ögon som skelar lite av trötthet. Nu måste jag göra mig iordning och sedan ta en vagn till stan för att jobba några timmar. På det häftigaste jobbet i världen, faktiskt! (Jag har två jobb... detta är inte kassajobbet alltså)

När jag är färdigjobbad för dagen, då ska tamejtusan lägenheten bli städad och grejer ska bli gjorda. Och därmed basta!

Åh gud, jag är så kär i honom att jag faller bortom all kontroll. Det är irrationellt och galet och dumt, men jag faller med ett leende på läpparna och allt jag kan tänka på är hans ögon.

Först och främst: förlåt till både mig själv och de som bemödar sig klicka in på min blogg för dagens dåliga uppdatering! JAg trodde att jag skulle vara inspirerad och i farten idag, men efter att jag tagit tvätten ur torkskåp och - tumlare orkade jag ingenting mer. Jag var sjukt lågproduktiv och lyckades inte alls ta mig i kragen att städa eller sy lajvgrejer. Jag låg i sängen och såg på Grey's Anatomy istället, tills jag skulle träffa en killkompis i stan. Då bytte jag om, gjorde mig lite finare och cyklade iväg. Det blev bara så.

Nu sitter jag dock här, med håret droppande av regnet som föll när vi promenerade ner längs Avenyn, och ler lyckligt för mig själv. Inspirationen har återvänt! Imorgon ska jag visserligen upp tidigt (börjar 8:00), men kanske kanske tar jag tag i lite av dagens försummade uppgifter innan jag kryper till kojs. Eller så skiter jag i det, bara just idag.

Det är sommar och mina kläder är regnvåta och jag har haft en trevlig kväll... så det spelar väl inte så himla stor roll egentligen?

Nu har jag vaknat och stoppat tvättmaskinerna fulla med tvätt. Längre har jag än så länge inte orkat, men tanken är att jag idag ska förvandla denna lägenhet till ett något mer beboeligt skick. Så att man slipper skämmas liksom.

Jag är hemskt trött, för jag kom inte i säng förrän sent, men när jag väl hade släpat mig upp ur min sköna säng och fyllt tvättmaskinerna var det omöjligt att somna om igen. Jag som hade tänkt sova tills maskinerna var klara - typiskt!

Så nu sitter jag iställer här och försöker fördriga tiden. Jag söker villor och stora lägenheter som hyres ut till hösten, för jag och några kompisar har alla kontrakt som löper ut då och vi tänkte flytta ihop :) Tråkigt bara att det ska vara så absolut supersvårt att hitta något, och att så många bostadssidor ska kosta pengar, som man verkligen inte har! Jag är dock fortfarande vid gott mod.

Hopp, nu säger mobilen att det är dags ör mig att gå och plocka ut kläderna ur maskinerna. Då är det väl bäst att lyda, tänker jag...

1) Mamma och jag hade en så himla mysig dag i stan
2) Jag fick träffa en tjejkompis jag inte träffat på tusen år <3
3) Jag fick köpt födelsedagspresenter till en annan tjejkompis tillsammans med hennes systers pojkvän (haha). Han är himla trevlig och presenterna blir bra, tror jag :)
4) Jag hade några sjukt trevliga timmar med grill och häng tillsammans med sköna kompisar nu på kvällen
5) Flera andra vänner har idag kontaktat mig och velat ses. Fint ^^

Jag har haft en riktigt härlig dagf, men som väntat fullt upp och inte ens hunnit se åt en dator.

Imorgon ska jag dock vara hemma stor del av dagen och försöka vara effektiv med att städa och tvätta och sådant, så då lär det bli mer bloggat. Har så mycket jag vill skriva om och publicera att det är riktigt synd att tiden inte riktigt räckt. Men! Nu snart ska det bli liv i luckan igen.

Hade besöksrekord idag. Inget antal att skryta med, men det gjorde mig ändå glad :)

Jag hittade en gång denna artikel, men läste massförödelse istället för massförförelse. Det gjorde det hela mycket roligare. Det är dock fortfarande en rätt fin artikel.

Återigen grusades mina ambitiösa morgonplaner av sömntutan i mig... men men, nu sitter jag här med tandborsten i munnen och ska snart ta på kläder på min nyduschade kropp (som fortfarande är blöt, så det blir sexigt) och åka med mamma till stan. Vi ska shoppa, jag ska klippa mig och så ska jag träffa en kompis som jag inte träffat på år och dar ^^ Hon är gravid så jag ska få se hennes fina mage live också!

När jag gjort klart allt som ska göras i DEN stan ska jag åka till en annan stad, köpa födelsedagspresent till en fin kompis och sen grilla med lite Andra fina kompisar. Fullt upp hela dagen således.

Nu måste jag dra om vi ska komma ivääg i vettig tid.

Puss!

1) Någon hade råkat ta sönder en påse hallonkexchoklad på jobbet, så den låg i förbutiken och man kunde gå och äta av den. Det smakade sommar.
2) Det är 100% OB på söndagar
3) Vädret och mitt humör var perfekt för promenaden med min fina vän.
4) Vi hade jordgubbar kvar hemma!
5) En kompis som betyder mycket berömde den här texten.

Jag vaknade ju så sent idag att den här dagen bara flugit förbi. Inte har jag hunnit ut och soringa idag heller... dåligt. Men jag ska väl försöka göra nåt åt det innan vi åker till stan imorgon i alla fall (och därmed basta!).

Idag har jag jobbat och det var massor av kunder. En kund tippade 3-1 till Argentina i Oddset, så nu hoppas jag för mitt liv att jag gjorde rätt med speldatorn. Det var första gången jag skrev en rad näligen, så det kan ha gått hursomhelst, hahaha!

Efter jobbet gick jag hem till min killkompis som bor precis i närheten och vi tog en trevlig promenad genom lummig natur hem till mig. Vi snackade om det ena och det andra och ganska mycket dåtid och nutid och framtid. Det var mysigt ^^

Jag har pratat lajv med lajvvänner och lite Medeltidsveckan med en annan lajvvän. Han övertygade mig om att jag ändå borde åka dit efter tentan, trots att det blir kort... och att jag sen kan komma hem till honom, eftersom jag är ledig veckan efter. Fint ^^


Åh, jag har så mycket roliga planer för den närmsta tiden. Är helt pepp och lycklig. Det känns som om jag har en heliumballong i bröstet!

Den stora månen
Jag kommer ihåg en gång då jag var helt liten och hade haft våravslutning på barngympan. Det var i påsktid, och jag var inte alls gammal - kanske fyra år eller så. När vi kom hem med bilen på kvällen var det mörkt, men det var fullmåne. Månen var så stor den natten, där den hängde på himlen över skogen bortanför lekplatsen. Jag har aldrig sett en så stor och gul måne som den jag såg då.

 - dessutom är franska ett himla fint språk och jag blir så glad när jag förstår lite!

Jag vaknade precis! Herregud, jag som hade storslagna planer för den här förmiddagen, och så sover jag till klovkan ett. Så kan det gå. haha!

Nu hinner jag inte göra så mycket alls. Jag hade egentligen tänkt sticka ut och springa och sen färga håret och duscha, men nu måste jag gå till jobbet om en och en halv timme. Det är klart att jag hinner ut på en springtur egentligen... men det är änna en himla praktisk undanflykt, eller hur? ^^

Suck, min tänkta hurtighet denna sommar går det då rakt i stöpet med. Jag får väl börja på ny kula imorgon.

Man kan vara ensam på många sätt. De ofrivilliga sätten är hemska. Kanske har man inte en enda vän i hela världen, eller så har man massor av vänner, men känner det som att ingen av dem skulle höra en hur mycket man än skrek.

När jag gick i låg- och mellanstadiet var det många killar i klassen som var dumma mot mig. En del retades, en del knuffades, en del slog och sparkade. Trots att tjejerna i klassen tröstade mig varje gång jag var ledsen, och säkert egentligen inte hade något emot mig direkt, kände jag mig så fruktansvärt liten och svag och obetydlig. Och ensam. Det var bara två tjejer i hela klassen (och ingen av killarna) som jag egentligen verkligen betraktade som mina vänner.

Det var inte bara jag som var ensam i min klass då. Jag minns en kille som alltid ville vara med "de tuffa killarna" i klassen, men han var lite speciell och fick aldrig riktigt vara med. Jag tittade ofta på honom på avstånd och tyckte så synd om honom, men jag gjorde aldrig någonting. Det var två tjejer som blev ganska ordentligt utfrysta av de andra tjejerna. Jag tyckte egentligen bra om båda två, men var själv så rädd att hamna än mer utanför att jag aldrig vågade säga emot då det snackades skit. Jag var inte alls speciellt modig tyvärr. Det är alldeles för få människor som är modiga nog att stampa med foten och säga ifrån då människor beter sig illa mot varandra, vilket är synd. Jag tror att om alla bara vågade vara lite, lite modigare och vågade se de som är ensamma, då skulle det plötsligt inte finnas lika många ensamma personer längre. När man själv är ensam och osynlig är det så väldigt svårt att våga gå fram och prata med någon, men om någon annan kommer fram och pratar med en kan det göra hela veckan ljusare.

Vad man dock kan göra om man är ensammast i världen och inte har en enda vän, det är att ta mod till sig att söka sig till nya forum. Ett ställe där ingen känner dig sedan innan, där ingen kan döma dig efter saker som hände för tusen år sedan och där du kanske kan våga släppa fram det Jag som finns inom dig, men som trycks undan i vanliga fall. Kanske prova på ett nytt fritidsintresse, eller hitta vänner över Internet? Det senaste är grymt underskattat och ses ner på av många, men av egen erfarenhet kan jag säga att man inte alls behöver vara konstig eller tragisk för att man har vänner över nätet. En av mina finaste vänner träffade jag först på nätet och sedan efter ett halvår eller så i "verkligheten". Det gick hur bra som helst, och om man är lite, eller mycket, blyg och osäker är detta ett bra knep för att våga ta kontakt med andra. Självklart ska man se upp och inte lämna ut alltför personliga uppgifter om sig själv, men de flesta på nätet är faktiskt helt normala personer och inga galningar som är ute efter att döda dig.

Det är den ena sortens ensamhet.

Den andra sorten, som jag nämnde i inledningen, drabbade mig lite senare i livet. De där två tjejerna, som var mina enda riktiga vänner i låg- och mellanstadiet hamnade båda i min klass i högstadiet. Tur var väl det, för annars hade jag nog försvunnit i litenhet, men väl där lyckades jag hämta kraft ifrån dem och ifrån mitt inre att ta kontakt med de nya klasskamraterna. Jag fick för första gången sedan dagis, eller kanske ännu tidigare, flera vänner och jag var väldigt ofta lycklig. För många är högstadiet en hemsk tid - för mig var det underbart. Det var dock någonting som störde idyllen: en naggande liten obehagskänsla som med åren blivit allt starkare. Känslan av att stå i ett rum full av människor som man tycker om, och som tycker om en tillbaka, men ändå är det som om ingen som ser eller hör hur man skriker och gråter. Tror man.

Denna typ av ensamhet kommer (tyvärr) inifrån. Jag kan nästan lova att det inte på riktigt är så att ingen av dina vänner ser dig. De ser dig med allra största säkerhet, precis som du ser dem. Men vad hjälper det, när man ligger hemma och stirrar i taket och har lite ont i magen för att man inte vet vem man skulle kunna ringa och prata med? Detta är en känsla som jag fortfarande tampas med, men jag har kommit en bra bit på väg, och därför tror jag att alla så småningom kan slå sönder den där känslan. Jag tror det handlar om att acceptera att vi alla i grund och botten är just ensamma, och att det inte är något fel med det. Inte alls, faktiskt.

Att vara ensam betyder i detta fall inte att inte ha några vänner, eller att inte riktigt bli sedd, utan det betyder att i slutändan beror allting i ditt liv enbart på dig. Få inte panik! Detta är en bra sak! Om man accepterar det, och accepterar sig själv, kommer man genast växa flera centimerer inombords. Det är du som styr ditt liv, inte de där tjejerna som skrattar bakom ryggen på dig. Det är du som bestämmer, det är du som känner allt det där som du känner. Detta är din verklighet. Jag lovar: att på allvar inse att det är man själv som är chef är viktigt, och otroligt stärkande. Att vara chef innebär att vara ensam där på toppen, och att kunna lita till sig själv. Man kan klara sig själv, och när man inser det och bestämmer sig för att sätta sig tillrätta i den bekväma chefsstolen, då känns det helt plötsligt inte lika svårt att kanske försöka ringa någon ändå. För då behöver man inte vara rädd för vad denna någon ska säga eller inte säga: det är trots allt man själv som styr! Om man inser sitt egenvärde så blir det genast inte lika otroligt att de där människorna, som man tycker om, tycker om en tillbaka och visst skulle lyssna om man sträckte ut en hand. Detta är en lång process, och jag själv är ännu mitt i den, men det är min tro att man kan komma närmare målet bit för bit, genom att stärka sin tro på sig själv samtidigt som man odlar sina vänskapsband och såklart är en lika god vän själv. Lyhördhet och ärlighet stärket varje relation och utrotar den där gnagande, otäcka känslan av ensamhet. Det kräver mod och styrka, men den finns inom dig. Det är jag helt säker på.

Jag nämnde i inledningen att de ofrivilliga sätten att vara ensam är hemska, för det finns ju också fullt frivilliga typer av ensamhet. Dessa ska jag bara beröra helt snabbt, och de tangerar det jag nyss skrev om. Att själv vilja vara ensam, att känna sig trygg i sin ensamhet och att njuta av sitt eget sällskap är en styrka. Det är också nyttigt och någonting som alla behöver öva på. När man känner en tillit till sig själv och trivs i sitt eget huvud kan ensamhet vara riktigt trivsamt. Jag trycker till exempel mest om att gå på stan och handla själv. Jag tycker om att ta promenader ensam, då jag bara hör mina egna fotsteg, ljudet av naturen och mina egna tankar. Jag tycker ibland om att sätta mig på ett fik ensam, med en kopp kaffe och en bok. Jag tycker om att ta mig för nya saker helt på egen hand, utan vänner som moraliskt stöd. I alla fall ibland och om jag väljer det själv. Det är skönt att kunna finna det tryggheten och självständigheten: det både stärker en och ger en de avbrott från tätt umgänge som ibland  behövs för att sedan kunna komma tillbaka och med förnyad energi fortsätta odla sina vänskapsband. Det handlar om att göra sig bekväm i den där chefsstolen jag talade om.





Ofrivillig ensamhet är det hemskaste som finns. Det är som ett fängelse utan väggar, men som man ändå inte kan fly ifrån. Man känner sig så fruktansvärt liten och obetydlig att man tror att man närsomhelst kan försvinna helt. Och kanske skulle ingen ens märka det?

Men vet ni? Det vänder, jag lovar att det gör det!

En nära killkompis var precis förbi en snabbis. Han var ute på en (sjukt lång) promenad och tog en sväng förbi mina föräldrars hus. Jag blir så glad varje gång jag ser honom. Han är en av de finaste som finns.

Min första In Flames-CD
När jag började högstadiet förändrade jag mig mycket. Det fanns snygga och snälla killar i klassen som lyssnade på metal, så det ville jag också börja göra. Till min trettonårsdag önskade ag mig hårdrocksskivor. Bland annat önskade jag mig In Flames skiva Reroute to Remain. Jag minns när jag med ivriga fingrar öppnade CD-fodralet, tog ur skivan och stoppade den i min stereo - och min stora chock när jag för första gången hörde In Flames musik. Det var musik jag var tvungen att vänja mig vid för att gilla (lite som kaffe), men nu får tonerna från Reroute to Remain, Trigger, Minus m.fl. mig att le och tänka tillbaka på flickan som satt på golvet i sitt rum och med klappande hjärta för första gången höra ett band som skulle kumma att betyda väldigt mycket för henne.

(klicka på bilden för källa)

Ska iväg till jobbet strax. Har varit hemma ett tag, ätit tacosallad samt löst korsord och pratat om kärlek med farmor och mina kära föräldrar ute i sommarsolen. Mysigt!

Jag stänger affären ikväll och kommer hem igen vid kanske kvart i åtta. Då ska jag sätta mig ner och skriva massor. Ser fram emot det och tror att den utsikten kan få mig att genomleva de fyra arbetstimmarna jag har framför mig ganska enkelt.

Tjofrittan lambo!

Jag och en tjejkompis reste till Marocko och hade en kursbok med oss, eftersom vi hade mycket plugg just då. Vi orkade dock aldrig plugga, men hade i alla fall med oss boken överallt och tog fotobevis på detta. Det resulterade i ett mycket omtalat och uppskattat fotoalbum på facebook, som får mig att skratta varje gång jag tittar i det.

Här!

(ytterligare ett finurligt ord ^^ kanske borde jag skapa en egen kategori för sådana)

Nu har jag vaknat, tvättat ansiktet och fixat en grej på mitt rum som behövt fixas jättelänge. Jag sitter just med tandborsten i munnen och en solig sommardag utanför fönstret. Om ca tjugo minuter ska jag ta vagnen till Centralen och sen ett tåg hem därifrån. I eftermiddag är det jobb som gäller igen.

JAg vet inte vad det är, men trots att jag väntar på svaret om att jag återigen kuggat den där tentan, trots att detta gör att jag inte får åka på Medeltidsveckan i augusti, trots att mitt jobb inte är världens mest stimulerande och trots att jag saknar min lillebror som en liten blå känns livet så himla härligt. Jag är så glad och tillfreds och jag bara njuter av varje dag!

Jag tror att det är en livsglädje som helt kommer inifrån. Om man tänker positivt blir ens liv ljusare. Jag tror att den här bloggen är bra för mig!

Dagen har varitunderbar, men så fullproppad att någon tid över för datorn rakt inte funnits. Jag gick till jobbet innan farmor, som sov rummet med datorn hos mina föräldrar, hade vaknat, och från jobbet bar det direkt av till en kompis pojkväns hus. Där hade vi den trevligaste midsommar jag någonsin haft tror jag. Allting var jättebra, och trots att jag från början nästan inte kände någon blev den en himla fin kväll. Vi grillade god mat, dansade kring ett äppelträd och lekte en massa lekar. Exempelvis lekte vi Maffia, vilket jag har varit sugern på att lkea hur länge som helst! JAg var en av de två maffiamedlemmarna, och trots att min kollega blev avrättad första dagen klarade jag mig ändå ett bra tag och rollspelandet blev väldigt roligt.

Jag och min kompis hann dessutom snacka en del lajv, så nu är vi ännu mer peppade än innan. Jag älskar att umgås med henne - våra munnar går i ett och vi skrattar alltid hur mycket som helst <3

På spårvagnen hem fick jag en ros av en främling, och då jag hoppat av och luktade på den fick dess underbara somriga doft mig att spritta till av glädje och jag kände mig bara fullkomligt lycklig.

NU måste jag stupa i säng. Imorgon ska jag tillbaka till byn och jobba.

Jag håller på att knåpa ihop ett nytt inlägg till "Molniga dagar", som jag hade hoppats skulle bli klart idag, men det lyckades inte för mig. Jag vill att det ska bli bra, så jag låter det ta den tid det tar. Under tiden slänger jag upp de fem saker som gjorde den här dagen lite extra bra ^^

1) Högsommarvärme!
2) Jag såg en hare och ett rådjur och de var så himla fina att jag blev alldeles till mig <3
3) Jag träffade två killkompisar, som kan vara de finaste som finns, för första gången på ett bra tag
4) Jag och pappa möblerade om för att göra mamma glad
5) Fick just ett spännande mail, som gjorde mig sjukt pepp!
(får faktiskt lägga till en sjätte idag: 6) Fick precis reda på att Norwegian Wood kommer på film i höst! Hurra!)

Jag lade mig för att läsa min fina bok, men somnade istället. Det var skönt att tillåta sig själv att bara glida bort, utan dåligt samvete för att man borde göra något annat. Nu känner jag mig lite mer i balans igen och mina axlar känns inte riktigt lika högt upp under öronen som innan. Jag chattar med två fina pojkar, som gör mig glad, och pappa ska köpa hem pizza. Life is good!

Förresten är "tupplur" ett finurligt litet ord. Jag tycker om sådana och samlar på dem. Finurligt är ett annat i samlingen.

Att åka ut till havet
En dag fick jag och några kursare på universitetet nog av verkligheten med plugg, föreläsningar och allt som är vuxet. Vi hoppade på en spårvagn och åkte ut till Saltholmen. Det var kallt och massor av snö, men soligt. En bra andningspaus.

Vilken galen dag på jobbet! Så himla mycket folk! Jag skulle träffa en kompis efter, så på lunchen var jag tvungen att cykla hem cykeln (som jag ändå tvingades ta på morgonen tillslut) och sen gå tillbaka. Det gjorde dock ingenting, för sommarvädret var helt fantastiskt! Jag påmindes återigen om hur det är att bo åtminstone någorlunda nära naturen, då jag såg både harar och rådjur på min lilla tur. Fint <3

När jag slutat träffade jag inte en utan två kompisar: eftersom de var tillsammans så hakade jag bara på. Vi åt glass på byns nyöppnade "glassbar" (hahaha!) och snackade en stund. Det var mysigt, men sen skulle de dra och bada och jag kände inte för det så jag gick hem istället. Jag måste förbereda lite inför morgondagen.

Nu ska jag hälla i mig massa vatten och leta vegetariska grilltips.

Puss!

Det finns en författare som har skrivit en hel bunt fantastiska böcker. Gemensam nämnare? Trasiga, ensamma människor slungas in i något mer eller mindre övernaturligt, en stil lite inspirerad av Kafka, berättat med ett språk som nästan är magiskt. Tyvärr kan jag inte läsa böckerna på sitt originalspråk, då jag inte behärskar japanska. Författaren jag talar om är Haruki Murakami.

Böcker i urval:
Fågeln som vrider upp världen
Kafka på stranden
Sputnikälskling
Norwegian Wood

Bild plockad från Book Leaf

Alarmet på min mobil är ledmotivet från Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain. Jag tror att det för mig är en nyckel till att vakna på gott humör. Det går verkligen inte att vara på dåligt humör när man har sen härliga melodin i huvudet.

Jag kom upp ur sängen tidigare idag och har hunnit äta frukost duscha och borsta tänderna. VÄldigt effektivt om jag får säga det själv! Idag måste jag dock vara klar i bättre tid än jag var igår, för jag vågar inte låna min lillebrors cykel eftersom han kommer hem innan jag gör det, och det vore ju tråkigt om han då ville använda den och så har jag helt fräckt snott den. Därför måste jag gå, och istället för att ta knappt tio minuter, som det gör att cykla, kommer det då ta 25 minuter för mig att ta mig till jobbet. Man man, trots en molnig himmel verkar det bli en fin dag, så det gör ingenting.

Ska nog gå och lägga mig tidigt ikväll, så passar på att knyta ihop dagen redan nu.

1) Jag lyckades le mot nästan varje kund.
2) Jag sprang 3 km!
3) En tjejkompis har läderbitar som hon ska ge till mig, som jag behöver för ett lajvprojekt!
4) En killkompis ringde bara för att se hur det var med mig <3
5) Fin, fin, fin bok!

Kärlek kan vara det finaste som finns. Tills det tar slut. Då gör kärlek mest ont och man önskar lite att det inte fanns. Ofta gäller detta oavsett om man dumpar eller dumpas, i alla fall efter ett längre förhållande.

När jag blev dumpad kunde jag inte äta, sova eller prata på hur länge som helst. Det var förfärligt. Det var som att vissa delar av mig var lokalbedövade, som att jag inte riktigt hängde samman. Jag hade ingen som helst kontakt med verkligheten, och beskrev det som att hjärtat var inlindat i bubbelplast. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna något alls. Men jag skrev. Långa, långa texter med lösryckta tankar. Och så tvingade jag mig själv att umgås med folk. Så småningom kom jag på rätt köl, och även om det fortfarande gjorde hemskt ont i hjärtat så kunde jag fungera igen. Det går över. Det gör det tillslut.

När jag dumpade min pojkvän hade vårt förhållande varit påväg utför länge. Jag hade bråkat med mig själv i flera veckor, diskuterat saken fram och tillbaka med min bästa vän, ältat varje liten fin sak och varje liten tråkig sak som hänt i vårt förhållande. I slutändan såg jag ändå ingen annan möjlighet och det var med en blandning av lättnad och vemod som jag fattade beslutet att göra slut. Jag trodde verkligen att han också väntade sig det, men när jag väl sade de där orden "Jag är inte kär i dig längre", blev reaktionen sjufalt värre än jag väntat mig. Det var förfärligt. Jag har nog aldrig gjort någon så ledsen i hela mitt liv. Och det är klart att man inte vill göra sin pojkvän, som man tycker så mycket om, men bara inte på det sättet längre, ledsen. Jag hade dålig samvete länge och mådde hemskt dåligt. Dessutom ångrade jag stundtals mitt beslut, för jag saknade närheten som ett förhållande innebär och hade tillfälligt glömt alla anledningar till att kärleken tagit slut. Men det gick över det också. Tids nog.

Råd och tankar till dig som blivit lämnad
1) Gråt!
    Gråt, gråt, gråt, gråt! Få ut allt det där som gör ont och känns hemskt och orättvist och fel. Det är helt okej att
    gråta, så gör det!

2) Skriv/skrik/skapa!
    Om du inte har några tårar kvar, eller om du är trött på att gråta, så se till att få utlopp för alla dumma känslor
    ändå! Gå ut i skogen och skrik allt vad du kan, skriv texter eller skapa på annat sätt. Eller slå sönder saker.
    Så länge de inte är dyra och tillhör någon annan.

3) Träffa folk!
    Detta är svårt. Helst vill man kanske ligga hemma, lyssna på "er låt" få repeat och aldrig resa sig igen. Men gör
    det! Res dig! Låt dina vänner dra med dig ut på nya äventyr! Det blir lite lättare då.

4) Det går fler tåg...
    Detta är ett förfärligt uttryck och självklar kan inte kärlekar liknas vid tåg egentligen. Men det är ändå lite sant.
    Du kommer att bli kär igen, och du kommer att hitta någon som blir kär i dig och vill vara med bara just dig.

5) Du gjorde inget fel.
    Ofta när någon gör slut, så beror det inte på att det är något fel på någon av parterna. Du är inte för dum
    eller ful eller tråkig - det bara fungerade inte mellan just er. Det kan kännas himla orättvist och fel, men så är
    det tyvärr ibland.


Råd och tankar till dig som vill göra slut/har gjort slut
1) Det är okej.
    Ha inte dåligt samvete! Om du inte känner att du är kär längre och vill göra slut, gör det! Det kommer kanske
    kännas hemskt att såra någon som du stått så nära, men det är värre att ljuga för er båda.

2) Du får också gråta!
    Det är okej att gråta och sakna även om det var du som gjorde slut. Det är helt okej, så gråt för all del!

3) Blicka framåt!
    Försök hålla dig undan från ditt ex ett tag! Även om ni har sagt att ni ska vara vänner, så försök leva som att
    ni faktiskt har gjort slut. Det kommer kanske vara svårt för ditt ex, så du måste försöka sköta den biten.

4) Tillåt dig...
    Tillåt dig att träffa någon ny! Tillåt dig att vara lycklig! Du ska inte ha dåligt samvete eller försöka straffa dig
    själv för att det tog slut mellan dig och ditt ex. Sen kanske du inte behöver vifta med dina nya kärlekar i
    ansiktet på exet, men det förstår du nog

Jag åt just en macka med jordnötssmör och sylt, jag sitter och läser den där boken jag redan läst ett antal gånger och jag pratar med en kompis om ett kommande lajv. Alla saker som jag tycker om, samlade i en enda multitask! Utanför har molnen nu lättat och grannfamiljen, med två små barn, leker på verandan och skrattar jättehögt så det hörs in till mig. Fint ^^

När mamma kommer hem ska jag fråga om hon vill sticka ut och springa med mig. Jag har utmanat en kompis på duell i slutet av sommaren, så tills dess måste jag bli fit!

Att få beröm
En gång i nian startade jag och mina två bästa tjejkompisar ett band som vi kallade för The Boom Crash Diggi Bangers. Vi repade egentligen bara två gånger och körde då covers. Eftersom jag inte kunde spela gitarr, som Anna, eller ens ägde en basal taktkänsla, som Jane, fick jag sjunga. Efter ett av våra "rep" kramade Jane mig hårt, hårt och sade "Du sjunger så bra!" och jag blev alldeles varm och glad.

Jag kom precis hem från jobbet, svettig efter cykelturen. Jag är glad, för jag har lett mot nästan varenda kund hela dagen. Jag jobbade i sex timmar, med 25 min rast, och log nästan oavbrutet. Även om kunderna är ovänliga, även om det är stressigt, så tror jag alltid att både kunderna, ens medarbetare och man själv blir lite gladare av att man ler. Det var endast med en särskilt otrevlig och gnällig kund som jag inte riktigt lyckades hålla leendet uppe, men det får faktiskt vara okej (för hon var en j-a pain, helt ärligt). Arbetsdagen har flugit förbi och jag känner mig så himla nöjd och glad. Det är alltid roligt att jobba kring storhelger, för då är det så mycket kunder att man aldrig hinner bli uttråkad.

Nu ska jag nog läsa lite mail och bloggar och sedan sätta mig med ett glas cola och läsa om en favoritbok <3

Detta klipp får mig alltid, alltid att le stort

Hopp! Jag sov alldeles för skönt. Jag måste sticka till jobbet om mindre än en kvart, och sen blir jag borta till klockan tre. Känns ändå okej, för jag trivs rätt bra med mitt jobb, och så tjänar man ju pengar. Dessutom är det uselt väder idag, och det känns alltid bättre att sitta inne och jobba när det inte är strålande sol ute.

Nu har jag stoppat i mig en rostmacka och håller just på att tvinga i mig ett glas juoce (det var bara lite apelsinjuice kvar, så jag var tvungen att dryga ut med blodapelsinjuice och den är så hemskt besk, haha!). Jag har inte tvättat ansiktet, borstat tänderna, sminkat mig eller nåt sånt än... hm, det kansdke får bli cykel till jobbet ändå.

1) Perfekt cykelväder!
2) Jag köpte världens finaste lådor och askar.
3) Jag hade en trevlig pratstund med en vän.
4) Jag fick äntligen tummen ur och köpte en sak jag behövt i flera månader.
5) Min bror ska köpa Converse till mig i USA!

Jag är hemma hos mina föräldrar igen. De kollar på fotbolls-VM, medan jag sitter i min lillebrors rum och slösurfar. Jag chattar med en killkompis som jag tycker mycket om och jag har blivit bjuden på trevlig grillning till en annan vän på midsommar. Livet är bra, helt enkelt.

Min lillebror, vars rum jag sitter i, är i Las Vegas. Han har varit där sen september och jag saknar honom massvis, men när jag sitter här i hans rum känns han inte lika långt borta. Hans elgitarr står här och även en stor rosa Jesusdocka som han fick av mig i konfirmationspresent för många år sedan. Det gör mig lite glad.

När jag gick i högstadiet, och för första gången började bli medveten om min kropp, var det tusen fel på den. Kroppen alltså. Jag hatade hur finnig jag var, jag tyckte att jag hade för breda axlar, för korta ben och för små bröst. Jag hatade min kropp så mycket att jag blev alldeles ledsen i hjärtat och inte alls kände mig fin. Någonsin.

I början på gymnasiet började vänner till mig gå på dieter, träna massvis och annat som inte är så bra i överdriven mängd. Jag drogs med i detta och tyckte mig se överflödigt fett överallt på min fortfarande smala flickkropp. Jag slutade äta sötsaker. Jag slutade i princip äta. När jag tyckte att jag ätit för mycket straffade jag mig själv på en massa dumma sätt. Jag gick ner i vikt, men jag blev verkligen inte lyckligare av det. Jag såg fett överallt ändå, och var det inte det så var det finnar. Eller något annat som bara jag såg.

När jag åkte till Nya Zeeland gick jag upp mycket i vikt. Jag vägde nog lite för mycket när jag kom hem och jag hatade återigen min kropp så förfärligt mycket. Jag grät för att jag tyckte att jag var så tjock och ful.

Så onödigt! Jag har slutligen fått grepp om mig själv och vägrar gråta över hur jag ser ut längre. Och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Flickor och pojkar: NI ÄR VACKRA! Ni kanske har lite finnar, sneda tänder, kroppsdelar som är för stora eller för små, lite för mycket fett eller lite för lite... det spelar ingen roll! Det är alla egenheter i ert utseende som gör att just ni är vackra och unika.

Insidan är det som räknas mest, och så länge man känner sig glad, hälsosam och fri så blir man också vacker, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg. Inte när man står framför spegeln och räknar sina fel igen. Så låt bli det! När ni ser er själva i spegeln, sträck på er, le och tänk på allting som gör er till en bra och vacker person. Fokusera på saker som ni kanske ändå tycker litelite om med ert utseende. Jag vet att det är jättesvårt, men man måste försöka. Ju oftare man tänker att man är fin och bra, desto lättare blir det att tänka så i fortsättningen också. Och det är man ju. Det är alla.

Och en annan sak: ge varandra komplimanger!

Jag cyklade ner på stan och köpte några fina askar och lådor att stoppa undan saker i. Jag pratade också¨i telefon med en tjejkompis (ett mycket förvirrat samtal, haha!) och letade födelsedagspresent till en annan. Det senare utan framgång dock.

När jag promenerade längs Avenyn fick jag syn på en kille som kom gående åt motsatt håll. Han fångade just i det ögonblicket upp blicken från någon bakom mig som han kände, och hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Trots att det inte var mig han log mot blav jag så himla glad. Jag bestämde mig på stört för att le mer när jag går ensam på stan.

Igår var jag trött och ledsen och orkade inte göra något annat än att sitta och chatta med lite fina vänner och se på Grey's Anatomy. Så kan det vara ibland. Men nu är det upp och hoppa, rise and shine! Jag vägrar låta små motgångar hindra mig från att njuta av livet.

Därför ska jag först städa undan här lite och sedan dra till stan. Vädret är fantastiskt och jag känner för att inhandla lite grejer till lägenheten. Ska köpa lite fina lådor att stoppa undan saker i, så att det inte ser konstant stökigt ut här. Tänkte även köpa sån där röd eltejp till ett litet projekt jag har hållit på med ett tag, och så en stor ram. Den stora ramen ska jag ha till mitt splitternya projekt: en scraptavla! Jag är för lat för att göra en hel scrapbook och kommer hinna tröttna innan jag ens är halvvägs, så jag ska istället göra en scraptavla yulld med alla mina bsta upplevelser i livet. Kommer bli himla fint!

Ett samtal med en främling
När jag var i Nya Zeeland träffade jag massor av underbara människor. En av de som fastnat absolut mest i mitt minne var en kille som hetter Chris. Jag träffade honom en kväll på en fest som jag var bjuden på. Han hade långt brukt hår och en poncho, och han presenterade sig som Chester. Han var en av de mest udda karaktärer jag någonsin stött på, och jag gillade honom verkligen. Vi satt tillsammans i flera timmar på en grässlätt och pratade om Nya Zeeland (som var hans hemland, och som jag då spenderat ca två/tre månader i), vilka som var våra favoritformer, spel, filmer osv. Han var väldigt rolig, tyckte jag, men varje gång jag skrattade åt hans skämt utbrast han "Stop laughing at my horrible jokes!". När han gick ifrån festen fick jag en kram, och sedan har jag aldrig träffat honom igen. Det var en underbar kväll, som jag förhoppningsvis aldrig kommer glömma.

Amelie från Montmartre är en film de flesta har hört talas om. Men om man inte har det, eller om man har glömt bort dess existens, så tänkte jag påminna om den nu.

Amelie är en ung kvinna som är ganska ensam... tills hon finner glädjen i att påverka andras liv till det bättre. Det är en fantastisk film med fint foto, underbara citat och det finaste språket jag vet - franska.

Se den!

...det gick nog inte vägen på dagens tenta. Men jag hatr fått uppmuntrande ord fårn många nära och kära, och så är det ju sommar, så jätteledsen kan man inte vara! Det kommer ju en till omtenta i augusti, och då jävlar! (Då måste jag sätta den annars finns risken att jag kuggar hela 45p-kursen, och det är inte lika häftigt).

Efter tentan mötte jag upp med en av mina finaste vänner och hon drog mig runt hela NK-rean och även H&Ms rea. Jag köpte enbart en t-shirt på H&M för 49.50:- (detta för att jag, när jag vaknade av larmet 7 imorse, tyckte att det kändes onödigt att gå upp då och ställde om klockan till 8.30, trots att tentan börjar 9 och det tar en halvtimme för mig att ta mig dit. Kom på mitt misstag i halvsovande tillstånd 8.20, for upp som ett skott och kom till tentan, 10 min sen och i pyjamas), och bryr mig inte så värst mycket om kläder, men hennes glada småprat muntrade upp mig.

Sedan sällade sig ytterligare två vänner till oss och vi åt lunch ihop alla fyra. Det var jättemysigt och gjorde mig glad. Nu har två stuckit iväg på NK-rean, en drog hem och detsamma gjorde jag. Jag ska snart göra ett ordentligt ryck i städningen här hemma. Men just nu är jag trött.

1) En kund sade till mig att jag var fin i håret.
2) Två unga killar blev helt generade och fnissiga när de handlade av mig. Sött och smickrande ^^
3) Imorgon är det i alla fall över
4) Hade en trevligt litet samtal med en killkompis
5) Planerade för shopping efter tentan

Sov några timmar på soffan hos mina föräldrar och är nu hemma i min egen lägenhet igen. Redo för de sista timmarnas pluggande, innan det är dags att erkänna sig besegrad och gå och lägga sig. Imorgon skriver jag tentan med förtvivlans lugn är jag rädd, haha!

Jag kan inte riktigt vara ledsen över det, för jag har trots jobb haft en rätt fin dag och känner mig glad och lätt om hjärtat.

Nu: pluggidugg!

Förra sommaren hittade jag en kanal på youtube.com där två bröder pratar med varandra via videobloggar. Hank och John är två "nördar" med stora hjärtan. Deras videor och Internetsamhället de byggt upp gör mig till en lite lyckligare människa.

... är bara förnamnet på hur jag ser ut just nu. Jag var vaken till kanske tre och väckerklockan ringde vid sju. Jag snoozade dock förvi hela larmtiden, men vaknade som tur är med ett ryck av mig själv för en halvtimme sen. Nu börjar plugget kännas sådär lönlöst, men jag ska INTE tappa suget nu!

Jag måste gå hemifrån snart, för jag börjar jobba vid 10, men förhoppningsvis vill någon byta några timmar med mig så att jag hinner hem tidigare för mer plugg.

Nåja, det är ju en till omtenta i augusti... och solen skiner. Alltid något ^^

Jag sitter uppe hela natten och pluggar, så tänkte pasa på att posta ett citat en kompis kläckte, och som jag tyckte var himla fint.



"Jag skulle helst av allt låta bli att sova eftersom att jag tycker om nätterna så mycket"
- Kaj

1) En arbetskamrat kom in i fikarummet alldeles tårögd. Jag blev förskräckt, men det visade sig att hon var rörd för att Victoria och Daniel just sagt "Ja!". Sött ^^
2) Mina kollegor såg mellan fingrarna med att jag satt på golvet innanför kassorna och läste till tentan.
3) En vän kom med ett underbart förslag!
4) Många kunder radade upp sina varor så himla fint.
5) Jag har glass

Kaninhoppning
När jag var liten älskade jag alla fluffiga små djur som fanns, men mina föräldrar var kloka nog att aldrig ge mig något eget då (jag tar t.o.m död på kaktusar!). Däremot hade en kompis till mig en pojkkanin som hette Mimmi. En sommar var jag hemma hos henne nästan varje dag och vi övade Mimmi i hoppning. Vi började med små, små hinder och byggde successivt på dem. Tillslut kunde Mimmi hoppa över deras altantrappa när den stod på högkant. Då gav vi honom massor av maskrosblad.

Idag gifter sig många människor: en vän till mina föräldrar, en brorson eller liknande till min chef och så... vänta nu... det var någon mer... äh.

Jag vaknade lite för sent och har nu stoppat i mig frukost. Borde genast hugga tag i pluggandet med liv och lust. Jag är inte på humör att kugga tentan. Jag har dessutom fått så himla mycket fina, uppmuntrande SMS och mail från mina vänner, att jag känner att jag liksom måste klara det <3

Så nu är det dags igen! Hey, ho, let's go!

1) Jag hann nästan helt klar med att gå igenom alla anteckningar till omtentan!
2) När jag gick till jobbet såg jag en fin sak.
3) Jag hade ett mysigt telefonsamtal med en fin vän som sade att hon älskar mig <3
4) Jag lyckades hålla mig på bra humör hela jobbdagen. En bedrift!
5) När jag slutade jobbet och gick hem föll ett lätt sommarregn, och det luktade så himla gott!

Har ätit tacos med familjen och inte riktigt kommit igång med kvällsplugget ännu.

Ville bara säga att jag har skrivit massor av utkast till kategorierna "Favoritminnen" och "Guldkorn" och att jag riktigt bubblar av glädje över dem och måste hålla i mig för att inte publicera allihop nu på momangen. Ska behålla dem istället, och publicera några få åt gången. Som en karamell man kan suga på riktigt, riktigt länge ungefär.


Men nu är det pluggpeppen som gäller! Jag vill ju faktiskt inte kugga, för det vore allt annat än fint för mig.

Jag har varit och jobbat i fem timmar. Imorgon ska jag jobba i sex, likaså på söndag. Gött med pengar, men hade gärna haft tiden ledig till att plugga. Ska snart sätta mig med böckerna, men först tänkte jag dela med mig av några kunder som gjorde mig glad idag.

1) En gammal tant handlar. Bland annat har hon köpt två grönsaker som jag vet att jag borde känna igen vid det här laget, men inte känner igen för det.
Jag: Vad är det här?
Tanten (exalterad): KÅÅLRABBI! Åååh! Det är så gott! Tillsammans med morötter - ååååh! Det är det BÄSTA!

2) En gubbe har handlat och är nöjd med summan.
Gubben: Jaha, nu räcker det till öl och brännvin också! Höhöhö! ....hehehe! ...hihihihi! (går skrockande därifrån)

3) En liten flicka rusar fram till en kvinna hon verkar känna.
Flickan: Titta! Jag har tappat en tand! MIN FÖRSTA!



Ibland är mitt jobb rätt bra ändå.

Jag vaknade rätt missmodig imorse och möttes av en molntäckt himmel och stressade föräldrar. Det finns minsann både fördelar och nackdelar med att tillfälligt bo hemma. Nu har jag dock suttit och pluggat ett tag, och helt plötsligt känner jag mig lite mer ikapp och hoppfull. Trots att jag har ett helt block kvar och endast helgen på mig. Men det känns som att det kan gå vägen. Hurra!

En begåvad kille från Storbritannien, som gör himla härlig musik är Tom Milsom. Jag hittade honom på youtube.com, där han heter Hexachordal. Han gör musik som gör mig glad, och dessutom är han ju riktigt söt!

Min farfar gick bort förra året. Det är den första av mina äldre släktingar som gått bort och det var fruktansvärt jobbigt. Men som tur är har jag ett väldigt fint sista minne av honom. Jag är inte riktigt säker på om det egentligen är mitt sista minne, för jag har alltid lite problem med kronologi, men det är i alla fall vad jag har bestämt mig för att betrakta det som.

Mitt sista minne av farfar
Vi satt ute på balkongen hemma hos honom och farmor och fikade. Vi åt bullar och kakor som farmor bakat, han drack tonic water och jag drack kaffe. Han skrattade och solen sken på honom och genom hans vita hår.

1) Det var klarblå himmel hela dagen
2) Jag hade tre trevliga telefonsamtal
3) Jag och min bror var ensamma hemma och pratade lite
4) Jag fick en del plugg undangjort
5) Jag fick veta att jag jobbar sju timmar mindra än jag trodde imorgon = mer pluggtid!

Jag fick mitt första kärleksbrev häromdagen. Det var från en kille som jag tycker väldigt mycket om, och som just nu är i Indien. Han hade köpt en present åt mig då han var i Dalai Lamas tempel, och han hade rullat brevet kring presenten. Jag är inte kär i honom, och jag är inte säker på att han menade brevet som "jag är kär i dig" heller. Men han skrev "I love you", och det gjorde mig gladare än jag varit på mycket, mycket länge.

Det finns massor av guldkorn i livet som helt enkelt gör att det blir lite bättre.

Ett exempel är Sandras blogg. Min absoluta favorit. Jag blir lite gladare och lättare om hjärttat varje gång jag tittar in där. Hon skriver så fint om både roliga och tråkiga saker i livet. Och piffar till det hela med massor av fina bilder.

Åh, det är fantastiskt väder här! Sol, blå himmel och endast någta få molntussar där uppe. Lite tråkigt att jag måste plugga hela dagen (hmm... vaknade nyss, lkite väl sent), men jag kan i alla fall göra det ute på altanen i solen. Livet känns ändå alltid lite bättre när solen syns på himlen.

Idag bläddrade jag i ett gammal anteckningsblock från gymnasietiden. Jag hittade ett tal som jag höll i Svenska B, och som jag minns att folk grät till. Jag hittade lite brainstorming från när min nu ganska etablerade lajvkaraktär precis höll på att skapas. Jag hittade en litet meddelande min dåvarande pojkvän skrivit till mig i maginalen.

"Du är det finaste jag vet."

Och fast vi inte är tillsammans hoppade hjärtat till lite i bröstet på mig. Och jag log.

Stjärnskådning med mina vänner
När jag gick i nian hade vi astronomi i NO på slutet av höstterminen. En dag fick vi i läxa att gå ut på kvällen och se om vi kunde hitta alla stjärnbilder vi lärt oss. Jag och några vänner hade redan för vana att ta en promenad nästan varje kväll, så detta pasade ju perfekt. Detta var nog i slutet av november (svårt att minnas - det var ju så längesen nu) och det hade snöat en del. Det var kallt och rök om andedräkten när vi gick. Vi kom fram till en kulle precis i närheten av skolan och tog oss upp på den. Sen låg vi i en enda stor hög, med huvudena i varandras knän, och såg upp på den mörka himlen. Orion... Stora Karlavagnen... Lilla Karlavagnen... Cassiopeia...

1) Jag jobbade med en jättetrevlig läkare idag och han hade en så mysig dialekt att jag blev lite kär i hans röst.
2) Jag kom ihåg en gammal gåta och SMSade den till min gåtkompis. Han kunde inte lösa den.
3) Jag träffade en killkompis och fick en kram.
4) Jag har hittills i alla fall fått en del plugg uträttat
5) Det är sol

Idag läste jag igenom en hög med gamla dikter som jag skrivit. De flesta var inte speciellt bra, men så plötsligt hittade jag en haiku som bara fick mig att sitta alldeles stilla en stund, med ett leende på läpparna, och tänka "Wow, har jag verkligen skrivit det här?". Det var en fin känsla.

Hoppsan, då ver det över två månader sen jag släppte taget om den här bloggen. Sen dess har vi hunnit ha vår sista spexföreställning för våren (och jag har iom en händelse på tillhörande lunchkalas förärats spexnamnet Lypsyl), jag har varit både på lajv och i Paris, kuggat en tenta (men det var "med flit" - skriver om den om ca två veckor) och fått sommarlov.

Sommarvädret är verkligen här på riktigt och det är helt underbart! Dagarna har ägnats myckat åt picknick, cyklturer, parkhäng och allmänt mys. Nu börjar det dock bli dags för mina underbara vänner att åka till sina hemorter för sommaren. Det känns lite vemodigt, men vi kommer ju ses i alla fall litegrann ändå, så jag antar att det är okej. Det klir i alla fall en riktigt mysig avslutning på vårt första år som läkarkandidater idag: vi ska på picknickfestivalen, och vädret är perfekt! Hurra!

Just nu sitter jag bara och inväntar order från övrigt folk, så att jag vet om jag ska handla/fixa någon mat. Kanske ska kontakta dem... det börjar ändå bli dags. I alla fall nästan.